Kajsa hör rösten som isar i hennes blodådror. Hon tror blodet fryser till is. Kunde hon ha hört rätt?
Hon stannar till på den mörka gatan som går igenom den stora, täta granskogen som finns mellan centrum och utkanten av staden där hon bor.
Hon kollar runt sig men ser ingenting. Allt är helt tyst förutom en ensam ugglas hoande långt bortifrån.
Hon fortsätter att gå, det är säkert hon som hör i syne tänker hon. Hon har ju gått långt nu.
Varför skulle hon missa sista bussen hem just idag när hennes föräldrar åkt utomlands.
När hon gått en liten bit till hör hon rösten som skär i hennes öron.
RUN FOR YOUR LIFE!!
Med ett skrik faller Kajsa ner på knä och försöker hålla för öronen, vad är det egentligen som händer?
Skriken är så höga att hon inte hör något annat, men plötsligt lyser vägen upp, inte förens då reagerar Kajsa på att en bil kommer rakt emot henne i full fart.
Fort kommer hon upp på benen igen och springer, springer för livet. Bilen tvärbromsar, föraren måste ha sett mig, tänker Kajsa och stannar.
Hon börjar gå mot den svarta bilen med tonade rutor, men ju närmare hon kommer desto högre hör hon rösten. Run for your life, run for your life!
När Kajsa står ungefär tio meter ifrån bilen sätter den på stålkastaren och bländar henne så hon sätter armen för ögonen och då hör hon hur bilen börjar gasa.
RUN FOR YOUR LIFE, ekar igenom hennes huvud men hon hinner inte reagera innan hon blir påkörd och flyger upp på motorhuven. Allt blir svart.
Hjärtslag, ett efter ett.
Skrik som skär igenom huvudet.
Ljussken som bländar.
Skakningar på grund av panik.
Med ett ryck sätter Kajsa sig upp i sjukhussängen.
Hon är kallsvettig och hon skakar i hela kroppen. Vad var de egentligen som hände?
Hur hamna jag är?
Frågorna snurrar runt i hennes huvud utan att hitta svar. Hon kollar sig runt i rummet hon ligger i. Allt är vitt och lamporna lyser så skarpt att hon nästan blir bländad.
Men hon ser inte ett enda fönster. Tyst smyger hon fram till dörren på sina bara fötter. Hon går ut i korridoren, inte en människa syns till.
Kajsa ryser till, sist hon var på sjukhus var det aldrig så här tomt och kallt.
Det enda hon ser är en lång korridor åt ena hållet och en EXIT dörr åt andra.
Med osäkra steg börjar Kajsa gå ner längs korridoren. Någon måste hon ju hitta, hon kan ju inte vara ensam.
När korridoren äntligen tagit slut står det expeditionen på en dörr. Kajsa trycker ner handtaget men dörren går inte upp, låst tänker hon för sig själv.
Va är de här för ställe?
Precis när Kajsa vänder sig om ser hon en dörr smällas igen en bit bort.
- Hallå, kan du hjälpa mig! Ropar hon och springer dit.
Kajsa knackar bestämt på dörren, ingen öppnar, allt är tyst. Hon hör bara sina egna hjärtslag.
Precis som hon ska röra handtaget glider dörren upp.
Ett skrik ekar igenom korridorens tomma vita väggar.
Kajsa springer så fort hon bara kan till rummet hon vaknade upp i och stänger igen dörren så fort hon bara kan. Hennes hjärta hörs tydligare än förut.
Kunde hon verkligen ha sett rätt? Drömmer hon? Och vart är hon egentligen.
Efter en stund reser hon sig upp och går försiktig till rummets toalett. Hon öppnar dörren och tänder lyset, sen går hon fram till handfatet och vrider på kranen.
Hon fyller sina skakiga händer med vatten som hon sedan sköljer ansiktet med och sedan kollar hon sej i spegeln. Plötsligt svartnar allt till, men hon vet inte om hon blinka eller om det var lampan som slockna för sekunden, hon hinner knappt reagera. Men när det blir ljust igen ser hon något i spegeln som inte förut var där, hon vill skrika men hon kan inte.
Det är som tiden stannar, som hennes hjärta slutar slå. Hon kan inte tro sina ögon.
Hon vänder sig om och kollar på väggen bakom henne där blodiga bokstäver plötsligt dykt upp. DU ÄR INTE ENSAM! Står det.
Kajsa bara skakar, en ensam tår faller ner på kinden. Jag måste drömma, kvider hon för sig själv. Det här kan inte vara sant. Hennes skakningar blir bara värre och värre, fler tårar rinner ner för kinden.
I samma sekund hör hon att dörren till hennes rum smälls igen. Hon öppnar försiktig toadörren och ser en ung pojke i hennes ålder står och stirrar i väggen med ryggen emot Kajsa.
Hans vita sjukhuskläder är blodiga men Kajsa tar ändå mod till sig och smyger fram så tyst hon kan, hon lägger en hand på pojkens axel.
Ett skrik ekar igenom rummet och Kajsa hinner inte reagera innan hon fått ett knytnävsslag över kinden så hon faller ner i golvet.
Hon känner smärtan och blodsmaken i hela munnen när hon ramlat ihop på de iskalla golvet.
- Herre gud! Utbrister pojken och slänger sig ner på golvet, hur gick det?
Kajsa svarar inte, pojken hjälper henne bort till sängen.
- Va fan gjorde du så där för? Säger Kajsa argt.
- Förlåt, viskar pojken. Jag trodde du var han, du skrämde livet ur mig.
- Vadå han? Undrar Kajsa förvånat.
- Ja vet inte vem han är, våga inte kolla på han, viskar pojken ännu tystare.
- Men vad gör du här och vem är du?
- Jag heter Marcus, och jag vet inte vad jag gör här. Minns att ja somna i min säng och vakna upp här. Du då, vad gör du här egentligen?
- Jag blev påkörd av en bil och sedan kom ja hit. Jag heter Kajsa.
Tunga fotsteg hörs utifrån korridoren.
- Fort göm dig, viskar Marcus, han kommer!
Båda två kryper under ett stort skrivbord som står i rummet. De ser dörren öppnas försiktigt och in kommer en svartklädd man de bara ser fötterna på.
Kajsa känner hur hennes hjärta dunkar hårt i bröstet. Plösligt släpper den svartklädda mannen ner något blodigt på golvet. Kajsa ska just skrika men hinner inte för Marcus lägger en hand över hennes mun, han lutar sig mot hennes öra och viskar nästan ohörbart.
- Vi måste vara tysta annars tar han oss med.
Kajsa nickar och Marcus tar bort sin hand. Kajsa vet inte vad hon ska ta sig till, de den svartklädda mannen slängde på golvet var en blond liten flicka, hennes skräckslagna ögon är öppna fast hon antagligen är död, och de stirrar rakt på Kajsa där hon sitter. Den svartkläda mannen lämnar rummet och åter blir allt tyst.
Marcus springer fram och känner om flickan har någon puls, med dyster blick kollar han upp på Kajsa som förstår att det inte finns något att rädda, hon vänder sig om och spyr.
Marcus väcker Kajsa med en knuff. Hon råkade visst slumra till på hans axel inne på toaletten.
- Kom, säger han och sträcker fram handen.
Hand i hand smyger de ut, Marcus sticker ut huvudet och kollar så korridoren är tom innan han drar ut Kajsa.
Kajsa pekar mot EXIT dörren, varför hade hon inte tänk på de innan.
- Den är låst, viskar Marcus tillbaka, jag har redan kollat.
Kajsa kramar om hans hand hårdare, hon vill bara vakna upp i sin säng nu.
Marcus drar in henne i ett rum som Kajsa inte varit inne i förut. Allt är tyst och mörkt där inne. Kajsa fumlar efter lysknappen, men plötsligt snavar hon till och landar på golvet.
Marcus tänder lampan och Kajsa ligger på golvet öga mot öga med en gammal gubbe. Hans ansikte är rynkigt och hans ögon blodsprängda, och i hans mun har en avhuggen hand.
Kajsa kommer fort upp på fötter igen och slänger sig runt Marcus.
Marcus har fått syn på någonting annat som inte Kajsa lagt märket till, han andas häftigt.
- Marcus, vad är det, viskar Kajsa när hon ser att Marcus är helt blek i ansiktet.
Kajsa vänder sig om och ser förskräckt de som Marcus redan upptäckt.
Ett hånskratt ekar igenom rummet.
- Jasså, vill ni leka barn? Säger den svartklädda mannen men ondska i rösten.
Han förflyttar sig emot de. Marcus och Kajsa står som fastfrusna. Båda är för rädda för att göra någonting.
Ingen av de tre märker att något rör sig bakom den svartklädda mannen. Plötsligt faller han framlänges ner på den döda gubben. Då är det som att Marcus och Kajsa vaknar till liv.
Marcus drar med sig Kajsa ut, men en bit från dörren stannar han.
- Vi måste rädda människan som räddade oss, säger Marcus och går bort mot dörren igen.
- Nej Marcus, snälla, de är för farligt, kvider Kajsa men Marcus lyssnar inte.
Han går in i rummet. Bara en stund efter hör hon ett skrik och ut kommer Marcus och springer emot henne, hans ögon är fyllda med skräck.
Kajsa ser sedan att den svartklädda manen kommer efter med ett järnrör i handen, Kajsa börjar springa baklänges mot expeditionensdörren.
När mannen slår röret över Marcus rygg så man hör hur hans ryggrad låter som knäckebröd snubblar Kajsa och slår i bakhuvudet i golvet.
Allt snurrar, ljudet från Marcus ryggrad spelas upp gång på gång innan allt svartnar för henne.
Kajsa slår upp ögonen, hon ligger i en operationssal. Hon försöker kolla sig omkring när dörren öppnas och den svartklädda mannen kommer in i rummet.
Kajsa ligger så blixtstilla som hon kan. Bredvid henne står det ett bord med skalpeller och sprutor. Hon iakttar den svartklädda mannen i ögonvrån, när han vänder ryggen mot henne sträcker hon sig efter en skalpell och gömmer den under operationsduken hon har över sig.
Hon sluter sina ögon lagom mycket så hon ser den svartklädda mannen komma fram till henne, han tar upp en spruta från bordet som står bredvid henne. Han trycker till så det sprutar ut lite vätska och ger ifrån sig ett ondskefult skratt. Han ska precis ta tag i Kajsas arm som hon håller skalpellen i men då höjer hon handen innan mannen hinner reagera. Hon känner att hon träffat honom men vet inte vart, hon hör bara det iskalla vrålet som isar i hennes ådror.
Så fort hon kan kommer hon ner på golvet och springer mot dörren som hon sedan smäller igen bakom sig.
Hon kommer ut till en svart korridor och det ända hon kan se är den gröna nödutgångsskylten. Hon springer mot den, handtaget till dörren är klibbig, antagligen av blod, någon annan försökte komma ut men lyckades aldrig tänker hon i ren panik. Hon sjunker ner vid dörren och råkar av misstag skära sig i handleden med skalpellen hon håller i.
Hon kommer ut till en svart korridor och det ända hon kan se är den gröna nödutgångsskylten. Hon springer mot den, handtaget till dörren är klibbig, antagligen av blod, någon annan försökte komma ut men lyckades aldrig tänker hon i ren panik. Hon sjunker ner vid dörren och råkar av misstag skära sig i handleden med skalpellen hon håller i.
Hon kvider till av smärta, och känner hur blodet snabbt rinner från såret. För en sekund slumrar hon till av all smärta, hela hennes kropp värker och huvudet snurrar.
När hon vaknar till igen hör hon ett tungt flåsande och fotsteg som går bortåt, hon håller andan. Hon vet att de är mannen. Känner igen de tunga stegen.
- Du kommer aldrig härifrån! Skriker han innan en dörr smälls igen och allt blir tyst igen.
Kajsa drar in ett djupt andetag, nu måste hon härifrån.
På ostadiga ben ställer hon sig upp med hjälp av dörrens handtag.
Hon känner försiktigt med handen på dörren och när hon känner något utstickande och hårt tror hon nästan inte på sig själv längre, de kan inte vara sant.
Hon tar tag i de hon känner och vrider om, dörren klickar till. Det var verkligen en nyckel. Kajsa står tyst och lyssnar en stund. Men hon hör inget annat än sitt hjärta slå, så hon trycker ner handtaget försiktigt, dörren glider upp utan ett ljud, bakom dörren är det lika svart som i korridoren. Men hon måste våga chansa innan hon dör här inne.
Försiktigt drar hon ur nyckeln ur låset och stänger dörren ljudlöst bakom sig.
Det är så mörkt att hon inte ens ser sin egen hand framför sig. Men försiktigt känner hon efter med händerna i mörkret, hennes huvud snurrar och hennes ben känns som de ska rasa ihop precis som hon får tag i en ledstång. Hon följer den ner för en spiraltrappa. Hon bara går och går, känns som den aldrig ska ta slut.
Nu börjar allt snurra ännu mer i hennes huvud och plötslig finns det inget trappsteg kvar och hon ser lite ljus sippra in i några springor längre bort.
Kajsa ställer sig på alla fyra och kryper mot ljuset, hennes ben bär henne inte längre. Det knastrar under hennes knän och handflator men hon vill inte stanna.
Hon vet att det är glas hon går på men vill bara komma fram till ljuset.
Äntligen när hon kommer fram ser hon att öppningen är igenspikad med brädor så hon gör en sista ansträngning för att resa sig upp och sparka på brädorna, utan att vara beredd på de försvinner hennes ben igenom planket redan första sparken. Det bränner till i hela benet och då tappar hon balansen och åker rakt igenom brädorna.
När hon kvicknat till efter fallet kommer hon loss med benet och upptäcker att hon varit i de gamla sjukhuset som brann ner när hon var liten som stått kvar som en svart ruin.
Då vet hon att polisstationen är nära.
Hon fortsätter krypa ut från de avspärrade området.
När hon lyckats ta sig under gallret ställer hon sig upp och kollar runt, inte en ända människa eller bil syns.
Kajsa fäller en tår och efter de kommer det bara fler. Det är inte slut än tänker hon när hon kliver ut i vägen.
Just som den svarta bilen med tonade rutor kommer. Det smäller till, igen.
Kajsa kan inte öppna ögonen, men hon känner hur någon andas på henne och trycker ner henne i något som känns som en sjukhus säng.
RUN FOR YOUR LIFE! Ekar i hennes huvud. Med all kraft försöker hon slita sig ur greppet men misslyckas totalt.
- DÖDA MIG INTE! Skriker hon hysteriskt.
- Men Kajsa det är bara jag, säger en lugnande röst.
Kajsa förstår ingenting, vem är de som vet vad hon heter. Då lyckas hon slå upp ögonen och ser en kvinna bredvid sig.
Och mycket riktigt ligger hon i en sjukhus säng men de ser inte ut som ett sjukhus.
- VART ÄR JAG NÅGONSTANS? Skriker Kajsa helt panikslagen.
- Du är på ungdomspsykiatrin Kajsa, ingen vill dig illa.
Kajsa sitter tyst i soffan inne på Avdelningen och kollar ner på sitt bandage hon har runt handleden. Fråga efter fråga snurrar i hennes huvud.
Drömde jag? Hur kom jag hit? Är jag här för att jag inbilla mig allt?
Plötsligt börjar det ringa i rummet och Kajsa kollar upp på den blinkande tavlan.
ENTRÉ blinkar det i grön text. Det betyder att de är någon som vill in på avdelningen tänker Kajsa. Kanske är det mamma?
Kajsa vet inte hur länge sen de åkte utomlands eller vilken dag det är nu? Har ingen koll alls. Hon vänder blicken mot entrén men in där kommer en pojke på kryckor.
Kajsas mage vänder sig och hon kan inte placera alla tankar.
- Marcus! Ropar hon och försöker resa sig från soffan men faller ihop igen.
Pojken kollar på henne med skräck i blicken och hoppar dit.
- De är ju du, viskar han när han satt sig i soffan. Det var ingen dröm alltså.
- Men vi lever, viskar Kajsa och kramar om honom.
- Var inte så säker Kajsa, va aldrig säker, svarar han med lugn röst.
