tisdag 21 december 2010

Älskade Du

När jag stod där ensam, lämnad och rädd
Fanns du helt plötsligt där, som du alltid var berädd
Du öppnade mina ögon som hade vägrat att se
Och fast mitt hjärta var krossat fick du mej att le
Du gjorde allt för mej den stunden jag behövde någon som dej
Och från den stunden va du den som betyde mest för mej
Mina ögon hade blundat för jag hoppades allt skulle bli bra
Men du öppna de så ja hitta vem ja va
Du visa mej den rätta vägen för att läka mina sår
När vi låg i din säng och snacka och du smekte mitt hår
Jag blir den jag är när du står vid min sida
Och om du inte hjälpt mej skulle jag fortfarande lida
Så genom denna text vill jag säga tack
Att du inte stak
När jag inte sett dej för den du var
Men ändå stannade du kvar
Du är stark, vacker och underbar
Och du är en kille som på mina frågor ger svar
Jag vet inte vad jag mer ska skriva finns inte ord som kan berätta
Så att förklaringen på mina känslor blir rätta
Tack att du föddes till denna jord, du är en stjärna
Att leva ett liv med dej, de vill jag gärna

tisdag 12 oktober 2010

Run For Your Life, Run For Your Life! Novell

Kajsa hör rösten som isar i hennes blodådror. Hon tror blodet fryser till is. Kunde hon ha hört rätt?
Hon stannar till på den mörka gatan som går igenom den stora, täta granskogen som finns mellan centrum och utkanten av staden där hon bor.


Hon kollar runt sig men ser ingenting. Allt är helt tyst förutom en ensam ugglas hoande långt bortifrån.
Hon fortsätter att gå, det är säkert hon som hör i syne tänker hon. Hon har ju gått långt nu.
Varför skulle hon missa sista bussen hem just idag när hennes föräldrar åkt utomlands.
När hon gått en liten bit till hör hon rösten som skär i hennes öron.

RUN FOR YOUR LIFE!!

Med ett skrik faller Kajsa ner på knä och försöker hålla för öronen, vad är det egentligen som händer?
Skriken är så höga att hon inte hör något annat, men plötsligt lyser vägen upp, inte förens då reagerar Kajsa på att en bil kommer rakt emot henne i full fart.
Fort kommer hon upp på benen igen och springer, springer för livet. Bilen tvärbromsar, föraren måste ha sett mig, tänker Kajsa och stannar.
Hon börjar gå mot den svarta bilen med tonade rutor, men ju närmare hon kommer desto högre hör hon rösten. Run for your life, run for your life!

När Kajsa står ungefär tio meter ifrån bilen sätter den på stålkastaren och bländar henne så hon sätter armen för ögonen och då hör hon hur bilen börjar gasa.
RUN FOR YOUR LIFE, ekar igenom hennes huvud men hon hinner inte reagera innan hon blir påkörd och flyger upp på motorhuven. Allt blir svart.

Hjärtslag, ett efter ett.
Skrik som skär igenom huvudet.
Ljussken som bländar.
Skakningar på grund av panik.
Med ett ryck sätter Kajsa sig upp i sjukhussängen.

Hon är kallsvettig och hon skakar i hela kroppen. Vad var de egentligen som hände?
Hur hamna jag är?
Frågorna snurrar runt i hennes huvud utan att hitta svar. Hon kollar sig runt i rummet hon ligger i. Allt är vitt och lamporna lyser så skarpt att hon nästan blir bländad.
Men hon ser inte ett enda fönster. Tyst smyger hon fram till dörren på sina bara fötter. Hon går ut i korridoren, inte en människa syns till.
Kajsa ryser till, sist hon var på sjukhus var det aldrig så här tomt och kallt.
Det enda hon ser är en lång korridor åt ena hållet och en EXIT dörr åt andra.

Med osäkra steg börjar Kajsa gå ner längs korridoren. Någon måste hon ju hitta, hon kan ju inte vara ensam.
När korridoren äntligen tagit slut står det expeditionen på en dörr. Kajsa trycker ner handtaget men dörren går inte upp, låst tänker hon för sig själv.

Va är de här för ställe?

Precis när Kajsa vänder sig om ser hon en dörr smällas igen en bit bort.

- Hallå, kan du hjälpa mig! Ropar hon och springer dit.
Kajsa knackar bestämt på dörren, ingen öppnar, allt är tyst. Hon hör bara sina egna hjärtslag.
Precis som hon ska röra handtaget glider dörren upp.
Ett skrik ekar igenom korridorens tomma vita väggar.

Kajsa springer så fort hon bara kan till rummet hon vaknade upp i och stänger igen dörren så fort hon bara kan. Hennes hjärta hörs tydligare än förut.
Kunde hon verkligen ha sett rätt? Drömmer hon? Och vart är hon egentligen.
Efter en stund reser hon sig upp och går försiktig till rummets toalett. Hon öppnar dörren och tänder lyset, sen går hon fram till handfatet och vrider på kranen.

Hon fyller sina skakiga händer med vatten som hon sedan sköljer ansiktet med och sedan kollar hon sej i spegeln. Plötsligt svartnar allt till, men hon vet inte om hon blinka eller om det var lampan som slockna för sekunden, hon hinner knappt reagera. Men när det blir ljust igen ser hon något i spegeln som inte förut var där, hon vill skrika men hon kan inte.
Det är som tiden stannar, som hennes hjärta slutar slå. Hon kan inte tro sina ögon.

Hon vänder sig om och kollar på väggen bakom henne där blodiga bokstäver plötsligt dykt upp. DU ÄR INTE ENSAM! Står det.

Kajsa bara skakar, en ensam tår faller ner på kinden. Jag måste drömma, kvider hon för sig själv. Det här kan inte vara sant. Hennes skakningar blir bara värre och värre, fler tårar rinner ner för kinden.
I samma sekund hör hon att dörren till hennes rum smälls igen. Hon öppnar försiktig toadörren och ser en ung pojke i hennes ålder står och stirrar i väggen med ryggen emot Kajsa.

Hans vita sjukhuskläder är blodiga men Kajsa tar ändå mod till sig och smyger fram så tyst hon kan, hon lägger en hand på pojkens axel.
Ett skrik ekar igenom rummet och Kajsa hinner inte reagera innan hon fått ett knytnävsslag över kinden så hon faller ner i golvet.
Hon känner smärtan och blodsmaken i hela munnen när hon ramlat ihop på de iskalla golvet.

- Herre gud! Utbrister pojken och slänger sig ner på golvet, hur gick det?
Kajsa svarar inte, pojken hjälper henne bort till sängen.
- Va fan gjorde du så där för? Säger Kajsa argt.
- Förlåt, viskar pojken. Jag trodde du var han, du skrämde livet ur mig.
- Vadå han? Undrar Kajsa förvånat.
- Ja vet inte vem han är, våga inte kolla på han, viskar pojken ännu tystare.
- Men vad gör du här och vem är du?
- Jag heter Marcus, och jag vet inte vad jag gör här. Minns att ja somna i min säng och vakna upp här. Du då, vad gör du här egentligen?
- Jag blev påkörd av en bil och sedan kom ja hit. Jag heter Kajsa.

Tunga fotsteg hörs utifrån korridoren.

- Fort göm dig, viskar Marcus, han kommer!

Båda två kryper under ett stort skrivbord som står i rummet. De ser dörren öppnas försiktigt och in kommer en svartklädd man de bara ser fötterna på.
Kajsa känner hur hennes hjärta dunkar hårt i bröstet. Plösligt släpper den svartklädda mannen ner något blodigt på golvet. Kajsa ska just skrika men hinner inte för Marcus lägger en hand över hennes mun, han lutar sig mot hennes öra och viskar nästan ohörbart.

- Vi måste vara tysta annars tar han oss med.
Kajsa nickar och Marcus tar bort sin hand. Kajsa vet inte vad hon ska ta sig till, de den svartklädda mannen slängde på golvet var en blond liten flicka, hennes skräckslagna ögon är öppna fast hon antagligen är död, och de stirrar rakt på Kajsa där hon sitter. Den svartkläda mannen lämnar rummet och åter blir allt tyst.

Marcus springer fram och känner om flickan har någon puls, med dyster blick kollar han upp på Kajsa som förstår att det inte finns något att rädda, hon vänder sig om och spyr.

Marcus väcker Kajsa med en knuff. Hon råkade visst slumra till på hans axel inne på toaletten.
- Kom, säger han och sträcker fram handen.
Hand i hand smyger de ut, Marcus sticker ut huvudet och kollar så korridoren är tom innan han drar ut Kajsa.
Kajsa pekar mot EXIT dörren, varför hade hon inte tänk på de innan.
- Den är låst, viskar Marcus tillbaka, jag har redan kollat.
Kajsa kramar om hans hand hårdare, hon vill bara vakna upp i sin säng nu.

Marcus drar in henne i ett rum som Kajsa inte varit inne i förut. Allt är tyst och mörkt där inne. Kajsa fumlar efter lysknappen, men plötsligt snavar hon till och landar på golvet.
Marcus tänder lampan och Kajsa ligger på golvet öga mot öga med en gammal gubbe. Hans ansikte är rynkigt och hans ögon blodsprängda, och i hans mun har en avhuggen hand.
Kajsa kommer fort upp på fötter igen och slänger sig runt Marcus.

Marcus har fått syn på någonting annat som inte Kajsa lagt märket till, han andas häftigt.
- Marcus, vad är det, viskar Kajsa när hon ser att Marcus är helt blek i ansiktet.
Kajsa vänder sig om och ser förskräckt de som Marcus redan upptäckt.
Ett hånskratt ekar igenom rummet.
- Jasså, vill ni leka barn? Säger den svartklädda mannen men ondska i rösten.
Han förflyttar sig emot de. Marcus och Kajsa står som fastfrusna. Båda är för rädda för att göra någonting.
Ingen av de tre märker att något rör sig bakom den svartklädda mannen. Plötsligt faller han framlänges ner på den döda gubben. Då är det som att Marcus och Kajsa vaknar till liv.

Marcus drar med sig Kajsa ut, men en bit från dörren stannar han.
- Vi måste rädda människan som räddade oss, säger Marcus och går bort mot dörren igen.
- Nej Marcus, snälla, de är för farligt, kvider Kajsa men Marcus lyssnar inte.
Han går in i rummet. Bara en stund efter hör hon ett skrik och ut kommer Marcus och springer emot henne, hans ögon är fyllda med skräck.
Kajsa ser sedan att den svartklädda manen kommer efter med ett järnrör i handen, Kajsa börjar springa baklänges mot expeditionensdörren.
När mannen slår röret över Marcus rygg så man hör hur hans ryggrad låter som knäckebröd snubblar Kajsa och slår i bakhuvudet i golvet.
Allt snurrar, ljudet från Marcus ryggrad spelas upp gång på gång innan allt svartnar för henne.

Kajsa slår upp ögonen, hon ligger i en operationssal. Hon försöker kolla sig omkring när dörren öppnas och den svartklädda mannen kommer in i rummet.
Kajsa ligger så blixtstilla som hon kan. Bredvid henne står det ett bord med skalpeller och sprutor. Hon iakttar den svartklädda mannen i ögonvrån, när han vänder ryggen mot henne sträcker hon sig efter en skalpell och gömmer den under operationsduken hon har över sig.
Hon sluter sina ögon lagom mycket så hon ser den svartklädda mannen komma fram till henne, han tar upp en spruta från bordet som står bredvid henne. Han trycker till så det sprutar ut lite vätska och ger ifrån sig ett ondskefult skratt. Han ska precis ta tag i Kajsas arm som hon håller skalpellen i men då höjer hon handen innan mannen hinner reagera. Hon känner att hon träffat honom men vet inte vart, hon hör bara det iskalla vrålet som isar i hennes ådror.
Så fort hon kan kommer hon ner på golvet och springer mot dörren som hon sedan smäller igen bakom sig.
Hon kommer ut till en svart korridor och det ända hon kan se är den gröna nödutgångsskylten. Hon springer mot den, handtaget till dörren är klibbig, antagligen av blod, någon annan försökte komma ut men lyckades aldrig tänker hon i ren panik. Hon sjunker ner vid dörren och råkar av misstag skära sig i handleden med skalpellen hon håller i.
Hon kvider till av smärta, och känner hur blodet snabbt rinner från såret. För en sekund slumrar hon till av all smärta, hela hennes kropp värker och huvudet snurrar.

När hon vaknar till igen hör hon ett tungt flåsande och fotsteg som går bortåt, hon håller andan. Hon vet att de är mannen. Känner igen de tunga stegen.
- Du kommer aldrig härifrån! Skriker han innan en dörr smälls igen och allt blir tyst igen.
Kajsa drar in ett djupt andetag, nu måste hon härifrån.
På ostadiga ben ställer hon sig upp med hjälp av dörrens handtag.
Hon känner försiktigt med handen på dörren och när hon känner något utstickande och hårt tror hon nästan inte på sig själv längre, de kan inte vara sant.

Hon tar tag i de hon känner och vrider om, dörren klickar till. Det var verkligen en nyckel. Kajsa står tyst och lyssnar en stund. Men hon hör inget annat än sitt hjärta slå, så hon trycker ner handtaget försiktigt, dörren glider upp utan ett ljud, bakom dörren är det lika svart som i korridoren. Men hon måste våga chansa innan hon dör här inne.

Försiktigt drar hon ur nyckeln ur låset och stänger dörren ljudlöst bakom sig.
Det är så mörkt att hon inte ens ser sin egen hand framför sig. Men försiktigt känner hon efter med händerna i mörkret, hennes huvud snurrar och hennes ben känns som de ska rasa ihop precis som hon får tag i en ledstång. Hon följer den ner för en spiraltrappa. Hon bara går och går, känns som den aldrig ska ta slut.

Nu börjar allt snurra ännu mer i hennes huvud och plötslig finns det inget trappsteg kvar och hon ser lite ljus sippra in i några springor längre bort.
Kajsa ställer sig på alla fyra och kryper mot ljuset, hennes ben bär henne inte längre. Det knastrar under hennes knän och handflator men hon vill inte stanna.
Hon vet att det är glas hon går på men vill bara komma fram till ljuset.
Äntligen när hon kommer fram ser hon att öppningen är igenspikad med brädor så hon gör en sista ansträngning för att resa sig upp och sparka på brädorna, utan att vara beredd på de försvinner hennes ben igenom planket redan första sparken. Det bränner till i hela benet och då tappar hon balansen och åker rakt igenom brädorna.

När hon kvicknat till efter fallet kommer hon loss med benet och upptäcker att hon varit i de gamla sjukhuset som brann ner när hon var liten som stått kvar som en svart ruin.
Då vet hon att polisstationen är nära.
Hon fortsätter krypa ut från de avspärrade området.
När hon lyckats ta sig under gallret ställer hon sig upp och kollar runt, inte en ända människa eller bil syns.
Kajsa fäller en tår och efter de kommer det bara fler. Det är inte slut än tänker hon när hon kliver ut i vägen.
Just som den svarta bilen med tonade rutor kommer. Det smäller till, igen.


Kajsa kan inte öppna ögonen, men hon känner hur någon andas på henne och trycker ner henne i något som känns som en sjukhus säng.
RUN FOR YOUR LIFE! Ekar i hennes huvud. Med all kraft försöker hon slita sig ur greppet men misslyckas totalt.
- DÖDA MIG INTE! Skriker hon hysteriskt.
- Men Kajsa det är bara jag, säger en lugnande röst.
Kajsa förstår ingenting, vem är de som vet vad hon heter. Då lyckas hon slå upp ögonen och ser en kvinna bredvid sig.
Och mycket riktigt ligger hon i en sjukhus säng men de ser inte ut som ett sjukhus.
- VART ÄR JAG NÅGONSTANS? Skriker Kajsa helt panikslagen.
- Du är på ungdomspsykiatrin Kajsa, ingen vill dig illa.

Kajsa sitter tyst i soffan inne på Avdelningen och kollar ner på sitt bandage hon har runt handleden. Fråga efter fråga snurrar i hennes huvud.
Drömde jag? Hur kom jag hit? Är jag här för att jag inbilla mig allt?
Plötsligt börjar det ringa i rummet och Kajsa kollar upp på den blinkande tavlan.
ENTRÉ blinkar det i grön text. Det betyder att de är någon som vill in på avdelningen tänker Kajsa. Kanske är det mamma?

Kajsa vet inte hur länge sen de åkte utomlands eller vilken dag det är nu? Har ingen koll alls. Hon vänder blicken mot entrén men in där kommer en pojke på kryckor.
Kajsas mage vänder sig och hon kan inte placera alla tankar.
- Marcus! Ropar hon och försöker resa sig från soffan men faller ihop igen.
Pojken kollar på henne med skräck i blicken och hoppar dit.
- De är ju du, viskar han när han satt sig i soffan. Det var ingen dröm alltså.
- Men vi lever, viskar Kajsa och kramar om honom.
- Var inte så säker Kajsa, va aldrig säker, svarar han med lugn röst.

Jag förstår ej min ängel

Med dej kan ja le och skratta.
Men de finns en sak jag aldrig kan fatta.
Hur kan man sända himlens vackraste ängel till mej?
En helt vanlig men ändå udda tjej.
Kanske behöver jag ej förstå.
Om du stannar vid min sida och inte tänker ifrån mej gå.
Du visar mej vägen, jag vill följa dina steg.
Du ger mej mod när jag känner mej feg.
Världens vackraste ängel med vingar och gloria.
Hjälper mej att orka och blir ett med min livshistoria.
De finns så mycket jag för dej borde berätta.
Kan de vara så att jag funnit den rätta?
Än är de bara ödet som vet vilken väg de bär.
Men du ska veta att vad som nu händer håller jag dej kär

Trodde aldrig att ja skulle bli din

Glänsande ögon i mörkret jag ser.
Syns även att dina läppar ler.
Min hand i din, allt är stilla och underbart.
Lycklig och lättad gör du mej såklart.
Aldrig träffat någon som är som han.
Att vara ledsen nu är något man verkligen inte kan.
Sorgen försvinner, bara du och jag.
Vill stanna hos dej dag efter dag.
Tiden bara går, timme efter timme flyr.
Och jag älskar att vakna upp bredvid dej när morronen gryr.
Stanna hos mej, håll mej nära.
Kan ine bli bättre än såhära.

Du är rätt för mej

Jag är så glad att du fann mej,
att jag vann dej.
Att du är min,
och jag förblir din.
Att våra vägar nu är en,
att du står mej så nära min vän.
Att du är min ängel med glorian på sne,
att du alltid får mej att le.
Känns så rätt,
eftresom du är de vackraste jag sett.
Älskar hela dej inte bara ditt utseende,
din personlighet men även ditt leende.
Du lyser upp min väg, du får mej att tro,
Du tar bort all stress och ger mej ingen oro.
Behöver jag egentligen mer berätta?
Jag hoppas att jag verkligen hittat den rätta.

onsdag 22 september 2010

En overklig sanning

Än hör hon inga steg i sin trappa
Lyssnar efter han hon vägrar kalla pappa
Vet att han varit ute ikväll på fest
Så att hålla sej vaken inatt är noh bäst
Hennes mamma jobbar, kommer ej hem ikväll
Flickan kramar om sin kudde, har jag varit snäll?
Klumpen i magen, växer för varje sekund
Har blivit många nätter nu utan en blund
Vilket monster han är
Hur kan mamma hålla denna man kär?
Nu hör hon stegen, hjärtat slutar slå
Hon vill så gärna rymma, men vet att de ej kommer gå
Nu håller hon andan för han kommer in på hennes rum
Vill så gärna ropa på hjälp men är stum
Väl vid hennes skriker han några igenkänande ord
"Jävla unge, det är ditt fel att det är som de är på denna jord!"
Alkoholen har gjort han frustrerad, så nu söker han tröst
På den lilla stackars flickan som inte ens fått sina bröst
Knäpper upp skärpet, byxorna drar han ner
Innan flickan blundar ser hon att han mott henne hånler
När det är slut lämnar han henne där med rumpan bar
Aldrig, aldrig ska hon kala han far
Hon vågar inte berätta om allt som händer
För all skuld hon mot sej själv vänder
Men nu räcker det, nu får de ta slut
Hon öppnar sovrummsdörren och smyger ut
Flickan tar kniven som ligger i kökets låda
Inte bara hon ska få lida utan båda
Hon hugger han 3 gånger i magen
Så hon slipper vara med om samma sak i morgondagen
Han tog hennes oskuld, hon tog hans liv
Högg honom till döds i sömnen med en kniv

Det låter overkligt men sånt här händer barn i vårt land
Försök att se de fast de är svårt och sträck ut en hjälpande hand
Det borde inte få ske men det händer ändå
Och varför man kan vara så grym kan nog ingen förstå

17 Sep

Jag orkar inte Kämpa

Jag orkar inte mer, är så sliten
Kämpar och kämpar men kommer inte ur skiten
Utsidan är lagad, lugn och gla
Men insidan, fortfarande samma ja
Ett kaos inom mej växer för varje steg jag går
Alla tycker de blivit bra men de ej förstår
Jag går snart in i väggen, orkar inte kämpa
Vet att livet har mer att ge, men jag har ej mer att tillämpa
Ett år kvra, jo tack jag vet
Men jag orkar verkligen inte, kommer aldrig klara det

17 Sep 2010

Vad ser du när du ser på mej?

När du ser på mej, vad ser du då där?
En flicka som skriker, bråkar och svär
Men testa se längre in, in i min själ
Där finns en flicka som har velat säga farväl
Men hon vet att livet har så mycket mer att ge
Som fortfarande tror att under kan ske
Hon kämpar och kämpar för att allt ska bli bra
Och det ända hon önskar är att de blir de en da

Bäst att bara vara vänner

Ner för kinden rinner en tår
När jag tänker tillbaka på igår
Vi låg i din säng, bara prata och lät tiden flygga förbi
Då var det bara mörkret och vi
Jag känner mej så trygg när jag är med dej
Och jag hoppas verkligen du tycker om mej
Du ger mej en känsla jag aldrig förut haft
Du får mej att kämpa, du ger mej kraft
Jag tror jag behöver en som dej i mitt liv
Så jag orkar ta mina kliv
Men jag går här i min ensamhet
För vad du tycker om mej är något jag inte vet
Och jag vågar inte fråga vad du känner
Bäst kanske är om vi förblir vänner

Flickan är jag

Ser du flickan som sitter och gråter
Henne ingen förlåter
Hon som mått dåligt i längre tid
Hon som nu har lagt ner sin strid
Hon som ensam blivit
Med känslor som rivit
Hon som aldrig ler
Hon som väntar på att under sker
Hon som bara får fler och fler sår
Hon som känner att ingen förstår
Ser du den flickan som är så svag
Jag skulle bara berätta att den flickan är jag

Krossad kärlek, olycklig själ

Jag torkar bort en tår fast fler kommer rinna
Sätter mej ner och blundar, vill bara försvinna
Jag försöker vara stark och lätta mitt hjärta
Men jag klarar inte av det för jag känner sån smärta
Det känns som att ingenting kan bli som förut
Mina dagar med dej är tyvärr slut
Hittar ingenting som kan stilla min gråt
Jag vänder blicken emot himlen och viskar förlåt
Tiden som varit har fått mej att fatta
Att jag aldrig mer med dej får skratta
Ligger i min säng och tårarna de rinner
Du mer och mer ur mitt liv försvinner
Vill bara vara med dej och hålla dej nära
De va bara en dröm att vi skulle förbli kära
Olycklig kärlek är nog de värsta som finns
Men jag hoppas en dag att jag hittar min prins

söndag 29 augusti 2010

Arvid Novell

- Arvid, Arvid!



Han hör att någon ropar men orkar inte lyssna på vem, eller vartifrån någon ropar.
Han är inne i sin egna värld, där han kan njuta, där han så många gånger hamnat.
Den enda stunden han är lycklig, enda stunden han kan känna sej trygg och må bra.


Med darrande fingrar känner han sej för på marken.
Den fuktiga jorden under honom.
Där hittade han det han sökte efter.
Den lila förslutnings bara påsen med tabletterna
De tabletterna som han köpt för hans mammas pengar.
Han har inte råd själv längre att köpa de små tabletterna eller de vita pulvret i de där små påsarna.
Och nu skulle inte hans mamma ha mycket pengar kvar.
Nu hör han rösten igen.
Rösten som ropar Arvids namn.
Han kan inte längre skilja på om det är dröm eller verklighet.
Väggen han lutar sej emot är gjord av betong, han sitter bakom några sopptunnor längst in i en gränd, det stinker förfärligt men han har vant sej.
Här har han gömt sej ända sen han var ett litet barn.
Det är ingen som hittar han där, där kan han vara ensam, hur länge han vill.

Han tar två djupa andetag och öppnar försiktigt påsen och häller i sej de två sista tabletterna
Hur kunde det här hända?


Arvid, en 16 årig kille.
Har inga vänner, är helt ensam.
Kanske var det därför det började.
Sen ettan har han alltid varit ensam, mobbad och utstött.
Han hade då ingen aning om vem hans pappa var.
Hans mamma var alkoholist som hon till en början höll de hemligt för Arvid.
Men när han började femman gick det inte att hålla hemligt längre.
Hon drack varje kväll.
Oftast gick hon ut på krogen och hamnade i slagsmål.
Hon kunde komma hem blodig och sönderslag en del kvällar.
Men ibland var hon hemma.
Det var de värsta Arvid viste.
När hon var hemma och full.
Hon slog, sparkade och skrek på honom.
Och ingen såg honom, ingen brydde sej och INGEN pratade med honom.
Han var nästan aldrig borta från skolan, varje dag gick han dit och fick höra på de elaka orden de andra barnen sa till honom.
Aldrig fick han känna sej trygg.
Aldrig fick han känna kärlek.
När Arvid kom upp på högstadiet ansågs det att vara "balt" om man rökte och drak sprit.
Och redan andra dagen på högstadiet kom det fram ett killgäng till Arvid.
Nu hade han sin chans att visa att han oxå var tuff och inte alls lika feg som han alltid varit.
Den dagen, andra dagen på högstadiet.
De var då Arvid trodde han fick sina äkta vänner.
Och det var där alla lögner började.
Han berättade att han rökte och drak varje helg.
Han tyckte det kändes fel att ljuga till en början, men han vande sej snabbt.
Killgänget bestämde direkt att Arvid skulle bli med i deras gäng om han lovade att fixa ett ciggpaket till dagen efter.
De va då de började.
När han blev full varje helg och rökte.
Arvid var då en 13 årig kille som inte trodde att livet var mer än rök och sprit.
Han hade sina vänner.
Men innerst inne var han inte lycklig.
Han tröck bort den känslan så fort han hängde med på något som hans vänner ville.
Han betyg blev sämre och sämre.
När han skulle sluta åttan var det första gången han blev tagen av polisen.
Bara han.
När larmet gick i tobakaffären sprang alla där ifrån, men Arvid hann aldrig.
Det var oxå då han fick träffa hans pappa för första gången.
Han var rik och bodde i ett stort hus i Möndal.
Han betalade summan pengar som Arvid var skyldig.
Sen lämnade han ett visitkort till Arvid och åkte.
Utan att säga ett ord till Arvid.
Där stod han ensam igen.
Utan föräldra, utan vänner och utan att veta vem hans pappa är.

Där Arvid nu ligger på marken och skakar.
Där kommer de upp bilder från just den dagen.
Den dagen han minns så starkt.
Då han fick träffa sin pappa för första och sista gången.
Han hade inte träffat honom efter det.
Och de gångerna han ringde till Arvids mobil ville inte Arvid svara.


Tiden gick och Arvid sluta gå till skolan.
Har drog runt på gator och gränder för att slippa vara hemma.
Där hemma där hans mamma alltid var nu för tiden.
Där hon släpade hem den ena sjuka killen efter den andra.


Men nu, nu var det slut på de tänkte han.
Han känner med fingertopparna i hans handflator.

Blodet är fortfarande varmt och klibbigt
Men det var inte han som sköt.
Det var inte Arvid som riktade pistolen mot sin mamma.
Det var inte han som sköt sej själv i vänsterarmen.
Det var den där svartklädda mannen som hade bott hos de i tre dagar.
Manen som Arvid aldrig sett och som blev tokig när han inte hade fått i sej Heroin.
Det var han som gjorde lägenheten och hela Arvid full av hans mammas blod.

Men även fast hon nu är död kan han inte känna någon riktig sorg.
För han njuter av drogen och kan inte känna någon annan känsla än lycka.

Det var en av hans mammas killar som lärde honom.
Eller han lärde väl sej själv.


På sommaren efter åttan fick han fick sommarjobb i Kärra, på ett gatukök.
Där han jobbade för att få pengar och ibland hände de att han fick ett paket cigg med.


Men en natt när han kom hem gick han in på toan.
Och i soppkorgen under handfatet hittade han de.
Sprutan. En av hans mammas killar gick på Heroin.
Det var hans första kontakt med tyngre droger.
Heroin.
Det var då det började.
Han smög tyst in på hans mammas rum och rotade runt i klädhögen på golvet.

Och där, i vänstra byxfikan låg den.
En svart dosa.
Och Arvid visste att det var de han letade efter.
Tyst som katten smög han in på toaletten igen.
Där han lade den svarta dosan på toalocket och öppnade den med spända fingrar.
Skulle han verkligen våga göra detta
Han visste precis hur man gjorde för han hade hört en del killar sagt de när han hängde runt i gränden om nätterna.
Och han visste att man blev lugn, och slapp tänka på allt som var runtomkring.
Bilden blev suddigare och suddigare och Arvid var tillslut tvungen att sluta sina ögon.
Regnet hade började droppa ner men han blev bra skyddad av containrarna
Han kan inte minnas hur det var första gången han testade knark, hur han mådde eller vad som hände.
Det ända han minns är att han vaknade nästa morgon av skrik och bråk.
De va hans mammas kille som hade vaknat och upptäkt att dosan var borta.
Och eftersom mannen inte visste att Arvid fanns så anklagade mannen direkt Arvids mamma.
Han gick ner till köket och satte sej på en stol och såg på.
Han kollade på när hans mamma blev slagen och sparkade.
Men det var som att han inte brydde sej.
Som ett barn som kollade på en film som aldrig riktigt fattade vad som hände.
Men Arvid fattade precis vad som hände.
Manen misshandlade hans mamma som hon misshandlat honom i så många år.
Han rörde inte in min, han grät inte, hans ögon var helt och hållet känslokalla.

Efter den händelsen började Arvid dra ute på gränderna för att få tag i eget knark.
Heroin var inte så vanligt att han tog.
Han drog mest runt och sniffade kokain och han åt även Anabola.
Det va då det började.
Misshandeln.
Han gick runt och slogs, skrämde, hotade och misshandlade folk för pengars skull.
För sprit, cigg och ibland bara smärtstillande tabletter.


På bara några veckor hade Arvid förvandlats till ett monster.
Ett monster som drog runt på gator och gränder mitt i nätterna.
En skräk för alla.
Men ingen viste vem det var.
Sommaren gick och hans sommarjobb tog slut.

Ett halv år i drogornas värld.
Ett halv år där han trodde att han hade hittat sej sjäv, sitt jag.
Men knarket spelade han bara en massa sprat.

Oskan börjar mullra åvanför hans huvud där han sitter en kall februari natt.
Och precis när det blixtrar till på himmelen kommer Arvid att tänka på den hemskaste han har varit med om i sitt liv.
Det han så många gånger hade försökt att glömma.
Men nu, nu när han ligger där och rotar i gammla minnen går det inte längre att hålla borta.
Kvällen då han möte henne.
Emma, den där vackra blonda tjejen.
Den vackraste tjej Arvid någonsin sett.
Han hade aldrig förut pratat med en tjej som han gjorde med henne.


Det var på en fest.
Arvid var inte så påverkad utav alkohol eller knark just då.
De pratade en stund om vem hon var och vart hon kom ifrån.
Men när hon frågade Arvid var det som en sten i magen.
Ett snörre runt halsen.
Han kunde inte få fram ett ord.


Då sa hon de där orden som Arvid minns så tydligt.
"Du behöver inte berätta"
Sen lutade hon sej fram och kysste hans läppar.
Han hade aldrig rört en tjej förrut.
Man nu, nu såg han en mening i livet.
Nu viste han vad han skulle göra.


Och efter kyssen bubblade allt upp i honom.
Han var bara tvungen att berätta för Emma hur det var.
Och allt kom på en gång.
Han berättade allt.
Efter det ångrade han sej.
Nu skulle hon säkert göra som alla andra.
Börja hata honom för evigt.
Men hon kollade djupt in i hans ögon och sa lugnt.
"Vi kommer ur det här om bara du vill"

Och det var de orden som fick Arvid att tänka om.
Det var inte bara ett "Jag" eller ett "du" det var ett "vi"
Och ordet "vi" hörde Arvid sällan, för i hans liv på gatan var de en kamp, alla mot alla.
Han bestämmde sej att han inte skulle fortsätta.
Han skulle få ett stopp innan han dog som så många andra hade gjort.
Arvid höll sej nykter och drogfri under hela festen.


Och innan Emma skulle gå hem lutade hon sej fram och viskade i hans öra.
"Arvid, jag älskar dej"
Sen försvann hon.
Utan att Arvid hann säga samma sak till henne.


Men hon hade lovat att ringa honom.
Arvid började gå hem, lycklig utan knark, för första gången i hans liv som han minns.
Det var sent på natten och det var tunga svarta moln på himlen.
Hans mobil durra till.
Arvid tog upp mobilen och läste smset från Emma.
Ett enda ord, men som förklarade så mycket, som skadade ännu mer.
"Hjälp"


Arvid sprans så fort han orkade mot det håll Emma gick när de skildes åt.
Han springer förbi ett gäng med killar samtidigt som han hör ett gällt skrik av smärta.
Han vänder fort och tränger sej in i killgänget där han ser till sin skräk vem det är.
Emma!
Killgänget börjar sära på sej men Arvid slår sej in, gör allt för att göra illa personenra som gjort illa Emma.
Plötsligt är det bara han och Emma kvar.
Han slänger sej ner på knä och plockar upp henne i sin famn.
Det får inte vara sant.
Hur kan allt hända honom.
Den ända som han älskat, den ända som älskat honom.
Hon får bara inte dö.
När han håller henne i sin famn lever hon.
Men när syrenerna kommer närmare lägger Arvid ner henne försiktigt och gömmer sej och då kommer han på att han aldrig hann säga de där tre enkla orden "jag älskar dej".
Men han kan inte springa fram till henne och säga det för han får inte synas, ingen människa som kan ta kontakt med polisen får veta att eller vart Arvid finns.
När han ser ambulansen komma kan han inte hålla tårarna borta.
Det rinner ner för hans kinder.
Första gången han gråtter i hela sitt liv som han verkligen tyvärr minns.



Den natten dog Emma.
15 år gammal.
Misshandlad av en grupp killar.
Och anledningen var svartsjuka.


Arvid vill inte tänka på de när han ligger där.
Hans huvud blir tyngre och tyngre.
Han pressar handen försiktigt ner i byxfickan.
Han vet att han ska ha mer tabletter.
Han måse ha de.
Han vill inte tänka på Emma.
Han vill inte tänka på gammla minnen.
Han är ett monster nu.
En pundare, ett svin, en ond människa som inte borde få finnas.
Och just därför häller han i sej de 10 tabletterna på en gång.
En överdos.

Arvid ligger ner på en leriga marken bakom kontinern.
Allt snurrar och han vet inte om han är upp och ner.
Inget är på sin plats.
Hans huvud dunkar och dunkar, precis som det ska sprängas vilken sekund som hellst.
Då hör han ropen igen.
Skricken som ropar hans namn.
Nu vet han att det måste bara vara en dröm.
För de manliga rösten ifrån ropen förvandlas till Emmas lugna röst.
- Arvid, Arvid!
Bara några sekunder efter han hört Emma försvinner smärtan.
Hans huvud blir som en fjäder.
Allt tystnar.
Syrener, syrener till en Ambulans hör en bit bort.
Hur kan han höra de.
Levar han fortfarande?
Nej det kan han ju inte göra.


Han är inte längre säker på om han är död eller vid liv.
Så svårt att bestämma.
Ett starkt ljust sken blendar honom.
Han ve inte vad det är.
Det är som att kolla rakt in i solen på sommaren.
Sen ser han en gestalt framför sej av en blod vacker flicka.
Men det är ju.
- Emma, Emma! Arvid skriker och försöker få tag på henne men lyckas inte.
Nu är Arvid säker.
Han är död.
Hur annars skulle Emma kunna komma fram till honom.


- Lugn Arvid, jag lovade att vi skulle klara det och nu har du gjort det. Och man behöver inte säga ett ord för att vissa att man älskar någon.


Emma ger sej av, ljuset försvinner bort.
Arvid vill skrika, han vill följa henne men något håller han kvar.

Och när ljuset försvinner blir allt lika tyst och mörkt som innan.
Arvid slår upp ögonen och der första han ser är en namnskylt på ett bord med blommor.
Arvid Pålsson.
- Han är vaken, tack gode gud han lever.
Arvid vänder sej om och kollar på manen som nyss upptäkt att Arvid vaknat.
Det tar ett tag innan Arvids hjärna hinner fatta vem mannen är.
Men när han kommer på det stamar han fram lite osäkert som ett barn som inte vill göra bort sej.
- ppappaa.
- Ja, Arvid jag är här nu och kommer aldrig någonsin mer lämna dej. Förlåt mej att det blev såhär från början.
Han kramar om sin son som för andra gången i sitt liv gråter.
- Kommer jag bli frisk nu? undrar Arvid försiktigt.
- Vill du komma ur det här? undrar pappa alvarligt.
Arvid nikar, han tänker på det Emma sa:
"Jag lovade att vi skulle klara det och nu har du gjort de"
- Då är du redan frisk. svarar han sin son och kramar om honom igen.

Vem rår för hennes död?

Tårarna faller som regndroppar gör...
Men de rår inte en ensam själ för...
Ens inre är i bitar, tusenfaldig smärta...
Vem rår för hennes trasiga hjärta?
Vem rår för hennes tårar som hennes kind smeker...
Är de kanske killarna som med henne leker?
Kärlek, trygghet, hur känns det nu igen?
Det har hon glömt, de va ju så länge sen...
Nu rinner även tårar av blod...
Vem rår för att ingen henne förstod...
Snabbt dricker hon något som i hela magen bränner...
Det gör flickan tills hon inget känner...
Hur ska ja ta mej bort, ut från denna smörja?
Hon kan inte ens komma på hur allt börja...
Hon slumrar in på sin kudde som snart har färgats röd...
Aldirg kan någon såra henne igen för nu är hon död....

En vän jag en gång hade

Här kommer en volvo, vem är de som sitter vid ratten?
Runt, runt i Avesta sen till Horndal på natten...
Wunderbaums, minst hundra stycken i sin ruta...
Och hur mycket han än försöker kan han inte med sin volvo tuta...
Alla känner nog igen bilen och vet vem som kör...
Det är ju fan Svedlund, en riktig charmör...
Piskvakt, ni kan lägga ner...
Här kommer en volvoraggare som kan replikerna bättre än er...
Lastbilschaufför är han utbildad till...
Och att måla sin bil till en dalahäst är något han vill...
Ingen annan är Svedlund lik...
Med andra ord har jag aldrig träffat någon som är så unik...
Han säger att han alltid skissar snett...
Men att se de på hans bilder har fan aldrig skett...
Han är en underbar vän som alla borde ha...
Annorlunda och unik, men fortfarande jävligt bra...
Han kommer ju från Horndal, de förklarar en hel del...
Men kom ihåg Sebbe, jag sa aldrig att de va nå fel... ;)

En dikt om Ingenting

En dikt ja skriver som inte har någon innebörd...
Blir den normal eller blir den störd?
Vem vet, inte jag, antagligen inte du...
Och vad ska jag egentligen skriva nu?
En text utan mening som ändå går att få ner...
Egentligen handlar den om ingenting men ändå skriver jag mer...
Ord efter ord, får de ens något sammanhang?
Kanske har min hjärna slutat säga och säger snart PANG!!
Ingenting, ingenting, varför skriver jag?
Kanske har min fantasi blivit svag...
En korkad text utan flyt...
Om den här dikten blir de inget skryt...
Helt sjukt, varför håller jag på...
Kanske försöker jag bara få tiden att gå...

Själsfrände

Jag ser in i dina ögon och känner lugnet i min själ...
Jag vet att tiden snart kommer då ja måste säga farväl...
Men jag hoppas och vill att vi ses igen...
Men vet ej hur lång tid de tar min vän...
Fast tiden står nu stilla när jag ligger nära dej...
Dina lugna andetag och din doft värmer mej...
Är den lyckligaste som finns när jag är i den närhet...
Att du är min själsfrände är något vi vet...
Är underbart att vakna vid din sida när morgonen gryr...
Alla mörka tankar från mej flyr...
Tack vare dej tar jag mina kliv...
Det var du som gav mej ett liv...
I mina ögon har du vita vingar och lyssande gloria...
Även om du lämnar mej, kommer du förevigt va min livshistoria...

lördag 21 augusti 2010

Till Ann o Sven-Erik, Mina älskade föräldrar

...Många felsteg jag har gjort...
...Det blev sämre och sämre allt för fort...
...Jag vet att jag har skadad många...
...Och att tiden för förlåtelse blev för långa...
...Så ja skriver nu detta ifrån mitt hjärta...
...Det är inte lätt för jag gör det med både glädje och smärta...
...De finns några speciella ja sårat för mycket...
...Det klara tillslut inte av trycket...
...Jag ska berätta vilka de är...
...Ann Lundgren och Sven-Erik Halvarsson, de är ni jag håller kär...
...Mina älskade föräldrar som har försökt kämpa för vår skull...
...Men tillslut blev de så svårt så ni föll omkull...
...Men vi klarar de här nu, jag vill att allt ska bli bra...
...Och de vet jag att de blir så en vacker da...
...Så den här dikten ger jag enbart till er...
...Så att ni verkligen min kärlek till er ser...
...Jag vet att jag sårat, vet att jag förstört...
...Men nu har de största svårigheterna upphört...
...Glöm nu aldrig mor och far...
...Ni är det viktisgaste jag har...
<3

fredag 20 augusti 2010

Genom Eld och Vatten

...Den dagen kommer, bara vänta och se...
...Fortsätta gråta, men mest skratta och le...
...Vägen kommer aldrig bli lätt...
...Men huvudsaken är att jag ger mer än jag gett...
...Snälla, stå vid min sida, ge mej mod...
...Det var ju ändå du som gjorde så jag förstod...
...Nu kämpar vi, du och jag mot världen...
...Vi ska kämpa men ändå lägga ner svärden...
...Bråk och blod kommer vi inte långt på...
...Men med kärlek och förstånd vi hur långt som helst kan gå...
...Genom eld och vatten, vi klarar det...
...Så länge vi har varandra är det något jag vet...

Två som älskar dej från födelsen till döden

...Det finns två som älskar dej innan du blev född till liv...
...De två följer länge dina kliv...
...De vill dej bara väl och de kommer alltid älska dej...
...Fast du ibland tänker "de hatar mej"...
...De 2 är de finaste du kan ha...
...Och de vet att du inser de en da...
...Du kan ine välja de, de va de som valde...
...Och du betyder mest fast de mycket smärta svalde...
...Du kanske undrar vilka de här är...
...Då ska ja berätta vilka som ja håller så kär...
...Det är min mor, det är min far...
...Som har funnits vid min sida i så månda dar...
...De har ställt upp, försökt gjort allt...
...Men ibland blev de för kallt...
...Men nu vet ja att jag älskar de och de älskar mej...
...Det är därför ja skriver de här till dej...
...Dina föräldrar är de bästa du har...
...Så ta vara på tiden du har kvar...
...För som ja sa, du kan inte välja din mor eller far...
...Så va glad att du har de kvar...
<3