Arvid Novell

- Arvid, Arvid!



Han hör att någon ropar men orkar inte lyssna på vem, eller vartifrån någon ropar.
Han är inne i sin egna värld, där han kan njuta, där han så många gånger hamnat.
Den enda stunden han är lycklig, enda stunden han kan känna sej trygg och må bra.


Med darrande fingrar känner han sej för på marken.
Den fuktiga jorden under honom.
Där hittade han det han sökte efter.
Den lila förslutnings bara påsen med tabletterna
De tabletterna som han köpt för hans mammas pengar.
Han har inte råd själv längre att köpa de små tabletterna eller de vita pulvret i de där små påsarna.
Och nu skulle inte hans mamma ha mycket pengar kvar.
Nu hör han rösten igen.
Rösten som ropar Arvids namn.
Han kan inte längre skilja på om det är dröm eller verklighet.
Väggen han lutar sej emot är gjord av betong, han sitter bakom några sopptunnor längst in i en gränd, det stinker förfärligt men han har vant sej.
Här har han gömt sej ända sen han var ett litet barn.
Det är ingen som hittar han där, där kan han vara ensam, hur länge han vill.

Han tar två djupa andetag och öppnar försiktigt påsen och häller i sej de två sista tabletterna
Hur kunde det här hända?


Arvid, en 16 årig kille.
Har inga vänner, är helt ensam.
Kanske var det därför det började.
Sen ettan har han alltid varit ensam, mobbad och utstött.
Han hade då ingen aning om vem hans pappa var.
Hans mamma var alkoholist som hon till en början höll de hemligt för Arvid.
Men när han började femman gick det inte att hålla hemligt längre.
Hon drack varje kväll.
Oftast gick hon ut på krogen och hamnade i slagsmål.
Hon kunde komma hem blodig och sönderslag en del kvällar.
Men ibland var hon hemma.
Det var de värsta Arvid viste.
När hon var hemma och full.
Hon slog, sparkade och skrek på honom.
Och ingen såg honom, ingen brydde sej och INGEN pratade med honom.
Han var nästan aldrig borta från skolan, varje dag gick han dit och fick höra på de elaka orden de andra barnen sa till honom.
Aldrig fick han känna sej trygg.
Aldrig fick han känna kärlek.
När Arvid kom upp på högstadiet ansågs det att vara "balt" om man rökte och drak sprit.
Och redan andra dagen på högstadiet kom det fram ett killgäng till Arvid.
Nu hade han sin chans att visa att han oxå var tuff och inte alls lika feg som han alltid varit.
Den dagen, andra dagen på högstadiet.
De var då Arvid trodde han fick sina äkta vänner.
Och det var där alla lögner började.
Han berättade att han rökte och drak varje helg.
Han tyckte det kändes fel att ljuga till en början, men han vande sej snabbt.
Killgänget bestämde direkt att Arvid skulle bli med i deras gäng om han lovade att fixa ett ciggpaket till dagen efter.
De va då de började.
När han blev full varje helg och rökte.
Arvid var då en 13 årig kille som inte trodde att livet var mer än rök och sprit.
Han hade sina vänner.
Men innerst inne var han inte lycklig.
Han tröck bort den känslan så fort han hängde med på något som hans vänner ville.
Han betyg blev sämre och sämre.
När han skulle sluta åttan var det första gången han blev tagen av polisen.
Bara han.
När larmet gick i tobakaffären sprang alla där ifrån, men Arvid hann aldrig.
Det var oxå då han fick träffa hans pappa för första gången.
Han var rik och bodde i ett stort hus i Möndal.
Han betalade summan pengar som Arvid var skyldig.
Sen lämnade han ett visitkort till Arvid och åkte.
Utan att säga ett ord till Arvid.
Där stod han ensam igen.
Utan föräldra, utan vänner och utan att veta vem hans pappa är.

Där Arvid nu ligger på marken och skakar.
Där kommer de upp bilder från just den dagen.
Den dagen han minns så starkt.
Då han fick träffa sin pappa för första och sista gången.
Han hade inte träffat honom efter det.
Och de gångerna han ringde till Arvids mobil ville inte Arvid svara.


Tiden gick och Arvid sluta gå till skolan.
Har drog runt på gator och gränder för att slippa vara hemma.
Där hemma där hans mamma alltid var nu för tiden.
Där hon släpade hem den ena sjuka killen efter den andra.


Men nu, nu var det slut på de tänkte han.
Han känner med fingertopparna i hans handflator.
Blodet är fortfarande varmt och klibbigt
Men det var inte han som sköt.
Det var inte Arvid som riktade pistolen mot sin mamma.
Det var inte han som sköt sej själv i vänsterarmen.
Det var den där svartklädda mannen som hade bott hos de i tre dagar.
Manen som Arvid aldrig sett och som blev tokig när han inte hade fått i sej Heroin.
Det var han som gjorde lägenheten och hela Arvid full av hans mammas blod.

Men även fast hon nu är död kan han inte känna någon riktig sorg.
För han njuter av drogen och kan inte känna någon annan känsla än lycka.

Det var en av hans mammas killar som lärde honom.
Eller han lärde väl sej själv.


På sommaren efter åttan fick han fick sommarjobb i Kärra, på ett gatukök.
Där han jobbade för att få pengar och ibland hände de att han fick ett paket cigg med.


Men en natt när han kom hem gick han in på toan.
Och i soppkorgen under handfatet hittade han de.
Sprutan. En av hans mammas killar gick på Heroin.
Det var hans första kontakt med tyngre droger.
Heroin.
Det var då det började.
Han smög tyst in på hans mammas rum och rotade runt i klädhögen på golvet.
Och där, i vänstra byxfikan låg den.
En svart dosa.
Och Arvid visste att det var de han letade efter.
Tyst som katten smög han in på toaletten igen.
Där han lade den svarta dosan på toalocket och öppnade den med spända fingrar.
Skulle han verkligen våga göra detta
Han visste precis hur man gjorde för han hade hört en del killar sagt de när han hängde runt i gränden om nätterna.
Och han visste att man blev lugn, och slapp tänka på allt som var runtomkring.
Bilden blev suddigare och suddigare och Arvid var tillslut tvungen att sluta sina ögon.
Regnet hade började droppa ner men han blev bra skyddad av containrarna
Han kan inte minnas hur det var första gången han testade knark, hur han mådde eller vad som hände.
Det ända han minns är att han vaknade nästa morgon av skrik och bråk.
De va hans mammas kille som hade vaknat och upptäkt att dosan var borta.
Och eftersom mannen inte visste att Arvid fanns så anklagade mannen direkt Arvids mamma.
Han gick ner till köket och satte sej på en stol och såg på.
Han kollade på när hans mamma blev slagen och sparkade.
Men det var som att han inte brydde sej.
Som ett barn som kollade på en film som aldrig riktigt fattade vad som hände.
Men Arvid fattade precis vad som hände.
Manen misshandlade hans mamma som hon misshandlat honom i så många år.
Han rörde inte in min, han grät inte, hans ögon var helt och hållet känslokalla.

Efter den händelsen började Arvid dra ute på gränderna för att få tag i eget knark.
Heroin var inte så vanligt att han tog.
Han drog mest runt och sniffade kokain och han åt även Anabola.
Det va då det började.
Misshandeln.
Han gick runt och slogs, skrämde, hotade och misshandlade folk för pengars skull.
För sprit, cigg och ibland bara smärtstillande tabletter.


På bara några veckor hade Arvid förvandlats till ett monster.
Ett monster som drog runt på gator och gränder mitt i nätterna.
En skräk för alla.
Men ingen viste vem det var.
Sommaren gick och hans sommarjobb tog slut.

Ett halv år i drogornas värld.
Ett halv år där han trodde att han hade hittat sej sjäv, sitt jag.
Men knarket spelade han bara en massa sprat.

Oskan börjar mullra åvanför hans huvud där han sitter en kall februari natt.
Och precis när det blixtrar till på himmelen kommer Arvid att tänka på den hemskaste han har varit med om i sitt liv.
Det han så många gånger hade försökt att glömma.
Men nu, nu när han ligger där och rotar i gammla minnen går det inte längre att hålla borta.
Kvällen då han möte henne.
Emma, den där vackra blonda tjejen.
Den vackraste tjej Arvid någonsin sett.
Han hade aldrig förut pratat med en tjej som han gjorde med henne.


Det var på en fest.
Arvid var inte så påverkad utav alkohol eller knark just då.
De pratade en stund om vem hon var och vart hon kom ifrån.
Men när hon frågade Arvid var det som en sten i magen.
Ett snörre runt halsen.
Han kunde inte få fram ett ord.

Då sa hon de där orden som Arvid minns så tydligt.
"Du behöver inte berätta"
Sen lutade hon sej fram och kysste hans läppar.
Han hade aldrig rört en tjej förrut.
Man nu, nu såg han en mening i livet.
Nu viste han vad han skulle göra.


Och efter kyssen bubblade allt upp i honom.
Han var bara tvungen att berätta för Emma hur det var.
Och allt kom på en gång.
Han berättade allt.
Efter det ångrade han sej.
Nu skulle hon säkert göra som alla andra.
Börja hata honom för evigt.
Men hon kollade djupt in i hans ögon och sa lugnt.
"Vi kommer ur det här om bara du vill"

Och det var de orden som fick Arvid att tänka om.
Det var inte bara ett "Jag" eller ett "du" det var ett "vi"
Och ordet "vi" hörde Arvid sällan, för i hans liv på gatan var de en kamp, alla mot alla.
Han bestämmde sej att han inte skulle fortsätta.
Han skulle få ett stopp innan han dog som så många andra hade gjort.
Arvid höll sej nykter och drogfri under hela festen.


Och innan Emma skulle gå hem lutade hon sej fram och viskade i hans öra.
"Arvid, jag älskar dej"
Sen försvann hon.
Utan att Arvid hann säga samma sak till henne.


Men hon hade lovat att ringa honom.
Arvid började gå hem, lycklig utan knark, för första gången i hans liv som han minns.
Det var sent på natten och det var tunga svarta moln på himlen.
Hans mobil durra till.
Arvid tog upp mobilen och läste smset från Emma.
Ett enda ord, men som förklarade så mycket, som skadade ännu mer.
"Hjälp"


Arvid sprans så fort han orkade mot det håll Emma gick när de skildes åt.
Han springer förbi ett gäng med killar samtidigt som han hör ett gällt skrik av smärta.
Han vänder fort och tränger sej in i killgänget där han ser till sin skräk vem det är.
Emma!
Killgänget börjar sära på sej men Arvid slår sej in, gör allt för att göra illa personenra som gjort illa Emma.
Plötsligt är det bara han och Emma kvar.
Han slänger sej ner på knä och plockar upp henne i sin famn.
Det får inte vara sant.
Hur kan allt hända honom.
Den ända som han älskat, den ända som älskat honom.
Hon får bara inte dö.
När han håller henne i sin famn lever hon.
Men när syrenerna kommer närmare lägger Arvid ner henne försiktigt och gömmer sej och då kommer han på att han aldrig hann säga de där tre enkla orden "jag älskar dej".
Men han kan inte springa fram till henne och säga det för han får inte synas, ingen människa som kan ta kontakt med polisen får veta att eller vart Arvid finns.
När han ser ambulansen komma kan han inte hålla tårarna borta.
Det rinner ner för hans kinder.
Första gången han gråtter i hela sitt liv som han verkligen tyvärr minns.


Den natten dog Emma.
15 år gammal.
Misshandlad av en grupp killar.
Och anledningen var svartsjuka.


Arvid vill inte tänka på de när han ligger där.
Hans huvud blir tyngre och tyngre.
Han pressar handen försiktigt ner i byxfickan.
Han vet att han ska ha mer tabletter.
Han måse ha de.
Han vill inte tänka på Emma.
Han vill inte tänka på gammla minnen.
Han är ett monster nu.
En pundare, ett svin, en ond människa som inte borde få finnas.
Och just därför häller han i sej de 10 tabletterna på en gång.
En överdos.

Arvid ligger ner på en leriga marken bakom kontinern.
Allt snurrar och han vet inte om han är upp och ner.
Inget är på sin plats.
Hans huvud dunkar och dunkar, precis som det ska sprängas vilken sekund som hellst.
Då hör han ropen igen.
Skricken som ropar hans namn.
Nu vet han att det måste bara vara en dröm.
För de manliga rösten ifrån ropen förvandlas till Emmas lugna röst.
- Arvid, Arvid!
Bara några sekunder efter han hört Emma försvinner smärtan.
Hans huvud blir som en fjäder.
Allt tystnar.
Syrener, syrener till en Ambulans hör en bit bort.
Hur kan han höra de.
Levar han fortfarande?
Nej det kan han ju inte göra.


Han är inte längre säker på om han är död eller vid liv.
Så svårt att bestämma.
Ett starkt ljust sken blendar honom.
Han ve inte vad det är.
Det är som att kolla rakt in i solen på sommaren.
Sen ser han en gestalt framför sej av en blod vacker flicka.
Men det är ju.
- Emma, Emma! Arvid skriker och försöker få tag på henne men lyckas inte.
Nu är Arvid säker.
Han är död.
Hur annars skulle Emma kunna komma fram till honom.


- Lugn Arvid, jag lovade att vi skulle klara det och nu har du gjort det. Och man behöver inte säga ett ord för att vissa att man älskar någon.


Emma ger sej av, ljuset försvinner bort.
Arvid vill skrika, han vill följa henne men något håller han kvar.

Och när ljuset försvinner blir allt lika tyst och mörkt som innan.
Arvid slår upp ögonen och der första han ser är en namnskylt på ett bord med blommor.
Arvid Pålsson.
- Han är vaken, tack gode gud han lever.
Arvid vänder sej om och kollar på manen som nyss upptäkt att Arvid vaknat.
Det tar ett tag innan Arvids hjärna hinner fatta vem mannen är.
Men när han kommer på det stamar han fram lite osäkert som ett barn som inte vill göra bort sej.
- ppappaa.
- Ja, Arvid jag är här nu och kommer aldrig någonsin mer lämna dej. Förlåt mej att det blev såhär från början.
Han kramar om sin son som för andra gången i sitt liv gråter.
- Kommer jag bli frisk nu? undrar Arvid försiktigt.
- Vill du komma ur det här? undrar pappa alvarligt.
Arvid nikar, han tänker på det Emma sa:
"Jag lovade att vi skulle klara det och nu har du gjort de"
- Då är du redan frisk. svarar han sin son och kramar om honom igen.