Denna text handlar om min kamp mot mej själv, att lära sej acceptera den man är och att kunna leva med en diagnos utan att känna det som en sjukdom. Jag har AD/HD, jag är stolt över det och jag ser det som en gåva. Men så har det inte alltid varit…
Jag har nästan alltid känt mej annorlunda, jag funkade inte som alla andra i min omgivning och i nästan varje text jag skrev handla den om att jag måste ha en sjukdom för jag var inte som mina syskon.
Jag hade mycket problem, både i skolan och hemma. Jag kunde få utbrott för ingenting och göra saker eller slänga ut ord som bara kom, som jag inte kunde hindra. Nästan varje dag var jag ner till rektorn för något jag gjort eller blev hämtad från skolan av mina föräldrar för att lärarna ansåg sej själv att inte klara av situationen som uppstod med mej.
Hemma var det inte heller bra, mina syskon ville inte komma hem på helgerna för de ville verkligen inte träffa mej. Jag bråkade konstant med min mamma och min pappa. Det fanns ingen respekt kvar, jag såg vuxna människor som oförstående idioter som bara förstörde mitt liv.
Mina lärare som sett mej lugn kunde inte fatta varför jag inte kunde sköta mej, de sa hela tiden ”du kan om du vill”, men det de inte fatta var att jag ville så gärna sköta mej, ville så gärna klara skolan och inte få utbrott men det gick inte och varför kunde jag inte svara på. Jag ville alltid få min vilja igenom och gav mej inte. Fick jag inte som jag ville kunde jag göra allt för att förstöra eller provocera.
På lektionerna hade jag det svårt att koncentrera mej, tankarna flög lätt iväg när lärarna pratade om någon som för mej var helt ointressant, men de gångerna vi faktiskt gjorde något som intresserade mej kunde jag sitta koncentrerad hur länge som helst och bara jobba och jobba utan större problem.
När jag började i åttonde klass börja allt spåra ur, det tog inte lång tid innan jag inte fick vara på alla lektionen med min klass, jag fick sitta i ett eget rum med en assistent och göra det flesta skoluppgifterna. Lärarna ansåg att jag störde för mycket på lektionerna att jag inte kunde få vara kvar. En del lektioner fick jag vara med min klass men då satt min assistent bredvid mej, vilket irriterade mej rejält många gånger. Det ledde till fler utbrott och sedan att jag fick vara med på färre lektioner. Innan jullovet i åttan hade det gått så långt att jag redan tröttat ut tre assistenter och att jag hade en bara för att den skulle se till att alla andra skulle kunna jobba i min närhet.
Det var även innan jullovet som en anmälan till soc kom från skolan. Längst ner i anmälan stod det ”Även fast Elin sköter sig på lektionerna påverkar hon andra negativt genom sin blotta närvaro, ingen känner sej trygg och det finns ingen trygget heller för Elin.”
I början av vårterminen i åttan fick jag reda på att jag skulle på utredning av AD/HD. I början tänkte jag överdriva på alla tester för att få en diagnos, jag viste att jag hade ett fel och ville bara veta vad, men efter att ha tänkt igenom mitt beslut bestämde jag mej för att prestera så bra jag kunde på testerna. Jag ville verkligen veta vad mitt ”fel” var och skulle jag överdriva på testerna och sedan på diagnosen skulle jag ändå aldrig tro på att det var diagnosen som var mitt ”fel”.
När jag gjort alla tester och gått igenom alla samtal kunde min utredare med säkerhet konstatera att jag led av diagnosen men även en svår depression. Känslan inom mej var obeskrivlig, jag var så glad över att ha fått reda på vad jag hade för ”fel” och varför jag inte var som mina syskon. Men samtidigt hade man känslan att man aldrig kunde bli ”frisk” och att man skulle få leva med det här hela livet ut.
Efter utredningen fick jag inte återvända till skolan, det var ingen som ville ha mej där. Jag fick istället gå på en annan skola i två veckor innan påsk. Runt påsk kom även min födelsedag. Det var även då hela min familj skulle åka och träffa mina kuratorer på BUP, min utredare och mina kontaktpersoner från SOC för att få det fastställt på papper att jag hade en diagnos.
Nu hade jag fått diagnosen på papper och jag trodde att allt skulle lösa sej av sej själv och att jag skulle få börja i skolan igen, men allt blev tvärt om. Jag fortsatte bråka med mina föräldrar och syskon, fick inte återvända till skolan och jag drack mer alkohol än jag tidigare gjort för att rymma från min situation.
Nu gick hela min vardag ut på att tycka synd om mej själv. Jag brydde mej bara om mina egna känslor och körde över alla andra. Jag såg mej själv som ett jävla misslyckat missfoster och det gjorde att jag drack alkohol för att glömma.
Efter några veckor blev jag inlagd på barnpsyk i Falun. Läkarna sa att det var p.g.a. att jag skulle få medicin mot AD/HD men jag intala mej själv att det var för att alla såg mej som ett psykfall. När jag kom in i Falun vägrade jag äta, vägrade göra som personalen sa och satt på mitt rum och hade massa utbrott. Jag ville inte ha medicin, hur skulle den kunna hjälpa? Skulle jag inte kunna bli normal utan massa tabletter?
Efter två veckor fick jag komma ut ifrån psyket. Jag hade då ett SOC möta och fick reda på att skulle ja missköta mej hemma skulle jag bli tvångsflyttad till fosterhem. Jag hade detta i åtanken när jag åkte hem och den kvällen bråkade jag inte med någon. Jag satt för mej själv hemma vid datorn tills jag gick och la mej. Morgonen därpå vaknar jag av att SOC ringer mej och säger att jag ska packa väskorna för jag skulle bli flyttad till fosterfamilj Avesta. Jag blev förbannad och kände mej så sviken, jag hade inte gjort något men ändå skulle jag bli flyttad på en gång till ett ställe där jag inte kände någon, viste inte vilka jag skulle flytta till eller något.
Tillslut efter mycket bråk med mamma och hot om polis och LVU åkte vi mot Älvdalen för att därifrån åka med mina kontaktpersoner från SOC ner till Avesta. Innan jag åkte hade jag lagt upp en plan, jag skulle rymma ifrån min fosterfamilj i Avesta, planen var så planerat in i minsta detalj att jag var säker på att den skulle lyckas.
När vi var framme i Avesta och min mamma och SOC skulle åka hem berättade jag för min mamma hur mycket hon hatade mej, hur hon kunde vara så känslokall att lämna sin dotter hos för henne och mej helt främmande människor. Jag övertygade t.o.m. mej själv om att hon tyckte jag var sjuk i huvet som hade AD/HD och därför hon inte älskade mej längre.
Nu i efterhand vet jag att mamma grät i bilen ända hem, att hon kände sej hemsk som förälder och det var ju de jag ville åstadkomma men idag kan jag förstå vilken jobbig situation som SOC satt oss i.
Efter första natten i Avesta skulle ja rymma som planerat. Min fostermamma fråga om jag ville åka till stan vilket jag gärna ville, eftersom det var därifrån jag skulle rymma. I bilen på väg till stan började jag fundera på hur jag skulle komma undan min fostermamma för att sedan ta tåget men när hon släppte av mej och sa att jag skulle ringa när jag ville bli hämtad och sedan åkte hade jag inte hjärta till att rymma. Det förtroendet hon gav mej hade jag inte fått på flera år så efter några timmar ringde jag efter skjuts hem.
Jag blev kvar i Avesta i fyra månader och om man ser över det stora hela var det en otrolig sommar och jag är glad att jag stannade kvar där. Det var en underbar familj som verkligen trodde på mej.
Jag började ta min medicin ordentligt och plötsligt insåg jag själv hur mycket lättare allt gick, hur mycket energi jag hade eftersom jag inte la all energi på bråk. Hur snäll jag blev mot mej själv och min omgivning. Det var här jag började acceptera medicinen, den hjälpte mej faktiskt. Vist var det inte så kul att ha i tanken att den här medicinen måste jag äta för att fungera normalt men så ser jag det inte idag.
Jag ser medicinen som ett hjälpmedel, precis som handikappade har rullstol eller döva hörselapparat så har jag min medicin för att hjälpa mej att klara vardagen. Jag vet även att jag inte behöver gå på medicin hela livet ut, men just nu hjälper den mej att tänka i andra banor när saker händer vilket kommer leda till att jag kan tänka så utan medicinen en vacker dag. Utan medicinen hade jag inte klarat mej hit jag är idag.
När sommarlovet tog slut flyttade jag hem igen. Jag skulle börja skolan igen och träffa alla gamla vänner och lärare som jag tidigare haft problem med. Jag kan lova att det inte var lätt alla gånger. Trots min medicin fick jag många gånger kämpa, men som jag sa innan den var till stor hjälp. Jag mådde mycket bättre psykiskt och hela min vardag blev lättare. Vist fanns det de som vänta på att jag skulle få massa utbrott igen men tack vare min envishet bestämde jag mej för att visa motsattsen och choka alla som inte trodde på mej.
Hela nian gick jag i skolan och kan med stolthet säga att jag gick ut med 210p till sommaren. Det var hela 200p mer än vad jag hade när jag gick ut åttan. Detta hade inte varit möjligt om jag inte fått min diagnos, all hjälp och min medicin.
Idag går jag på den gymnasieutbildning som jag alltid velat gå på och jag har bra kontakt med min familj och värdesätter dem högst av allt. Jag kan prata med dem om allt och jag vet att vad som än händer så är det dem som står där när jag behöver stöd.
Hade jag aldrig accepterat min diagnos och min AD/HD hade jag heller aldrig kommit så här långt. Det finns ingen som är normal, inte heller jag men det är inte onormal att ha AD/HD, det är många som har det och en del får inte ens veta att dem har det. Så att jag fått min diagnos är jag glad för och jag tycker även att alla andra som fått diagnosen och hjälp ska vara nöjda. För lär man sej hantera sin AD/HD och acceptera den kan man gå hur långt som helst. Vi är ofta mycket envis av oss och har mycket energi så lär vi oss att lägga detta på något vi gillar kommer vi kunna gå hur långt som helst. Det är inget fel att ha AD/HD, tänk istället att det är något fint. Utan denna diagnos hade man inte varit den man är och fast allt skit som hänt i mitt liv kan jag idag säga att jag är stolt över den jag är, jag är stolt över att kunna säga till vem som helst att jag har AD/HD.
Det är inget man ska skämmas för, inte heller att man behöver medicin. Det är kanske inget som alla behöver veta men det finns situationer där det underlättar när folk vet varför det kan gå snett ibland, som i skolan t.ex. Fast jag lärt mej hantera min diagnos innan jag börja gymnasiet valde jag att berätta för mina lärare att så här är fallet, jag har AD/HD och jag står för det. Det har underlättat för mej i många situationer så varför dölja det?
Jag ser min AD/HD som en gåva för utan den skulle jag aldrig varit den jag är idag. Sen finns det alltid dem som försöker vara elaka och säga att man är dum i huvet eller liknande för att man har AD/HD men sånt struntprat ska man inte lyssna på. Dem har antagligen ingen aning om vad AD/HD är eller innebär. Den som har AD/HD och ger sej fan på att lära sej hantera den kommer komma mycket länge än de som försöker trycka ner en för det.
Så mitt råd är att vara stolt för att du är du, du är unik och du är älskad vad du än har för diagnos. Du måste bara acceptera att du är du.
