Har du tänkt på varför det finns så många ungdomar som hamnar i kriminalitet, alkohol och droger i tidig ålder? Tror du att det är för att denna person bränt alla sina chanser? Att det inte längre är någon som bryr sig?
Jag har varit där, jag har varit den ungdomen som alla såg som en jobbig belastning för samhället. Det är därför jag valt att berätta detta för er idag, så ni verkligen kan förstå hur viktigt det är att se människor i nuet och ge dem en andra chans.
Jag har varit den som stökat, bråkat och varit våldsam, men jag har också alltid haft folk som trott på mig. Folk som vet att långt inne i mig finns något gott, ett varmt hjärta. Det var de som sett mig när jag varit lugn och sansad och inte dem som bara sett mig i min vanliga vardag.
Alla såg mig som den som bråkade, den som förstörde och den som skulle misslyckas. Mina lärare viste att jag var smart men inte varför jag inte kunde visa det. Så många gånger har jag fått höra saker som ”du kan om du vill”, men så enkelt var det inte. Jag ville så gärna sköta mig, ville så gärna kunna prata med mina syskon utan att börja bråka, ville så gärna fixa skolan, men allt var omöjligt.
Mina syskon ville inte komma hem på helgerna för de ville inte träffa mig, min mamma grät varje dag, min pappa jobbade så mycket han kunde för att inte vara hemma och allt detta berodde på att jag inte kunde tänka utan direkt fick ett utbrott.
Tillslut, när jag haft kontakt med BUP och SOC under en längre tid fick jag en utredning om AD/HD. Utredningen visade på att jag hade den diagnosen. När diagnosen var satt trodde jag allt skulle lösa sig av sig själv men jag hade så fel. Jag fortsatte bråka i skolan, fortsatte dricka alkohol och umgås med fel folk. Det gick så lång att mina föräldrar föll och kunde inte ta hand om mig mer. Jag blev skickad till en fosterfamilj i Avesta.
Skulle du personligen våga ge en människa som mig, som jag var då en till chans? Om du blivit sviken, om jag berättat flera gånger för dig hur avskyvärd du var? Jag tror inte det, jag själv skulle nog inte ens gjort det då, men idag vet jag bättre.
Det var inte många som ansåg att jag var värld en till chans, jag hade redan bränt den ena efter den andra. Men när jag kom ner till Avesta la min fostermamma ett så stort förtroende till mig att jag inte hade hjärta att svika henne eller hennes familj. Jag stannade där och började lösa alla problem steg för steg. Jag höll mig nykter, jag kunde bete mig bland folk och jag fungerade som vilken tonåring som helst.
Sen kom den svåra biten, att flytta hem igen. Att möta alla mina ”suparkompisar”, att möta alla mina lärare och att bo tillsammans med min familj igen. Det är här de flesta faller tillbaka. När de kommer tillbaka igen i den valiga vardagen, när de tvingas välja andra beslut.
Jag kan stolt säga att jag klarade mig, jag sitter nu här på den utbildning jag vill, har bra kontakt med min familj och värdesätter dem högst av allt, men så lätt är det inte för alla. Det är inte alla fick inte den chansen som jag fick.
Det fanns många som fortfarande trodde på mig där hemma, men det finns dem som aldrig får en ny chans, som ingen börjar tro på igen.
Varför kan man undra, men jag anser att människorna är trångsynta, har dem fått en uppfattning om en person tar det lång tid innan dem kan ändra sig och så var det även för mig. Det var många som försökte dra ut mig på styva linan igen, många som försökte få mig att gå i taket, få ett utbrott och misslyckas, men tack vare alla som trodde på mig och stod bakom mig lyckades jag kämpa mig igenom det sista året uppe i Idre. Vist fick jag kämpa och ge tårar och svett, jag fick även lära mig att acceptera mina återfall och acceptera att leva med mitt förflutna.
Det jag vill förmedla är att försöka ge folk fler chanser, att man ska se vem de verkligen är och inte dem de försöker vara eller den fasaden de gömmer sig bakom. Vi alla skulle kunna hjälpa så många fler om vi slutade blunda. Tänk att varje dag du vaknar ska allt bli nytt, se dina nära med nya ögon, se personal eller klasskompisar på skolan på nytt. Då kanske du upptäcker att gårdagens sura mattant kanske är hur artig som helst idag, men det är fortfarande samma person.
Tror du fortfarande att alla unga ”bråkstackar” har bränt alla sina chanser så ge dem en och visa att du faktiskt bryr dig. Det är en så liten gärning att göra men det kan rädda en ungdoms framtid.
Glöm aldrig det!
(Skolarbete i svenskan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar