Jag har många tankar kring allt detta fortfarande, att jag lyckades, att jag inte gav upp. Och idag kan jag skratta mej lycklig över vilken underbar familj jag har! Min mamma som alltid finns där med sitt nyvunna tålamod och styrka, min pappa med sitt beskyddande och sin kraft, mina syskon med deras enorma hjärtan och hjälpsamhet, men även min kära hund som jag aldrig fått om 2010 aldrig funnits. Han har hjälpt mej att komma upp ur sängen de dagar jag inte orkar mer, han har tröstat mej de gånger ingen annan varit i närheten och han får mej att le de gånger jag tror att inget kan göra mej lycklig.
Frågan är om det finns en mening med allt som händer, varför skulle just jag få både adhd och psoriasis? Kom ihåg så väl när min psoriasis bröt ut och jag var tvungen att tänka på vilka sängkläder jag hade tom pga att jag klia sönder mej på nätterna så de blev små blodfläckar överallt. Jag kunde vakna mitt i nätterna för att det kliade överallt så jag nästan fick panik och jag kunde bara gråta. Jag kunde inte raka benen pga alla sår och de gånger jag använde hårborttagningsmedel ist sved de så mycket att jag trodde jag skulle dö. Ja var alltså 15 år, åldern där utseende och bekräftelse var mycket viktigt. Att gå i bikini bland mycket folk var ett rent helvete, alla blickar och kommentarer från främst tjejer som tyckte jag var äcklig m.m... jag kunde inte rå för hur jag såg ut och jag var så jävla arg, arg över att jag skulle bli drabbad av alla "sjukdomar".
Idag har jag fått medicin för min psoriasis och jag har blivit mkt bättre fast jag kan fortfarande få rätt stora utbrott men inte alls i närheten hur jag hade det första året innan medicinen och ljusbehandlingarna. Jag trodde att det inte kunde bli värre igen, men i somras vakna jag en dag med en smärta i min högra handled, den hade jag under en veckas tid och jag fråga min läkare vad det kunde bero på. Hon trodde det kunde vara början på psoriasisartrit, alltså en ledsjukdom som oftast drabbar äldre med psoriasis. Jag är nu 20 år och kan utan att ha gjort något speciellt vakna med en handled som inte funkar, som jag inte kan använda på grund av smärtan. Och vad kan jag göra åt det? Absolut ingenting, bara äta smärtstillande och vänta på att det går över för den gången och vänta på att de snart händer igen. Hur ser de då ut om ytterligare 5 år. Kanske har jag äntligen turen med mej så jag inte får ytterligare problem eller så har det spridit sej till fler leder. Det kan bara tiden svara på. Men frågan kvarstår, varför just jag?
Alla mina mediciner, salvor och läkarbesök kostar flera tusentals kronor varje år och jag kan ju vara glad för att jag bor i Sverige där vi har ett högkostnadsskydd. Men jag är ändå less, varför ska jag behöva stå och betala för mediciner jag måste ha? Läkarbesök jag måste gå på? Räcker det inte med att jag måste vara borta från jobbet ofta pga alla läkarbesök och på så vis får mindre pengar...
Kanske är jag girig, bara gnällig eller liknande, men varför ska livet vara så orättvist. Sen vet jag att det finns dom som har det mycket värre än mej. Men betyder det att jag är en hemsk människa som gnäller och tycker synd om mej själv? En del tycker nog det, andra inte, och jag själv vet ärligt inte. En del gånger skäms jag över att jag känner att mitt liv är tufft och jobbigt. Och kan inte förstå varför jag inte bara ler och är tacksam över att jag lever. Men tyvärr är det lättare att tänka så än att göra så. Hörde en gång att självömkan är bra i måttlig mängd, men vad är måttligt?
Jag håller nog på att bli tokig, tokig av alla tankar och känslor som snurrar runt. Impulserna och frustrationen som växer inom mej som bara vill slå sej ut, bryta sej lös men som jag dagligen försöker kväva och stoppa för att funka normalt, för att inte säga något ogenomtänkt som jag sedan får ångra, för att inte såra någon annan utan att knappt veta det själv. På dessa 5 år har jag lärt mej otroligt mycket om mej själv, men fortfarande kan jag få höra saker som jag gör som irriterar andra utan att knappt veta själv att jag gör det. Det är tufft att höra och ta den kritiken men samtidigt är det otroligt bra så jag har en chans att ändra på beteendet och bli medveten om varför det går snett i en del situationer ibland.
De flesta dagar flyter på bra nu för tiden men ibland stöter jag på dagar jag inte ens vill gå upp ur sängen, dagar då jag vill sätta mej på en annan buss när jag är på väg till jobbet för att komma någon annan stans, fly ifrån verkligheten jag lever i till något annat. På något vis hittar jag alltid styrkan att göra det som är rätt, det vill säga leva kvar i verkligheten. Men vad kommer hända om frustrationen växer sej för stor, blir ett monster inom mej som jag tillslut inte kan hålla tillbaka och stoppa? Kommer det någonsin gå så långt eller har jag under dessa 5 år samlat på mej de verktyg som jag behöver för att kväva monstret, få utlopp för frustrationen på ett bra sätt som jag inte kommer få ångra.
Jag har mängder med drömmar och visioner om hur jag vill ha mitt liv, vad som skulle funka för min rastlösa själ, men jag har ingen aning om hur jag ska ta mej dit och jag är rädd, rädd för att misslyckas, rädd för att känna mej otillräcklig och sedan bara ge upp allt. Men med den kraften jag har, kämpaglöden och uthålligheten borde jag lyckas, lik förbannat kväver mina drömmer mej ändå. 20år har gått, jag är fortfarande ung nog att lyckas, att nå mina mål, men jag vill nog ta mej dit för snabbt, kanske därför det blir för stort, kanske därför jag blir rädd. Egentligen har jag ju lärt mej att min största fiende är jag själv.
Allt som har hänt i mitt liv har format den jag är i dag, jag är som oftast väldigt glad över att just jag är jag men samtidigt är jag less på att inte vara som alla andra, att bli missförstådd och att ha så svårt att tygla alla känslor. De värsta stunderna är när jag mår dåligt och är ledsen men jag själv inte vet varför och de flesta har svårt att acceptera eller förstå att man faktiskt inte har en aning om varför man mår dåligt, att svaret faktiskt är dolt även för mej. Ibland vill jag bara vakna upp som en annan människa för att se om jag faktiskt är så olik andra, se hur en annan människa ser världen och lever sina liv. Det kanske skulle ge mej mer förståelse och kanske göra så jag uppskattar mer att faktiskt vara mej själv.
Allt för ofta kräver folk med diagnoser att människor runt omkring dom ska ha förståelse eller använder det som en dålig ursäkt. Jag vill inte vara en sån människa, jag vill se mitt eget ansvar i en situation och jag försöker förstå och acceptera människor lika mycket som de försöker förstå och acceptera mej. Det är svårt många gånger men jag försöker, försöker så gott jag kan, vi är ju i slutändan bara människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar