Matilda vaknar med ett ryck. Nere från köket hörs skrik och slammer.
Inte nu igen, tänker hon och kollar på klockan. Den visar halv tre, hon sträcker sig efter alarmknappen för att stänga av alarmet.
Hon vet hur det brukar sluta, ännu en sömnlös natt där hon får ligga ensam i mörkret och lyssna på bråket nerifrån. Hon har inte varit i skolan på snart tre veckor snart, men hur skulle hon orka vara där när hon inte fick sova på nätterna.
Plötsligt tystnar det ifrån nedervåningen, hon Matilda kolla på klockan som snart är fyra.
De bråka längre igår, tänker hon för sig själv, då höll de ju nästan på i tre timmar.
Hon hoppar ur sängen och klär på sig kläder innan hon går mot dörren för att gå ut. Men vid dörren stannar hon till, på ett litet bord bredvid dörren står ett foto av Matildas mamma.
Hon minns så väl den dagen efter hennes tio års dag, hela natten hade hon legat och lyssnat på att hennes föräldrar bråka. Hon hade bara sovit några enstaka timmar. På morgonen gick Matilda som vanligt ner i köket för att äta någonting innan hon skulle gå iväg till skolan. Men nere i köket var inget som vanligt, allt var städat och de syntes inte en skymt av att de hade druckit igår kväll. Solen lyste in igenom köksfönstret och rakt ner på golvet där den döda kroppen låg. Matilda sätter sig på knä framför hennes livlösa mamma. Hon var blek och hennes hand hade kallnat. Bredvid henne låg det två sprutor. Matilda förstod vad som hänt, men det kändes som en mardröm, inget runt henne var verkligt längre och hon kände ingen sorg. Hon bara önska att hon skulle få vakna upp ur drömmen och träffa hennes mamma igen. Matilda satt där på golvet utan att säga ett knyst, inte ens när ambulanspersonalen kom, men Matildas mamma vaknade aldrig igen.
Efter en vecka på en inlåst avdelning på barnpsyket blev hon utskriven eftersom de inte fick henne att prata. Matilda som bara var en vilsen tioåring hade inte fattat att de hänt, hon trodde bara att hon snart skulle vakna och allt skulle va som vanligt.
Hon ryser av tanken. Det var snart sex år sen nu men hon minns de ändå som igår. Hon var bara tio år gammal och redan på inlagd på barnpsyket.
Efter den händelsen flyttade de och hennes pappa bytte efternamn, aldrig mer fick Matilda träffa sin släkt.
– Det är bara du och jag nu Matilda, hade hennes pappa sagt.
Matilda öppnar dörren och går ner till trappan, de sista fem trappstegen smyger hon ner. Hon vill inte väcka någon när de äntligen sover, hon smyger in i vardagsrummet där hennes pappa ligger utslagen på soffan. Men hon ser inte skymten av Stina, hennes pappas tjej sen två år tillbaka.
Matilda går ut i hallen igen, Stinas skor står inte där.
Hon måste ha stuckit, tänker Matilda när hon fumlar efter sina egna skor i den mörka hallen. Hon stänger dörren ljudlöst efter sig.
Hon har gått i ungefär femton minuter när hon ser den nerlagda fabriken en bit bort. När hon kommer fram kryper hon under det trasiga skyddsstängslet där det sitter en skylt Tillträde Förbjuden. Inne i fabriken vet hon precis vart hon ska g för att inte stöta ihop med några uteliggare eller pundare. Hon hade ju varit på fabriken så många gånger. De va där hon kunde känna sig trygg och de va där hennes bästa vän oftast va.
Matilda öppnar dörren in till det gamla fikarummet. Där inne luktar det cigarettrök och instängt. I bäddsoffan längre bort längre bort i rummet ligger en person hon känner igen. Hon går förbi spisen och bordet till bäddsoffan.
– Johan, Johan, säger Matilda medan hon knuffar lite lätt på honom som ligger där och sover. Johan vaknar och kollar upp på Matilda som står böjd över honom.
– Hej! Säger han sömnigt, vet du ja drömde om dig inatt, fortsätter han när han satt sig upp och sträcker på sig.
– Du drömmer ju jämt om mig, svara Matilda ärligt och blinkar åt Johan.
– Jo, de har du rätt i, säger Johan och skrattar samtidigt som han går bort mot bordet.
– Ska du ha en cigg? Frågar Johan och skjuter över paketet till Matilda som tar en.
Johan är Matildas bästa vän, de lärde känna varandra för snart två år sen, och det senaste halvåret har de blivit mer än vänner. Johan fyller snart 21 och jobbar extra som vaktmästare på en klädbutik.
– Hur länge har du bott här nu? Frågar Matilda när de nästan rökt klart.
– Nja i en vecka snart tror jag, morsan har ju börjat knarka igen och gjort om vårt hem till någon jävla pundhålla. Jag letar egen lägenhet nu, orkar inte bo på den här skit fabriken länge till. Föresten får jag ett heltidsarbete som vaktmästare, säger han och skiner upp.
– Va kul, säger Matilda och fimpar i askkoppen.
Matilda och Johan sover några timmar inne i fikarummet innan de går hem till Matilda. När de kommer in i huset sitter Matildas pappa i köket med en öl i ena handen och en cigg i andra.
– Vart är Stina? Frågar Matilda lugnt.
– Håll käften din jävla unge! Om de inte hade varit för dig hade mitt liv varit bra nu, de är dit fel att hon lämna mig.
Matilda hör att han är berusad så hon går därför upp på sitt rum istället med Johan för att undvika bråk med hennes pappa.
Johan är hos Matilda tills det börjar skymma ute.
– Jag måste gå till jobbet nu, säger Johan och ställer sig upp, men du kan väl komma över till fabriken i kväll?
– Ja de kan ja väl, så ja får sova inatt om Stina kommer tillbaka, svara Matilda och ler.
Johan kysser Matilda och går mot dörren. Innan han trycker ner handtaget vänder han sig till Matilda.
– Men du? Jag är ju myndig. Om jag får egen lägenhet kan du få bo hos mig. Jag vill inte att de ska hände dig något, säger Johan.
– Min pappa har aldrig gjort mig något så ja tror inte de behövs, men någon gång ibland kan jag väl kanske göra det, svara Matilda.
– Jag trodde inte min pappa heller skulle göra mig och mamma något.
Matilda vet vad Johan menar, men hon kan inte tro de om sin egen pappa. Han är ingen mördare.
– Men om det händer något, då kan du väl flytta hem till mig? fortsätter Johan.
– Jo men det är ju klart, svarar Matilda och små ler mot Johan
När Johan kommer till bottenvåningen kollar han in i köket när han går förbi. Nu står det minst 6 tomma ölburkar på bordet och en halvtom vodka flaska står framför Matildas sovande pappa.
Cirka en timme efter Johan gått får Matilda ett sms på sin mobiltelefon.
Jag får en lägenhet om två veckor, han som jag pratat med ska flytta då,
stod de. Matilda blir glad när hon läser det men struntar i att svara. Hon kan ju lika gärna göra det ikväll när hon ska till fabriken. Bara en kort stund efter somnar Matilda på sängen.
– MATILDA!!
Hon vaknar med ett ryck och ser hennes pappa stå någon meter ifrån hennes säng och skriker på henne. Han vinglar där han står och Matilda känner spritlukten ända till sängen.
– Vad är det? Frågar hon sömnigt. Hennes pappa säger ingenting utan vinglar fram till sängen och sliter tag i Matilda och drar henne med till trappan, han puttar till henne, hon vet inte om det var av misstag eller om det var med mening men hon faller i alla fall handlöst ner för trappen och landar på hennes ben på något konstigt vis.
Smärtan sprider sig i hela hennes kropp, det gör så ont men hon kan inte skrika. När hennes pappa raglat ner för trappan tar han tag i henne och sliter upp henne.
– Skynda dig nu! Vi måste flytta nu innan polisen kommer! skriker han i Matildas öra. Men hur mycket Matilda än vill eller försöker gå kan hon inte, det gör för ont, men Matilda kan inte gråta och skrika. Hon faller ihop på golvet igen så hon ser in i köket. Hon ser en stor pöl med blod på golvet och hon ser en hand.
– Va fan har du gjort? skriker Matilda.
Men som svar får hon ett slag i bakhuvudet och allt svartnar.
Matilda vaknar igen när hennes pappa kör ut från parkeringen med deras gammla blåa Opel.
– Men va fan håller du på med? Du kan inte köra! skriker Matilda när hon fattar vad som händer.
– Kan jag viste, vi måste flytta! skriker hennes pappa till svar.
Om Matilda kunde skulle hon hoppa ur bilen på en gång men hon kan inte röra sitt ben. Det ända hon kan göra nu är att ta djupa andetag och hoppas på att det slutar bättre än hon anar. Hon är rätt, liv rädd.
Snälla låt det vara en dröm tänker hon och blundar. När hon kollar igen hinner hon se att hennes pappa kör mot rött i en korsning. Och hon hinner bara se en skymt av den röda Volvon innan de smäller, riktigt hårt.
Allt svartnar igen. Matilda kan urskilja syrenerna på en ambulans. Och hon ser bilderna från när hon var liten när hon hitta sin mamma. Hennes mamma smeker en hand över hennes kind. Men hon försvinner i ett starkt ljussken. Nu är smärtan borta och hon känner ingenting. Nu är jag död tänker hon, nu behöver jag aldrig drömma igen.
Matilda vaknar upp i en sjukhussäng med ena enet i gips och bandage runt huvudet och ena handen.
– Äntligen! Utbrister Johan, jag trodde att du skulle lämna mig ett tag.
Matilda kollar på Johan och ser att hans ansikte är rödrandigt och hon förstår att han har gråtit. En läkare kommer in i rummet. Han går fram till sängen och kollar lite på apparaterna som står runt sängen, sen vänder han sig mot Matilda.
– Jag beklagar, men din far omkom i bilolyckan och föraren i den andra bilen klarade sig med lindriga skador. Och din lossas mor, som jag har förstått har blivit mördad.
Matilda kollar upp på läkaren.
– Och vart ska ja bo nu? Frågar hon iskallt.
Läkaren kollar förvånat på henne.
– Hos denne unge man, säger han och pekar på Johan, din fars advokat har kollar på hans testamente, och allt han ägde ska du ärva Matilda, men du har ingen släkting som kan ta hand om dig, vad jag förstod på dina lärare och på Johan så var de bara han som stod dig nära.
Matilda nickar instämmande.
– Men hur kan du vara så lugn? Frågar Läkaren tillsist, är du inte ledsen?
– Nej, svarar Matilda lika iskallt som förra gången, Jag har så länge gått och väntat på att skiten skulle få ett slut, jag har left i en mardröm med alkoholistiska föräldrar i hela mitt liv, nu känns det precis som jag vaknat. Hur skulle ja då kunna vara ledsen när allt äntligen kommer bli bra?
Läkaren svara inte på den fråga, han bara går ur rummet.
Det rinner en tår från Matildas kind när hon kollar på Johan och säger:
– Tänk om jag bara kunde drömma…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar