Arvid Novell

- Arvid, Arvid!



Han hör att någon ropar men orkar inte lyssna på vem, eller vartifrån någon ropar.
Han är inne i sin egna värld, där han kan njuta, där han så många gånger hamnat.
Den enda stunden han är lycklig, enda stunden han kan känna sej trygg och må bra.


Med darrande fingrar känner han sej för på marken.
Den fuktiga jorden under honom.
Där hittade han det han sökte efter.
Den lila förslutnings bara påsen med tabletterna
De tabletterna som han köpt för hans mammas pengar.
Han har inte råd själv längre att köpa de små tabletterna eller de vita pulvret i de där små påsarna.
Och nu skulle inte hans mamma ha mycket pengar kvar.
Nu hör han rösten igen.
Rösten som ropar Arvids namn.
Han kan inte längre skilja på om det är dröm eller verklighet.
Väggen han lutar sej emot är gjord av betong, han sitter bakom några sopptunnor längst in i en gränd, det stinker förfärligt men han har vant sej.
Här har han gömt sej ända sen han var ett litet barn.
Det är ingen som hittar han där, där kan han vara ensam, hur länge han vill.

Han tar två djupa andetag och öppnar försiktigt påsen och häller i sej de två sista tabletterna
Hur kunde det här hända?


Arvid, en 16 årig kille.
Har inga vänner, är helt ensam.
Kanske var det därför det började.
Sen ettan har han alltid varit ensam, mobbad och utstött.
Han hade då ingen aning om vem hans pappa var.
Hans mamma var alkoholist som hon till en början höll de hemligt för Arvid.
Men när han började femman gick det inte att hålla hemligt längre.
Hon drack varje kväll.
Oftast gick hon ut på krogen och hamnade i slagsmål.
Hon kunde komma hem blodig och sönderslag en del kvällar.
Men ibland var hon hemma.
Det var de värsta Arvid viste.
När hon var hemma och full.
Hon slog, sparkade och skrek på honom.
Och ingen såg honom, ingen brydde sej och INGEN pratade med honom.
Han var nästan aldrig borta från skolan, varje dag gick han dit och fick höra på de elaka orden de andra barnen sa till honom.
Aldrig fick han känna sej trygg.
Aldrig fick han känna kärlek.
När Arvid kom upp på högstadiet ansågs det att vara "balt" om man rökte och drak sprit.
Och redan andra dagen på högstadiet kom det fram ett killgäng till Arvid.
Nu hade han sin chans att visa att han oxå var tuff och inte alls lika feg som han alltid varit.
Den dagen, andra dagen på högstadiet.
De var då Arvid trodde han fick sina äkta vänner.
Och det var där alla lögner började.
Han berättade att han rökte och drak varje helg.
Han tyckte det kändes fel att ljuga till en början, men han vande sej snabbt.
Killgänget bestämde direkt att Arvid skulle bli med i deras gäng om han lovade att fixa ett ciggpaket till dagen efter.
De va då de började.
När han blev full varje helg och rökte.
Arvid var då en 13 årig kille som inte trodde att livet var mer än rök och sprit.
Han hade sina vänner.
Men innerst inne var han inte lycklig.
Han tröck bort den känslan så fort han hängde med på något som hans vänner ville.
Han betyg blev sämre och sämre.
När han skulle sluta åttan var det första gången han blev tagen av polisen.
Bara han.
När larmet gick i tobakaffären sprang alla där ifrån, men Arvid hann aldrig.
Det var oxå då han fick träffa hans pappa för första gången.
Han var rik och bodde i ett stort hus i Möndal.
Han betalade summan pengar som Arvid var skyldig.
Sen lämnade han ett visitkort till Arvid och åkte.
Utan att säga ett ord till Arvid.
Där stod han ensam igen.
Utan föräldra, utan vänner och utan att veta vem hans pappa är.

Där Arvid nu ligger på marken och skakar.
Där kommer de upp bilder från just den dagen.
Den dagen han minns så starkt.
Då han fick träffa sin pappa för första och sista gången.
Han hade inte träffat honom efter det.
Och de gångerna han ringde till Arvids mobil ville inte Arvid svara.


Tiden gick och Arvid sluta gå till skolan.
Har drog runt på gator och gränder för att slippa vara hemma.
Där hemma där hans mamma alltid var nu för tiden.
Där hon släpade hem den ena sjuka killen efter den andra.


Men nu, nu var det slut på de tänkte han.
Han känner med fingertopparna i hans handflator.
Blodet är fortfarande varmt och klibbigt
Men det var inte han som sköt.
Det var inte Arvid som riktade pistolen mot sin mamma.
Det var inte han som sköt sej själv i vänsterarmen.
Det var den där svartklädda mannen som hade bott hos de i tre dagar.
Manen som Arvid aldrig sett och som blev tokig när han inte hade fått i sej Heroin.
Det var han som gjorde lägenheten och hela Arvid full av hans mammas blod.

Men även fast hon nu är död kan han inte känna någon riktig sorg.
För han njuter av drogen och kan inte känna någon annan känsla än lycka.

Det var en av hans mammas killar som lärde honom.
Eller han lärde väl sej själv.


På sommaren efter åttan fick han fick sommarjobb i Kärra, på ett gatukök.
Där han jobbade för att få pengar och ibland hände de att han fick ett paket cigg med.


Men en natt när han kom hem gick han in på toan.
Och i soppkorgen under handfatet hittade han de.
Sprutan. En av hans mammas killar gick på Heroin.
Det var hans första kontakt med tyngre droger.
Heroin.
Det var då det började.
Han smög tyst in på hans mammas rum och rotade runt i klädhögen på golvet.
Och där, i vänstra byxfikan låg den.
En svart dosa.
Och Arvid visste att det var de han letade efter.
Tyst som katten smög han in på toaletten igen.
Där han lade den svarta dosan på toalocket och öppnade den med spända fingrar.
Skulle han verkligen våga göra detta
Han visste precis hur man gjorde för han hade hört en del killar sagt de när han hängde runt i gränden om nätterna.
Och han visste att man blev lugn, och slapp tänka på allt som var runtomkring.
Bilden blev suddigare och suddigare och Arvid var tillslut tvungen att sluta sina ögon.
Regnet hade började droppa ner men han blev bra skyddad av containrarna
Han kan inte minnas hur det var första gången han testade knark, hur han mådde eller vad som hände.
Det ända han minns är att han vaknade nästa morgon av skrik och bråk.
De va hans mammas kille som hade vaknat och upptäkt att dosan var borta.
Och eftersom mannen inte visste att Arvid fanns så anklagade mannen direkt Arvids mamma.
Han gick ner till köket och satte sej på en stol och såg på.
Han kollade på när hans mamma blev slagen och sparkade.
Men det var som att han inte brydde sej.
Som ett barn som kollade på en film som aldrig riktigt fattade vad som hände.
Men Arvid fattade precis vad som hände.
Manen misshandlade hans mamma som hon misshandlat honom i så många år.
Han rörde inte in min, han grät inte, hans ögon var helt och hållet känslokalla.

Efter den händelsen började Arvid dra ute på gränderna för att få tag i eget knark.
Heroin var inte så vanligt att han tog.
Han drog mest runt och sniffade kokain och han åt även Anabola.
Det va då det började.
Misshandeln.
Han gick runt och slogs, skrämde, hotade och misshandlade folk för pengars skull.
För sprit, cigg och ibland bara smärtstillande tabletter.


På bara några veckor hade Arvid förvandlats till ett monster.
Ett monster som drog runt på gator och gränder mitt i nätterna.
En skräk för alla.
Men ingen viste vem det var.
Sommaren gick och hans sommarjobb tog slut.

Ett halv år i drogornas värld.
Ett halv år där han trodde att han hade hittat sej sjäv, sitt jag.
Men knarket spelade han bara en massa sprat.

Oskan börjar mullra åvanför hans huvud där han sitter en kall februari natt.
Och precis när det blixtrar till på himmelen kommer Arvid att tänka på den hemskaste han har varit med om i sitt liv.
Det han så många gånger hade försökt att glömma.
Men nu, nu när han ligger där och rotar i gammla minnen går det inte längre att hålla borta.
Kvällen då han möte henne.
Emma, den där vackra blonda tjejen.
Den vackraste tjej Arvid någonsin sett.
Han hade aldrig förut pratat med en tjej som han gjorde med henne.


Det var på en fest.
Arvid var inte så påverkad utav alkohol eller knark just då.
De pratade en stund om vem hon var och vart hon kom ifrån.
Men när hon frågade Arvid var det som en sten i magen.
Ett snörre runt halsen.
Han kunde inte få fram ett ord.

Då sa hon de där orden som Arvid minns så tydligt.
"Du behöver inte berätta"
Sen lutade hon sej fram och kysste hans läppar.
Han hade aldrig rört en tjej förrut.
Man nu, nu såg han en mening i livet.
Nu viste han vad han skulle göra.


Och efter kyssen bubblade allt upp i honom.
Han var bara tvungen att berätta för Emma hur det var.
Och allt kom på en gång.
Han berättade allt.
Efter det ångrade han sej.
Nu skulle hon säkert göra som alla andra.
Börja hata honom för evigt.
Men hon kollade djupt in i hans ögon och sa lugnt.
"Vi kommer ur det här om bara du vill"

Och det var de orden som fick Arvid att tänka om.
Det var inte bara ett "Jag" eller ett "du" det var ett "vi"
Och ordet "vi" hörde Arvid sällan, för i hans liv på gatan var de en kamp, alla mot alla.
Han bestämmde sej att han inte skulle fortsätta.
Han skulle få ett stopp innan han dog som så många andra hade gjort.
Arvid höll sej nykter och drogfri under hela festen.


Och innan Emma skulle gå hem lutade hon sej fram och viskade i hans öra.
"Arvid, jag älskar dej"
Sen försvann hon.
Utan att Arvid hann säga samma sak till henne.


Men hon hade lovat att ringa honom.
Arvid började gå hem, lycklig utan knark, för första gången i hans liv som han minns.
Det var sent på natten och det var tunga svarta moln på himlen.
Hans mobil durra till.
Arvid tog upp mobilen och läste smset från Emma.
Ett enda ord, men som förklarade så mycket, som skadade ännu mer.
"Hjälp"


Arvid sprans så fort han orkade mot det håll Emma gick när de skildes åt.
Han springer förbi ett gäng med killar samtidigt som han hör ett gällt skrik av smärta.
Han vänder fort och tränger sej in i killgänget där han ser till sin skräk vem det är.
Emma!
Killgänget börjar sära på sej men Arvid slår sej in, gör allt för att göra illa personenra som gjort illa Emma.
Plötsligt är det bara han och Emma kvar.
Han slänger sej ner på knä och plockar upp henne i sin famn.
Det får inte vara sant.
Hur kan allt hända honom.
Den ända som han älskat, den ända som älskat honom.
Hon får bara inte dö.
När han håller henne i sin famn lever hon.
Men när syrenerna kommer närmare lägger Arvid ner henne försiktigt och gömmer sej och då kommer han på att han aldrig hann säga de där tre enkla orden "jag älskar dej".
Men han kan inte springa fram till henne och säga det för han får inte synas, ingen människa som kan ta kontakt med polisen får veta att eller vart Arvid finns.
När han ser ambulansen komma kan han inte hålla tårarna borta.
Det rinner ner för hans kinder.
Första gången han gråtter i hela sitt liv som han verkligen tyvärr minns.


Den natten dog Emma.
15 år gammal.
Misshandlad av en grupp killar.
Och anledningen var svartsjuka.


Arvid vill inte tänka på de när han ligger där.
Hans huvud blir tyngre och tyngre.
Han pressar handen försiktigt ner i byxfickan.
Han vet att han ska ha mer tabletter.
Han måse ha de.
Han vill inte tänka på Emma.
Han vill inte tänka på gammla minnen.
Han är ett monster nu.
En pundare, ett svin, en ond människa som inte borde få finnas.
Och just därför häller han i sej de 10 tabletterna på en gång.
En överdos.

Arvid ligger ner på en leriga marken bakom kontinern.
Allt snurrar och han vet inte om han är upp och ner.
Inget är på sin plats.
Hans huvud dunkar och dunkar, precis som det ska sprängas vilken sekund som hellst.
Då hör han ropen igen.
Skricken som ropar hans namn.
Nu vet han att det måste bara vara en dröm.
För de manliga rösten ifrån ropen förvandlas till Emmas lugna röst.
- Arvid, Arvid!
Bara några sekunder efter han hört Emma försvinner smärtan.
Hans huvud blir som en fjäder.
Allt tystnar.
Syrener, syrener till en Ambulans hör en bit bort.
Hur kan han höra de.
Levar han fortfarande?
Nej det kan han ju inte göra.


Han är inte längre säker på om han är död eller vid liv.
Så svårt att bestämma.
Ett starkt ljust sken blendar honom.
Han ve inte vad det är.
Det är som att kolla rakt in i solen på sommaren.
Sen ser han en gestalt framför sej av en blod vacker flicka.
Men det är ju.
- Emma, Emma! Arvid skriker och försöker få tag på henne men lyckas inte.
Nu är Arvid säker.
Han är död.
Hur annars skulle Emma kunna komma fram till honom.


- Lugn Arvid, jag lovade att vi skulle klara det och nu har du gjort det. Och man behöver inte säga ett ord för att vissa att man älskar någon.


Emma ger sej av, ljuset försvinner bort.
Arvid vill skrika, han vill följa henne men något håller han kvar.

Och när ljuset försvinner blir allt lika tyst och mörkt som innan.
Arvid slår upp ögonen och der första han ser är en namnskylt på ett bord med blommor.
Arvid Pålsson.
- Han är vaken, tack gode gud han lever.
Arvid vänder sej om och kollar på manen som nyss upptäkt att Arvid vaknat.
Det tar ett tag innan Arvids hjärna hinner fatta vem mannen är.
Men när han kommer på det stamar han fram lite osäkert som ett barn som inte vill göra bort sej.
- ppappaa.
- Ja, Arvid jag är här nu och kommer aldrig någonsin mer lämna dej. Förlåt mej att det blev såhär från början.
Han kramar om sin son som för andra gången i sitt liv gråter.
- Kommer jag bli frisk nu? undrar Arvid försiktigt.
- Vill du komma ur det här? undrar pappa alvarligt.
Arvid nikar, han tänker på det Emma sa:
"Jag lovade att vi skulle klara det och nu har du gjort de"
- Då är du redan frisk. svarar han sin son och kramar om honom igen.

Vem rår för hennes död?

Tårarna faller som regndroppar gör...

Men de rår inte en ensam själ för...

Ens inre är i bitar, tusenfaldig smärta...

Vem rår för hennes trasiga hjärta?

Vem rår för hennes tårar som hennes kind smeker...

Är de kanske killarna som med henne leker?

Kärlek, trygghet, hur känns det nu igen?

Det har hon glömt, de va ju så länge sen...

Nu rinner även tårar av blod...

Vem rår för att ingen henne förstod...

Snabbt dricker hon något som i hela magen bränner...

Det gör flickan tills hon inget känner...

Hur ska ja ta mej bort, ut från denna smörja?

Hon kan inte ens komma på hur allt börja...

Hon slumrar in på sin kudde som snart har färgats röd...

Aldirg kan någon såra henne igen för nu är hon död....

En vän jag en gång hade

Här kommer en volvo, vem är de som sitter vid ratten?

Runt, runt i Avesta sen till Horndal på natten...

Wunderbaums, minst hundra stycken i sin ruta...

Och hur mycket han än försöker kan han inte med sin volvo tuta...

Alla känner nog igen bilen och vet vem som kör...

Det är ju fan Svedlund, en riktig charmör...

Piskvakt, ni kan lägga ner...

Här kommer en volvoraggare som kan replikerna bättre än er...

Lastbilschaufför är han utbildad till...

Och att måla sin bil till en dalahäst är något han vill...

Ingen annan är Svedlund lik...

Med andra ord har jag aldrig träffat någon som är så unik...

Han säger att han alltid skissar snett...

Men att se de på hans bilder har fan aldrig skett...

Han är en underbar vän som alla borde ha...

Annorlunda och unik, men fortfarande jävligt bra...

Han kommer ju från Horndal, de förklarar en hel del...

Men kom ihåg Sebbe, jag sa aldrig att de va nå fel... ;)

En dikt om Ingenting

En dikt ja skriver som inte har någon innebörd...

Blir den normal eller blir den störd?

Vem vet, inte jag, antagligen inte du...

Och vad ska jag egentligen skriva nu?

En text utan mening som ändå går att få ner...

Egentligen handlar den om ingenting men ändå skriver jag mer...

Ord efter ord, får de ens något sammanhang?

Kanske har min hjärna slutat säga och säger snart PANG!!

Ingenting, ingenting, varför skriver jag?

Kanske har min fantasi blivit svag...

En korkad text utan flyt...

Om den här dikten blir de inget skryt...

Helt sjukt, varför håller jag på...

Kanske försöker jag bara få tiden att gå...

Själsfrände

Jag ser in i dina ögon och känner lugnet i min själ...

Jag vet att tiden snart kommer då ja måste säga farväl...

Men jag hoppas och vill att vi ses igen...

Men vet ej hur lång tid de tar min vän...

Fast tiden står nu stilla när jag ligger nära dej...

Dina lugna andetag och din doft värmer mej...

Är den lyckligaste som finns när jag är i den närhet...

Att du är min själsfrände är något vi vet...

Är underbart att vakna vid din sida när morgonen gryr...

Alla mörka tankar från mej flyr...

Tack vare dej tar jag mina kliv...

Det var du som gav mej ett liv...

I mina ögon har du vita vingar och lyssande gloria...

Även om du lämnar mej, kommer du förevigt va min livshistoria...

Till Ann o Sven-Erik, Mina älskade föräldrar

...Många felsteg jag har gjort...

...Det blev sämre och sämre allt för fort...

...Jag vet att jag har skadad många...

...Och att tiden för förlåtelse blev för långa...

...Så ja skriver nu detta ifrån mitt hjärta...

...Det är inte lätt för jag gör det med både glädje och smärta...

...De finns några speciella ja sårat för mycket...

...Det klara tillslut inte av trycket...

...Jag ska berätta vilka de är...

...Ann Lundgren och Sven-Erik Halvarsson, de är ni jag håller kär...

...Mina älskade föräldrar som har försökt kämpa för vår skull...

...Men tillslut blev de så svårt så ni föll omkull...

...Men vi klarar de här nu, jag vill att allt ska bli bra...

...Och de vet jag att de blir så en vacker da...

...Så den här dikten ger jag enbart till er...

...Så att ni verkligen min kärlek till er ser...

...Jag vet att jag sårat, vet att jag förstört...

...Men nu har de största svårigheterna upphört...

...Glöm nu aldrig mor och far...

...Ni är det viktisgaste jag har...

<3

Genom Eld och Vatten

...Den dagen kommer, bara vänta och se...

...Fortsätta gråta, men mest skratta och le...

...Vägen kommer aldrig bli lätt...

...Men huvudsaken är att jag ger mer än jag gett...

...Snälla, stå vid min sida, ge mej mod...

...Det var ju ändå du som gjorde så jag förstod...

...Nu kämpar vi, du och jag mot världen...

...Vi ska kämpa men ändå lägga ner svärden...

...Bråk och blod kommer vi inte långt på...

...Men med kärlek och förstånd vi hur långt som helst kan gå...

...Genom eld och vatten, vi klarar det...

...Så länge vi har varandra är det något jag vet...

Två som älskar dej från födelsen till döden

...Det finns två som älskar dej innan du blev född till liv...

...De två följer länge dina kliv...

...De vill dej bara väl och de kommer alltid älska dej...

...Fast du ibland tänker "de hatar mej"...

...De 2 är de finaste du kan ha...

...Och de vet att du inser de en da...

...Du kan ine välja de, de va de som valde...

...Och du betyder mest fast de mycket smärta svalde...

...Du kanske undrar vilka de här är...

...Då ska ja berätta vilka som ja håller så kär...

...Det är min mor, det är min far...

...Som har funnits vid min sida i så månda dar...

...De har ställt upp, försökt gjort allt...

...Men ibland blev de för kallt...

...Men nu vet ja att jag älskar de och de älskar mej...

...Det är därför ja skriver de här till dej...

...Dina föräldrar är de bästa du har...

...Så ta vara på tiden du har kvar...

...För som ja sa, du kan inte välja din mor eller far...

...Så va glad att du har de kvar...

<3

Den dagen kan ja glömma

...Den dagen solen slutar lyssa...

...Den dagen alla människor kommer frysa...

...Den dagen jorden går under...

...Ska ja glömma våra underbara stunder...

Du är inte ensam

Du är inte ensam min vän...
Så tro aldrig de igen...
Du har alltid någon där...
Som håller dej kär...
Att tro på det är svårt...
När mörkret faller o allt känns hårt...
Men tappa aldrig din tro...
Som gör att du finner lycka, lugn o ro...

Volvo

På vägen sveper han fram med väldig fart...
Han kör volvo såklart...
En svart skönhet med motor o hjul...
Man kan inte annat än att ha kul...
Sterion på högsta volym när han åker igenom stan med stil...
Han är ju en man med en riktig bil...
Visst får han en brud i bilen någongång sådär...
Men han håller ändå sin volvo trogen och kär...
Vad ska han med tjej till, han har ju sin bil...
Som han lätt får med sej utan bråk mil efter mil...
Aldrig något gnäll, aldrig något tjat...
Bilen blir bara glad om man är för lat...
Så skaffa dej en volvo när du behöver en trogen vän...
För då kommer nya tjejer en efter en...

Änglabarn

Änglabarn, änglabarn, vad gråter du för ikväll?
Tårarna rinner, var de för du fick en smäll?
Är de för du inte har någon kontakt med din mor du egentligen älskar så?
Är de för att du ingen förståelse någonstans kan få?
Eller är det för att du inte får flygga med änglavingarna du har?
Kanske är det för att du saknar din far?
Dina tårar rinner än...
Vad är de för fel min vän?
Droppe efter droppe, tårar som aldrig tar slut...
Och inte ett ord får du ut...
Varför gråta änglabarn, säg vad som har hänt?
De från himlen just dej har sent...
Du ska sprida lycka men de ja nu kan se...
Är att dina vingar är svarta och din gloria på sne...
Änglabarn, änglabarn varför gråter du igen?
Snälla svara på min fråga, jag vill bara hjälpa min vän...

Ge Och Ta Novell

Förord

Alla vill vara som Alex, den coolaste tjejen på hela skolan. Tycker hon något är coolt tycker alla de. Så har det varit sen Isabelle började sjuan på de ända högstadiumet som fanns i de lila samhället Brunsbro. Isabelle accepterade det till en början men för ett år sedan, på våren i sjuan började mobbningen. Som bara blivit värre och värre. Alla Isabelles vänner lämnade henne för att inte själv bli mobbade. Allt detta är Alex fel tänker Bella Varje gång någon är dum mot henne.

Vad har Alex som inte jag har?

Solen skiner ner på Bella som är på väg till skolan. Hon tycker som vanligt att helgen gått för fort. Kanske bara för att hon hatar Måndagar. Den värsta dagen på hela veckan.
Ju närmare skolan hon kommer desto ondare i magen får hon.
– Vad tänker de göra mot mej idag? Säger hon tyst till sej själv innan hon går in i skolan.


Ingen kollar på Bella när hon går fram till sitt skåp, hon känner sej osynlig, som om hon inte finns. När hon kommer fram till sitt skåp ser hon att hennes lås är borta, hon suckar djupt och öppnar skåpet, när skåpdörren ser hon alla hennes skolböcker är dränkta i vatten. Hon känner att tårarna är nära men samtidigt vet hon att om hon börjar gråta nu blir hon utskrattad. Hon försöker svälja klumpen i halsen medans hon letar rätt på sina blötta matteböcker, sen går hon därifrån.
Som vanligt sitter Bella ensam på lunchen, det är ingen lärare som sätter sej vid hennes bord idag heller.
Hon sneglar bort mot Alex bord där det ”coola” gänget sitter och skrattar. Alex är som vanligt kläd i en kort kjol som slutar långt ovanför knäna, ett u-ringat linne så bhn syns. Sen är hon hårt sminkad. Bella kan inte fatta hur man kan gå kläd så, hon skulle ärligt få skylla sej själv om hon blev våldtagen eller något tänker Bella innan hon lyfter sitt vattenglas för att dricka. När hon precis sätter glaset mot läpparna får hon en hård knuff i ryggen så hon tappar glaset i tallriken så vattnet skvätter på både henne och i maten. Bella vänder sej om, där står Peter, en av hennes gamla vänner.


– Oj förlåt mej, säger han ironiskt innan han vänder sej om och går. Det gör Bella också, hon reser sej och går ifrån matsalen innan tårarna börjar rinna.
När Bella äntligen kommit hem ställer hon sej vid spegeln på toaletten. Hon öppnar ett badrumsskåp och rotar runt lite tills hon hittar ett rakblad. Hon stänger skåpet igen och släpper ut sitt hår. Hon vill ha en förändring, något nytt så hon sätter rakbladet försiktigt i håret och drar till.
Stora tussar av hennes blonda hår läggs som ett täcke i handfatet.
När hon är riktigt nöjd går hon in på sitt rum, slår på stereon och lägger sej på rygg i sängen. De är då tårarna börjar rinna ner för hennes kinder, hon orkar inte hålla de tillbaka längre.
Varför är de just mej de är på, vad har Alex som inte jag har? Tänker hon innan hon sluter ögonen och somnar i tårar.


– Isabelle din jävla hora! Har du skaffat pottfrilla, skriker Martin när Bella kommer in på skolgården på morgonen. Bella ser att alla som sitter borta på bänken med Martin och röker börjar skratta. Hon skyndar på sina steg mot dörren in. När hon går upp för trappen känner hon tårarna, så hon skyndar sej in på toaletten för att ingen ska se att hon gråter. Hon slänger ner väskan på toalettstolen och lutar sej mot handfatet. Hon ser in i spegeln, hennes mascara rinner ner med kinderna. Varför just jag? Tänker hon. Jag gör aldrig något väsen av mej, jag är inte tjock och inte speciellt ful. Hon sjunker ner på golvet och lutar sej mot dörren.


– Jag orkar inte mer, ta mej bara här ifrån, viskar hon tyst för sej själv. Alex borde inte få leva!
När andra lektionen ska börja tar hon sin väska och går ut från toan. Hon har tvättat bort mascaran men hennes ögon är fortfarande rödsprängda. När hon kommer från till sitt skåp står Alex i vägen.


– K-kan du flytta på dej? Får Bella fram tillslut.
– Öhe, Nej! Svarar Alex stödigt. Bella känner ilskan stiga inom henne, hon står inte ut mer. Hon gör verkligen inte de, så hon knyter nävarna och tar mod till sej.
– Flytta på dej innan du får en fet jävla smäll din bitch! Säger Bella hotfullt. Alex står bara och stirrar. Hon är helt stum och vet inte vad hon ska säga. Så hon tar bara sin väska och går bort mot sin lektionssal.


Bella står chokad ett tag. Hur vågade hon säga så till Alex? Det här kommer aldrig sluta bra.
Bella går ut på skolgården efter hon ätit. Hon går bort och sätter sej på en gunga och kollar bort mot parken. Efter en stund hör hon att någon närmar sej henne så hon vänder sej om. Det är Peter, Martin, Jenny, Amanda, Och Alex som kommer. Bella känner hur hennes puls börjar slå hårdare och hårdare. Hon vet varför de är på väg dit, de vill göra upp om vad Bella sa till Alex. Jenny, Alex och Amanda stannar en bit bort men killarna fortsätter.


– Va fan har du sagt till Alex? Frågar Peter när de kommit närmare. Bella sitter tyst, hon vet inte vad hon ska säga.
– Svara då! Eller vågar du inte stå för de du säger ditt äckel? Säger Martin efter en kort stunds tystnad.
– Ni är så jävla fega, viskar nästan Bella fram.
– Va sa du? Undrar Peter och går närmare gungan Bella sitter på.
– Ni är så töntiga och så jävla fega, skriker Bella och reser sej från gungan innan hon fortsätter:
Två killar mot en ensam tjej, hur fan tänker ni, är de coolt? Ni kan…
Längre hinner inte Bella innan Peter klipper till henne hårt över käken. Bella faller ihop på marken. Nu är det ingen idé att ens försöka hålla tårarna borta, det skulle inte gå.


– Tänk efter innan du öppnar käften din äckliga horunge! Säger Martin stödigt innan de går bort till tjejerna som står och skrattar. Bella ligger kvar gråtandes på marken. Hur kunde hon vara så dum och säga något sånt till Martin och Peter. Och varför sa hon så åt Alex, hon viste ju att det skulle sluta illa.


Bella känner en svag blodsmak i munnen och att hennes kind värker. Hon drar försiktigt fingrarna över läppen. Det svider till och när hon kollar på fingrarna är de blodiga. Försiktigt reser hon sej upp och går bort till skolans entré.


Bella lägger en papperstuss med kallt vatten på sin svullna och blodiga läpp. Hennes tårar rinner fortfarande. När det inte blöder längre öppnar hon försiktigt dörren och kollar ut i korridoren. När hon ser att den är helt tom springer hon ner för trappen, över skolgården och ända hem. Hon vägrar stanna, hon vill inte visa sej igen. Bella känner sej bara som en äcklig jävla unge som ingen, absolut INGEN tycker om.


Det ekar bara en tanke i hennes huvud.


Alex ska dö!


Bella vägrar gå till skolan på onsdan. Halva hennes ansikte är uppsvullet och hennes läpp ser hemsk ut. Hon bara ligger och gråter, hon orkar inte röra sej, hon vill bara försvinna. Hon orkar inte med alla slag, ord och elaka saker de kommer på att göra mot henne.


På kvällen går Bella ut i vardagsrummet där hennes mamma sitter och kollar på tv.


– Men vad har du gjort? Utbrister hon när hon ser Bellas svullnad.


– Ähe, jag ramlade och slog kinden i en bänk, svara hon efter en stund.


– Men jaha, vad sa läraren då?


– Han var inte där när det hände, men de är ingen fara mamma, säger hon och sätter sej i soffan.


Det är tyst ett tag innan Bella tar mod till sej och frågar:


– Kan vi flytta?


– Varför vill du det? Trivs du inte bra här?


– Nej det gör jag verkligen inte, jag vill flytta tillbaka till stan.


– Men gumman, du vet att jag mådde så dåligt i stan.


– Dåligt, dåligt? Skriker Bella, va fan tror du inte jag mår här då? Du skulle bara veta vad som händer med mej!


Bella känner att tårarna är nära så hon springer in i sitt rum och låser dörren. Innan hon lägger sej i sängen startar hon stereon. Bellas mamma kommer och börjar knaka på dörren men Bella vill inte prata så hon ligger bara där helt tyst tills hon går. Bella kramar om sin kudde. Varför ska hon vara så ensam? Ensammast på jorden. Kan ingen se vad alla gör mot mej?


På torsdan vaknar Bella runt klockan elva och ser att hennes svullnad gått ner så hon bestämmer sej för att gå till skolan de två sista lektionerna. Ingen säger någonting när hon kommer upp för trappen i skolan och inte heller på matten eller gymnastiken för åttans och nians tjejer. Men i omklädningsrummet när Bella står och sminkar sej ropar Alex från duschrummet. Bella struntar i att svara. Istället går hon och packar ner allt i sin ryggsäck och tar den för att gå men precis då ropar Alex igen:


- Om du inte kommer nu berättar jag till Martin, Peter och Dennis att du inte lyssnar på mej!


Bella suckar djupt och börjar gå mot duscharna. Hon orkar inte med att bli slagen igen, det räcker med de fula såret hon har på läppen. Bella kollar sej i spegeln, hon blir så glad så hon ler mot sej själv. Hon blev så söt när hon fixade sej. Med ett leende på läpparna svänger hon in till duscharna. Bella hinner bara gå in två steg innan en iskall dusch sköljer över henne. När vattnet slutat ser Bella att Alex och några andra står där med en brandvattenslang och skrattar så de nästan står dubbelvikta. När Bella återfått sin balans vänder hon sej om och springer. Det är tungt och kallt med blöta kläder men hon vägrar stanna. Hon stannar inte ens när tårarna får henne att se suddigt. Hon bara springer, fast hon inte vet vart hon är på väg. Det ända hon vet är att hon vill bort och aldrig mer återvända.


När hon sprungit så hennes fötter värker och hennes hjärta slår hårdare och fortare än de någonsin förut gjort sätter hon sej ner på en bänk. Hon är helt dyngsur och igenom frusen. Hennes tårar vägrar sluta rinna, kommer bara mer och mer hela tiden.


– Kan bara någon rädda mej, viskar hon tyst för sej själv och kollar upp i himlen. Jag orkar fan inte mer.


Sen på kvällen kommer hon hem. Hon fryser så mycket att hela hon skakar. Hon tar en varm dusch för att få tillbaka värmen. När hon är klar går hon och lägger sej på en gång, hon är helt trött och slut, så hon blundar och bara några minuter senare somnar hon.


Bella vaknar på fredagseftermiddagen. Hon ligger kvar i sängen en lång stund innan hon går upp. Hon ställer sej framför spegeln på toaletten. Hon är likblek, har mascara lång ner för kinderna och hennes hår ser ut som ett skatbo. Bella känner hur det bränner till i ögonvrån, sen ser hon hur en tår glider ner för hennes kind, och tätt efter kommer fler.


– Jag vill inte leva mer, skriker hon hysteriskt. Jag är en äcklig horunge som alla säger, ful och äcklig.


Bella hyperventilerar, är arg och så himla trött på allt. Hon vet inte vad hon ska göra, hon lyfter händerna och börjar slå på spegeln.


– Jag ska döda henne! Skriker Bella helt hysteriskt. Jag ska döda Alex!


Och i samma stund som hon skriker Alex namn går spegeln sönder i tusen bitar och det klingar till kraftigt när det regnar ner spegelskärvor i handfatet. Bella sjunker ihop på golvet, hon kollar på blodet som rinner från sin ena hand som hon antagligen skar upp på spegeln.


Efter ett tag reser hon sej upp, hela hennes kropp känns förstörd och hon tror inte hon kan ta sej ända in på sitt rum, men hon lyckas, låser dörren och faller ihop i sängen. Hon orkar inte röra sej ur fläcken, det ända hon ser är blodet som rinner från hennes hand och ner på kudden. Hon är helt utmattad så hon somnar tillsist.


– BELLA, BELLA!


Bella vaknar plötsligt av att hennes mamma står utanför hennes dörr till sovrummet och skriker. Hon orkar inte svara och inte heller öppna dörren. Utanför fönstret är det mörkt så hon måste ha sovit länge, hon går fram till byrån och hit en sjal som hon virar runt handen. Sen går hon och öppnar dörren och går ut i köket, hon tar en kniv och gömmer den under tröjan. Precis då kommer Bellas mamma in i rummet.


– Va fan har du gjort med spegeln på toan? Skriker hon.


– Bry dej inte, skriker Bella tillbaka och springer till hallen, sätter på sej sina skor och springer ut.


När Bella kommit till parken sätter hon sej på en bänk och kollar på klockan som visar halv ett. Hon tar fram kniven. Nu ska jag göra slut på mitt liv tänker hon när hon sätter kniven mot handleden. Hon tänker precis dra till när hon hör ett skrik inifrån parken. Bella smyger sakta dit och sätter sej bakom en buske och kollar vem det är.


När hon ser vem det är får hon en chock. Det är Alex och en kille. Killen ligger över Alex och kysser hennes hals medans hon försöker ta sej därifrån.


Rätt åt den där jävla idioten, tänker Bella och reser sej för att gå bort mot parkbänken igen. Hon går några meter, sen vänder hon sej om och kollar, killen har dragit ner byxorna nu och Alex försöker slå sej fri. Bella vet inte vad hon ska göra. Hon tycker det är rätt åt Alex om hon blir våldtagen men samtidigt kan hon inte låta de ske. Bella står och tänker ett kort ögonblick, sen springer hon dit.






– Stick här ifrån din jävla idiot, annars hugger jag ihjäl dej, skriker Bella till killen och håller upp kniven. Först gör han ingenting och Bella vet inte vad hon ska ta sej till. Hon kollar ner på Alex som ligger på marken och gråter. Bella tar några steg fram och lägger kniven mot killens hals.






– Om du inte springer nu skär jag halsen av dej och jag tvekar inte, skriker Bella. Nu blir det fart på killen, fort kommer han upp på fötter igen och drar upp byxorna i väldig fart sen försvinner han bort mot skolan.


Bella står där helt borta, hon kunde inte fatta vad hon gjort. Hur vågade hon egentligen? Hon kollar på Alex som också kommit upp på benen.


– Hur gick det? Frågar Bella och lägger en hand på hennes axel. Alex säger ingenting, hon går bara därifrån.


Bella står kvar, helt förvirrad. Gjorde jag rätt? Varför sa hon inte ens tack? Jag räddade hennes liv, jag hatar henne.


Bella kan inte smälta det som hänt, men hon börjar gå hemåt. Va de verkligen sant det som hände?






Solen skiner när Bella vaknar på måndan. Hon klär på sej och plockar ihop lita saker, sen går hon till skolan. När hon går förbi parken får hon rysningar, hon har inte fattat vad som hänt än, hon kan inte förstå att hon räddade någon som hon hatar, som aldrig varit snäll mot henne.


På skolgården sitter det jättemånga och röker. När Bella kommer in går Dennis, Peter, Martin och några andra elever emot Bella. Bellas puls börjar dunka fortare.


De ställer sej runt Bella, Dennis kommer in i mitten.


– Får jag din väska! Beordrar Dennis.


– Nej varför då? Undrar Bella.


– Men får jag den bara din dumma unge,


– Nej,


Bella börjar bli orolig, vad håller de på med egentligen? Dennis går fram och sliter tag i Bellas ryggsäck, Bella försöker hålla kvar den men hon är inte över huvudtaget lika stark som Dennis.


När han fått ta på den kastar han den till Peter som öppnar den och häller ut hela väskans innehåll på marken.


– Men va fan gör ni? Skriker Bella och försöker springa fram och ta sin väska men Dennis tar tag i henne och slänger ner henne på asfalten.


– Försöker du smita din äckliga idiot, fräser Dennis.


Bella börjar gråta, hon fattar inte vad de håller på med och hon är livrädd.


– Kolla nu gråter hon också! Hånar Peter. Bella ställer sej upp och försöker gå men Dennis tar tag i henne.


– Släpp mej, snyftar Bella. Jag vill inte vara kvar här mer.


– Va bra då för de ska du inte vilja heller, skrattar Dennis.


Hans grep runt hennes armar värker. Men Bella hugger han i armen. Han skriker och släpper taget.


– Jaha så du ska börja bitas nu också ditt äckel, skriker Dennis och höjer armen för att slå henne. Men precis innan han hinner ta sats hörs en röst.


– Lägg av nu Dennis för fan!


Allt skratt och tissel o tassel tystnar, Bella känner igen rösten men vet inte om de kan vara sant. Ringen öppnas och där står Alex. Dennis står och ser ut som ett frågetäcken.


Alex går in i ringen.


– Peter plocka ihop hennes saker i väskan igen, beordrar Alex.


Peter ser ut som ett frågetäcken han också men böjer sej ner för att göra som Alex sa. När Alex fått väskan går hon fram till Bella och kramar om henne. Allt är knäpptyst, som att tiden stannade. Bella tycker att det känns overkligt, hon står mitt i en ring och får en kram utav Alex. När Alex släpper Bella tar hon Bella i handen.


– Nu går vi härifrån, säger Alex och drar med Bella ut ur ringen, bort från alla åskådare. Bella fattar nästan ingenting förutom en sak.


Nu kommer ingen mobba henne igen….

Öhe Va?

Tro rätt, tro fel...
En lek, ett spel...
En tår, ett skratt...
Är de morgon, är de natt...
De är du, de är jag...
Var de i går, var de i dag...
Är de hat, är de kärlek...
Va de misstag, va de svek...
Vet jag, vet min vän...
Händer de nu, händer de sen...
Är de liv, är de död...
Är den hel, är den förstörd...
Vem skrev inte, vem skrev...
Vem var snäll, vem rev...
Ska ja sluta, ska ja börja...
Blir de bra, nej de blir bara smörja....