I år är de 5 år sen, 5 år har gått sen jag fick chansen att rätta till mitt liv. Det var ett grymt jobbigt år, men även ett av de bästa i mitt liv. Och utan allt som hände då skulle jag inte stå här idag. Dock har jag låg väg kvar att gå men på 5 år har jag kommit långt. 2010 var året då jag fick min adhd diagnos, min medicin, min psoriasis, en fosterfamilj, en resa till Italien och en ärlig chans att förändra min då mörka framtid.

Jag har många tankar kring allt detta fortfarande, att jag lyckades, att jag inte gav upp. Och idag kan jag skratta mej lycklig över vilken underbar familj jag har! Min mamma som alltid finns där med sitt nyvunna tålamod och styrka, min pappa med sitt beskyddande och sin kraft, mina syskon med deras enorma hjärtan och hjälpsamhet, men även min kära hund som jag aldrig fått om 2010 aldrig funnits. Han har hjälpt mej att komma upp ur sängen de dagar jag inte orkar mer, han har tröstat mej de gånger ingen annan varit i närheten och han får mej att le de gånger jag tror att inget kan göra mej lycklig.

Frågan är om det finns en mening med allt som händer, varför skulle just jag få både adhd och psoriasis? Kom ihåg så väl när min psoriasis bröt ut och jag var tvungen att tänka på vilka sängkläder jag hade tom pga att jag klia sönder mej på nätterna så de blev små blodfläckar överallt. Jag kunde vakna mitt i nätterna för att det kliade överallt så jag nästan fick panik och jag kunde bara gråta. Jag kunde inte raka benen pga alla sår och de gånger jag använde hårborttagningsmedel ist sved de så mycket att jag trodde jag skulle dö. Ja var alltså 15 år, åldern där utseende och bekräftelse var mycket viktigt. Att gå i bikini bland mycket folk var ett rent helvete, alla blickar och kommentarer från främst tjejer som tyckte jag var äcklig m.m... jag kunde inte rå för hur jag såg ut och jag var så jävla arg, arg över att jag skulle bli drabbad av alla "sjukdomar".

Idag har jag fått medicin för min psoriasis och jag har blivit mkt bättre fast jag kan fortfarande få rätt stora utbrott men inte alls i närheten hur jag hade det första året innan medicinen och ljusbehandlingarna. Jag trodde att det inte kunde bli värre igen, men i somras vakna jag en dag med en smärta i min högra handled, den hade jag under en veckas tid och jag fråga min läkare vad det kunde bero på. Hon trodde det kunde vara början på psoriasisartrit, alltså en ledsjukdom som oftast drabbar äldre med psoriasis. Jag är nu 20 år och kan utan att ha gjort något speciellt vakna med en handled som inte funkar, som jag inte kan använda på grund av smärtan. Och vad kan jag göra åt det? Absolut ingenting, bara äta smärtstillande och vänta på att det går över för den gången och vänta på att de snart händer igen. Hur ser de då ut om ytterligare 5 år. Kanske har jag äntligen turen med mej så jag inte får ytterligare problem eller så har det spridit sej till fler leder. Det kan bara tiden svara på. Men frågan kvarstår, varför just jag?

Alla mina mediciner, salvor och läkarbesök kostar flera tusentals kronor varje år och jag kan ju vara glad för att jag bor i Sverige där vi har ett högkostnadsskydd. Men jag är ändå less, varför ska jag behöva stå och betala för mediciner jag måste ha? Läkarbesök jag måste gå på? Räcker det inte med att jag måste vara borta från jobbet ofta pga alla läkarbesök och på så vis får mindre pengar...

Kanske är jag girig, bara gnällig eller liknande, men varför ska livet vara så orättvist. Sen vet jag att det finns dom som har det mycket värre än mej. Men betyder det att jag är en hemsk människa som gnäller och tycker synd om mej själv? En del tycker nog det, andra inte, och jag själv vet ärligt inte. En del gånger skäms jag över att jag känner att mitt liv är tufft och jobbigt. Och kan inte förstå varför jag inte bara ler och är tacksam över att jag lever. Men tyvärr är det lättare att tänka så än att göra så. Hörde en gång att självömkan är bra i måttlig mängd, men vad är måttligt?

Jag håller nog på att bli tokig, tokig av alla tankar och känslor som snurrar runt. Impulserna och frustrationen som växer inom mej som bara vill slå sej ut, bryta sej lös men som jag dagligen försöker kväva och stoppa för att funka normalt, för att inte säga något ogenomtänkt som jag sedan får ångra, för att inte såra någon annan utan att knappt veta det själv.  På dessa 5 år har jag lärt mej otroligt mycket om mej själv, men fortfarande kan jag få höra saker som jag gör som irriterar andra utan att knappt veta själv att jag gör det. Det är tufft att höra och ta den kritiken men samtidigt är det otroligt bra så jag har en chans att ändra på beteendet och bli medveten om varför det går snett i en del situationer ibland.

De flesta dagar flyter på bra nu för tiden men ibland stöter jag på dagar jag inte ens vill gå upp ur sängen, dagar då jag vill sätta mej på en annan buss när jag är på väg till jobbet för att komma någon annan stans, fly ifrån verkligheten jag lever i till något annat. På något vis hittar jag alltid styrkan att göra det som är rätt, det vill säga leva kvar i verkligheten. Men vad kommer hända om frustrationen växer sej för stor, blir ett monster inom mej som jag tillslut inte kan hålla tillbaka och stoppa? Kommer det någonsin gå så långt eller har jag under dessa 5 år samlat på mej de verktyg som jag behöver för att kväva monstret, få utlopp för frustrationen på ett bra sätt som jag inte kommer få ångra.

Jag har mängder med drömmar och visioner om hur jag vill ha mitt liv, vad som skulle funka för min rastlösa själ, men jag har ingen aning om hur jag ska ta mej dit och jag är rädd, rädd för att misslyckas, rädd för att känna mej otillräcklig och sedan bara ge upp allt. Men med den kraften jag har, kämpaglöden och uthålligheten borde jag lyckas, lik förbannat kväver mina drömmer mej ändå. 20år har gått, jag är fortfarande ung nog att lyckas, att nå mina mål, men jag vill nog ta mej dit för snabbt, kanske därför det blir för stort, kanske därför jag blir rädd. Egentligen har jag ju lärt mej att min största fiende är jag själv.

Allt som har hänt i mitt liv har format den jag är i dag, jag är som oftast väldigt glad över att just jag är jag men samtidigt är jag less på att inte vara som alla andra, att bli missförstådd och att ha så svårt att tygla alla känslor. De värsta stunderna är när jag mår dåligt och är ledsen men jag själv inte vet varför och de flesta har svårt att acceptera eller förstå att man faktiskt inte har en aning om varför man mår dåligt, att svaret faktiskt är dolt även för mej. Ibland vill jag bara vakna upp som en annan människa för att se om jag faktiskt är så olik andra, se hur en annan människa ser världen och lever sina liv. Det kanske skulle ge mej mer förståelse och kanske göra så jag uppskattar mer att faktiskt vara mej själv.

Allt för ofta kräver folk med diagnoser att människor runt omkring dom ska ha förståelse eller använder det som en dålig ursäkt. Jag vill inte vara en sån människa, jag vill se mitt eget ansvar i en situation och jag försöker förstå och acceptera människor lika mycket som de försöker förstå och acceptera mej. Det är svårt många gånger men jag försöker, försöker så gott jag kan, vi är ju i slutändan bara människor.

Barn ska inte ha barn!

Jag är förbannad, eller nej, men jag är irriterad. Irriterad på unga tjejer som inte tar sitt jävla ansvar när de ligger med folk. Egentligen borde jag inte säga så mycket men jag har alltid varit noga med att skydda mej från att bli gravid i alla fall. För jag kan ärligt inte förstå mej på 15-17åringar som ”råkar” bli gravid med sin pojkvän som de typ varit tillsammans med i mindre än en månad och sen vägrar göra abort bara för man är rädd för att inte kunna bli gravid sen eller för att man är mogen nog till att ha barn. Men SNÄLLA! Det är inte många i den åldern som är mogen nog till att vara förälder, det är ett stort ansvarstagande och de är inte direkt som ett djur som man kan sälja när man tröttnar (inte för att man ska skaffa djur för att sälja de men förstå likheten iaf)

Och vill man inte göra abort bara för att man är rädd för att inte kunna bli gravid sen så skulle man väl kunna tänkte på de innan! Är de så jävla svårt att skaffa p-piller eller använda en kondomjävel! (nu vet ju även jag att man kan bli gravid iaf fast man använder olika preventivmedel så jag pratar inte om dessa fall)

Jag tänker inte dra alla över en kam så känner ni att ni inte vill ta åt er så gör för guds skull inte det för jag pratar inte om alla som får barn i tidig ålder. Känner en del som är unga och har barn och klarar sej riktigt bra.

Men jag undrar om dessa personer som är så unga och blir gravid och ska behålla barnet tänker på hur de ska försörja barnet. För ja blir så irriterad på folk som bara ”Men min mamma och pappa ska hjälpa mej att försörja mitt barn”. Vist de skulle väl funka men ska man lägga ansvaret på sina egna föräldrar hur länge som helst? Ska man ha barn ska man veta att man själv ska kunna försörja ungen. Och i dagens samhälle måsten man nästan ha utbildning för att få jobb och får man unge så man inte kan utbilda sej blir det ju skapligt svårt att få jobb. Sen när barnet föds är de flesta ens inte tillsammans med pappan till barnet och pappan till barnet kanske inte alls har lust att ta sitt ansvar och då får man stå där själv med en unge.

Sen kan man inte göra allt som en ungdom brukar göra, för man kan inte bara lämna iväg barnet till någon annan hela tiden eftersom man MÅSTE TA SITT ANSVAR. De som blir gravida måste tänka på vad som är bäst för barnet och inte det som de tkr är bäst. Ett barn borde växa upp i en trygg miljö med båda sina föräldrar och inte med ett ”barn”/ungdom som inte är mogen eller kapabel till att sköta hand om ett barn.

Men egentligen vet jag inte varför jag blir så upprörd. Folk får väl göra som de vill men jag blir bara så jävla trött på folks värderingar och syn på livet.

Nej, barn ska inte ha barn! Barn/ungdomar ska först leva och vara en ungdom och inte gå från barn till vuxen för det är inte bra för varken den som blir gravid eller ungen! 

Ängeln Med Fjädervingar - Novell

Förvandlingen

Lina kollar ut genom den smutsiga fönsterrutan på tåget som åker sakta över glesbygderna. Den regntunga grå himlen sänker sig långt ner vid trädens toppar och en skrovlig röst ropar ut nästa hållplats i tågets skrapiga högtalare.

Linas trötta ansikte speglar sig i rutan, hon ser tydligt de mörka påsarna under ögonen och hennes sönderspruckna läppar. Aldrig förr har hon känt sig så sliten som nu, men inte är det så konstigt efter allt som hänt, efter allt hon gått igenom och all oro för framtiden. Hon sluter sina ögon, hon vill inte se på sig själv, vill inte minnas varför hon sitter där ensam på tåget. Om hon bara kunde skulle hon hoppa av vid nästa station och bara rymma från verkligheten men innerst inne vet hon att hon inte kan rymma längre. Hon måste stanna kvar och göra som hon blivit tillsagd annars kommer hon hamna på en sluten ungdomsvård.

Lina hoppar av tåget på en gammal perrong på glesbygden. Regnet öser ner och vinden tar i med all sin kraft så Linas hår fladdrar vilt. Längst bort på perrongen kan hon urskilja en tant som står och vinkar. Lina lyfter sin väska och mot sin vilja börjar hon gå mot slutet av perrongen.

-          Det är du som är Lina va? Säger tanten glatt när Lina kommit fram. Lina nickar bara och kollar ner i perrongens spruckna stenar.

-          Bra, jag har väntat så länge på dig, jag heter Maria och ska ta väl hand om dig. Fortsätter tanten och ler men Lina svara inte, hon kollar inte ens upp.

På kvällen ligger Lina i sin säng på sitt nya rum och stirrar upp i taket. Alla tankar bara snurrar i hennes huvud och hon kan inte få någon ordning på någonting. Familjen hon kommit till är trevliga och lättsinnade men allt blir ändå jobbigt. Hon längtar hem, fast hon vet att hon inte har något kvar där hemma. Lina hoppas på en förvandling men den känns så långt bort. Känns som hon aldrig kommer klara av att ta tag i sina problem. Hon suckar djupt och känner en ensam tår rinna sakta, sakta ner för kinden.

Dennis

Det var nästan tre veckor sen Lina besökte Dennis gravsten, hon hade köpt två rosor i stadens finaste blomsteraffär som hon lade framför en liten ängel med vingar av vita fjädrar som hon ställt där några dagar efter begravningen. Lina satt där i flera timmar och bara tänkte.

Hon minns än så väl den kvällen hon kom hem till honom. Dennis hade lett åt henne och hon minns hur hans tindrande ögon slog rakt in i hennes hjärta. Lina hade gjort sig fin och var på bra humör, hon hade inte träffat Dennis på några dagar och eftersom han betydde mycket för henne hade hon så klart saknat honom.

De satt och pratade om allt möjligt när plötsligt hans blick fastnade på ett föremål ovanför kylskåpet. Lina försökte få kontakt med honom men när hon inte fick det gick hon till sin jacka för att hämta en cigarett för att sedan ställe sig i fönstret i hans lilla lägenhet och röka. När hon kom tillbaka från hallen upptäckte hon att Dennis hade börjat skaka. Hela hans kropp skälver och fradga börjar tränga fram mellan hans läppar. Lina fick panik, slängde ciggpaketet och skyndade sig fram till Dennis.

Hon viste att han varit på fest och att han tagit droger, men inte vad han tagit eller hur mycket. När Dennis slutat skaka fick Lina fortfarande ingen kontakt med honom. Hon fick panik, måste ringa ambulans tänker hon snabbt. Lina tog upp sin telefon men hejdade sig. Hon viste att han hade droger i blodet, ambulanspersonalen skulle se det och han skulle hamna på behandlingshem då. Lina tänkte att han skulle nog aldrig förlåta henne så hon ringde till Dennis bästa killkompis i stället.

Lina satt på soffan och höll Dennis i sina armar och försökte lugna ner honom när hans epilepsiattacker kom. Hon grät, tårarna bara strömmar där hon satt helt maktlös och väntade på att Oskar skulle komma. Oskar hade gett henne order om att hålla honom kall och att hon inte skulle ringa någon annan alls. Lina kollade på klockan, hade nästan gått tre timmar sen hon pratade med Oskar sist.

Ett dygn gick, Oskar och Lina kontrollerade Dennis i olika skift, alltid var det någon vaken med Dennis för att hålla koll på hans andning och puls. Lina stod i fönstret och rökte en cigarett från sitt tredje ciggpaket när Dennis började skaka igen. Hon gick fram till honom och tog hans puls, när Dennis blev still igen upptäckte hon förskräckt att pulsen slutat slå. Lina slet upp sin mobil och ringde alarmcentralen, innan hon väckte Oskar.

Lina gick inte på begravningen, hon ville inte förstå att Dennis var död och att det var hennes fel. Hennes skola hade erbjudit olika psykologer och stödpersoner till henne men hon vägrade, det fanns inget att prata om, det var hennes fel och hade det inte varit för henne skulle Dennis levt i dag.

Mardrömmarna väckte henne om natten och hennes enda lugnande medel var alkoholen och alla tabletter. Efter hennes sista besök vid gravstenen började hon med tyngre droger, försökte döva smärtan och ångesten. Lina gick inte till skolan längre och åt nästan ingenting, hennes föräldrar börja inse vad som pågick. Det var då de kontaktade socialtjänsten som till en början inte gjorde någonting men när en gammal tant hitta Lina utanför mataffären nästan medvetslös tog socialen beslutet att tvångsflytta henne till en annan ort.

Återfallet

Lina vaknar upp med ett ryck, det tar en stund innan hennes syn blir klar. Hon känner att hennes kinder är helt våta och hennes kropp lika så, det är inte varmt i rummet men hon har svettats i stora mängder. Lina sätter ner fötterna på det gamla trägolvet och torkar hennes ömmande kinder med baksidan av handen. Hon känner klumpen i magen och ser svaga bilder ifrån den hemska drömmen hon precis vaknade ifrån. Hon ställer sig upp och går på det knarrande golvet bort mot sin väska. Lina river ut allt innehåll för att komma åt den lilla burken som hon gömt längst ner i fodret på sin väska. När hon känner den lilla burken med fingrarna drar hon en lättad suck, äntligen skulle allt bli bra igen tänker hon innan hon med darrande fingrar tar den ena tabletten efter den andra.

Lina sitter på sängen innan hon bestämmer sig för att gå ut och röka, försiktigt tar hon sig över det knarrande golvet och bort mot dörren. Hennes ben är skakiga och hon har svårt att sätta fötterna rätt för att inte snubbla. Hon stannar till efter hon gått ner för den gamla trappen och lyssnar för att höra så Maria och hennes man, Olle fortfarande sover. När hon inte hör något travar hon efter väggen med hennes högra hand bort mot ytterdörren.

Hon vet inte hur länge hon suttit ute när hon rycker till när det prasslar till nere vid skogskanten. Lina kan urskilja en suddig gestalt som närmar sig henne, hon ställer sig upp i ren panik och skyndar sig in på darrande ben. Allt snurrar men hon vill bara in, vill inte stanna kvar ute med odjuret. Dörren smäller igen bakom henne och hon skyndar sig upp för de första trappstegen men missar ett och faller handlöst ner och slår i näsan innan allt svartnar.

Lina vaknar på badrumsgolvet, en ung kvinna står lutad över henne. Hon har en grön dräkt på sig och lyser Lina i ögonen med en lampa.

-          Kan du höra mig Lina? Frågar hon lugnt. Lina nickar som svar och blundar igen, hon känner smärtan i hennes näsa och huvudet som fortfarande snurrar.

-          Vilket år är du född? Frågar sen kvinnan igen.

-          1995 viskar Lina innan hon somnar igen.

Ängeln från det blå

Lina ligger i sängen på det lokala sjukhuset när Maria kommer in med ett paket och en bukett blommar. Hon går leende fram till sängen och sätter sig på stolen som är framställd bredvid sängen.

-          Fick höra att du hade vaknat så ville köpa en present till dig, säger Maria och räcker fram det lilla paketet med rosa papper och vita snören.

-          Tack, säger Lina och ler. Hon öppnar paketet med darrande händer men när hon ser vad det innehåller brister hon ut i gråt. Maria blir helt förtvivlad när hon ser hur Lina reagerar. Lina ser ner på ängels med vita fjädervingar som hon precis fått.

-          Men flicka lila, inte behöver du gråta heller, försöker Maria tröstande men Lina fortsätter gråta en lång stund innan hon lyckas samla kraft.

-          En sådan här ängel har jag ställt vid Dennis grav, snyftar hon fram.

-          Vem är Dennis? Frågar Maria lugnt och lägger sin hand på Linas darrande arm.

-          Han dog, säger Lina och tar en kort paus, och allt är mitt fel. Maria tar ängeln och ställer den nedanför blombuketten på bordet bredvid sängen och kramar om Lina.

-          Inte är det ditt fel mitt barn, berätta för mig vad som egentligen hänt så jag kan förstå, säger Maria lugnt och Lina börjar berätta. Allt bara kommer och hon kan inte sluta prata. Maria sitter bara där vid sängkanten, lyssnar och nickar.

Slutets början

Maria och Lina sitter i Marias gamla blåa Ford som glider fram över landsbygden. Lina kollar ut genom rutan på de gröna ägarna och den strålande solen som står högt på himlen.

-          Maria, jag vet inte om jag kommer klara av det här, det var nästan ett halvt år sen jag var där sist nu.

-          Det är klart du kommer klara det här, jag är med dig hela tiden och vi har klarat mycket tillsammans den senaste tiden, svarar Maria och ler mot Lina. Det smyger upp ett leende även på Linas läppar. Jag klarar det här, jag behöver det här, tänker Lina och håller hårt i blombuketten när dem svänger upp på parkeringen till kyrkogården.

Det här är början på mitt nya liv, tänker hon när hon hoppar ur bilen tillsammans med Maria.

Mitt svenska tal i nationella 2012

Vem är viktigast i ditt liv?

Om jag skulle ge alla här inne en uppgift som gick ut på just att skriva ner tre personer som betyder mycket i ert liv skulle många skriva ner tre namn på personer som står er nära men jag tror att ingen skulle skriva ner ert eget namn.

Det är därför jag valt att prata om den viktigaste relationen i våra liv vilket är den till oss själv eftersom vi ofta glömmer bort att vårda den.

Självkänsla och Självförtroende

En dålig relation till sej själv grundar ofta i dålig självkänsla men många blandar tyvärr ihop begreppet självförtroende och självkänsla vilket inte är samma sak.

Om jag kort ska förklara dessa två begrepp så är självförtroende något man gör, till exempel ett avgörande mål i en fotbollsmatch, men självkänsla handlar om att man fortfarande tycker om sej själv om man missar en avgörande målchans i en fotbollsmatch.

Dålig självkänsla

Därför är det viktigt att alla lär sej om självkänsla och lär sej ta hand om relationen till sej själv. Allt för många ungdomar idag har komplex över sin kropp och det kan leda till olika sorter av ätstörningar och träningsmani för att de själv inte har lärt sej att vara nöjd med deras utseende eller liknande.

Detta beror mycket på att samhället ofta bara visar upp de där perfekta kropparna i reklamer som vi dagligen ser. Kolla bara på t.ex. babie dockor, även dom har smala midjor och små lår så redan i tidig ålder blir man drabbad av medians size 0 ideal.

En annan orsak är gamla oskrivna regler som Jante lagen som handlar om att man inte ska tycka om sej själv och aldrig tro att man är bättre än någon alls. Jante lagen anser att man är egoist bara för att man tycker om sej själv men att ha en bra självkänsla handlar inte om att trycka ner andra utan det handlar om att man accepterar sej själv och tycker man är bra, inte bättre än någon annan men inte heller sämre.

Hur många här inne har inte någon gång känt att man ser riktigt bra ut eller är riktigt rolig ända tills det kommer in någon i rummet som man anser är snyggare eller roligare än en själv. Då känner man plötsligt att man är värdelös och man gör nästan allt för att hitta fel på denna person i sina egna tankar för att själv må bättre igen. Detta är ett vanligt problem för de som inte är trygga i sej själv och vet sitt eget värde.

Självkänsla och att vårda sin relation till sej själv borde vara ett obligatoriskt ämna i både grundskolor och gymnasieskolor för detta är ett ämna som ALLA drar nytta av. Jag anser att det borde vara lika självklart att lära sina barn om självkänsla som det är att lära dom borsta tänderna.

Alla skulle må bättre av att lära sej att även om jag gör ett misstag i tillexempel skolan är jag inte ett misstag och om alla blir medvetna om att alla är lika mycket värda och att man själv kan göra misstag har man lättare att acceptera andras felsteg och personligheter.

Jag tror att detta skulle leda till mindre mobbning i skolor och arbetsplatser eftersom mår man bra i sej själv, tycker man är bra och att man duger behöver man aldrig stäva efter att vara bättre än andra för då vet man att alla är lika mycket värda.

Mobbning grundar oftast i osäkerhet, rädslor och dålig självkänsla.

Inspiration

Min största inspirationskälla inom detta ämne har varit Mia Törnblom som tidigare varit narkoman men idag är hon en känd föreläsare och författare.

Hennes böcker handlar om självkänsla och hur man lär sej att tycka om sej själv precis som man är med alla sina fel och svagheter. Jag rekommenderar starkt boken ”DU ÄGER” som är skriven just för ungdomar, den har inspirerat mej mycket och hjälpt mej att acceptera bland annat min AD/HD diagnos.

Jag hoppas att du fått inspiration och mod till att bli den viktigaste personen i ditt liv för du är en underbar person, och glöm aldrig att det högsta är inte att aldrig falla utan att ta sej upp efter varje fall.

En barndom som satt sina spår

Aldrig kommer tiden tillbaka men kommer alltid minnas och vara stolt över den jag blivit

Uppväxten i Drevdagen är den tryggaste jag någonsin kunnat få <3

Mina älskade syskon <3

Fjortis-jag och Ronja

Vandrar runt utan mål

Jag har tappat lust och ork. Hamnar efter i skolan, orkar inte göra något på lektionerna och efter skolan gömmer jag mej i min lägenhet. Dels för att hålla mej borta från cigg och dels för att jag inte längre har någon att umgås med. Känner mej ganska ensam, kanske får skylla mej själv när jag stöter bort de flesta i mitt liv. Men har faktiskt insett vad som får mej att må sämst, de är att umgås med falska personer som i mina ögon inte har någon plats i mitt liv. Därför har de blivit svårt att släppa in folk i mitt liv, jag är för rädd för att dras ner i skiten igen.

Senaste dagarna har varit jobbiga, dels för att jag försöker sluta röka och dels för jag har tappat fokus på att leva. Jag lever och går livets väg men jag har inte planerat min väg vilket resulterar i att jag går runt i cirklar och in på återvändsgränder för jag har ingen aning om vart jag ska. Med andra ord vet jag inte alls vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill utbilda mej till eller göra med mitt liv. Och bara för att jag inte har nå mål är de svårt att komma framåt.

Jag vill bara ge upp allt men jag vet att jag kommer ångra det...

Tårarna rullar ner

Jag erkänner min svartsjuka

Jag måste verkligen få bukt på mina känslor. Jag vet inte om jag kan lita på mej själv när det gäller känslor till andra. Jag har sårat så många i onödan och jag skulle aldrig vilja göra det igen. Jag vet ju att det är något hos mej själv som saknas som jag sökt hos andra. Jag måste komma på vad det är för att antingen skaffa de eller acceptera att jag inte har det.

Hur lång tid det än tar så ska jag försöka styra upp mej själv för att någon gång i framtiden kunna gå in helhjärtat i ett förhållande med en kille (elr tjej ;)) på riktigt. Redan nu när jag insett det här har jag tagit ett stort steg till att bli mer mogen att leva tillsammans med en annan person. Något jag förut tyvärr aldrig varit.

Jag kan ärligt berätta att jag alltid varit beroende av att ha någon där. Jag har alltid sökt bekräftelse att jag duger och ser bra ut trotts min psoriasis och allt annat skit jag dragit på mej under åren. Jag har många gånger börjat hålla på med personer för att inte bli lämnad helt ensam, det har varit den största rädslan för mej. Men jag insåg aldrig hur svartsjuk jag varit, hur många jag sårat och hur många vänskapsarmband jag slitit i stycken tack vare min rädsla att bli lämnad och ensam. Jag kan erkänna att en stor anledning till att jag inte har så många att umgås med längre är just för att jag haft en så konstig bild av mej själv att jag försökt få andra att göra mitt liv bra. Men det har bara slutat i spillror.

Det är länge jag tänkt på det här nu, det började efter jag fick höra av en kompis vän att jag var svartsjuk som fan. Då nekade jag det fullt ut men idag har jag faktiskt lärt mej att se vad jag gjort och ändra på det för att bli en bättre människa i MINA egna ögon och andras. Därför ska jag inte leva mot mina normer och enligt mej är inte så stark svartsjuka okej och speciellt inte i ett förhållande för där ska man lita på sin partner till 100% vilket jag aldrig har kunnat göra. Inte konstigt att alla förhållande jag haft slutat i katastrof.

Nu när jag kommit så långt att jag kunnat erkänna att jag varit en svartsjuk människa som alltid varit rädd att bli lämnad ensam. Kanske beror det mycket på min barndom, där fick jag alltid kämpa för att få vara med och ibland så fick jag vara med men dom jag skulle följa hade redan cyklat ifrån mej innan jag kom ut från gården.

Men som sagt nu har jag erkänt och jag har insett det för att längre tag sen. Nu är tiden mogen att verkligen ta tag i det här och göra något åt det. Jag vill inte ha rätt utan jag vill ha en förändring och det är bara jag som kan se till att det blir det.

Det som inte dödar, det stärker
Ensam är stark