Jag erkänner min svartsjuka

Jag måste verkligen få bukt på mina känslor. Jag vet inte om jag kan lita på mej själv när det gäller känslor till andra. Jag har sårat så många i onödan och jag skulle aldrig vilja göra det igen. Jag vet ju att det är något hos mej själv som saknas som jag sökt hos andra. Jag måste komma på vad det är för att antingen skaffa de eller acceptera att jag inte har det.

Hur lång tid det än tar så ska jag försöka styra upp mej själv för att någon gång i framtiden kunna gå in helhjärtat i ett förhållande med en kille (elr tjej ;)) på riktigt. Redan nu när jag insett det här har jag tagit ett stort steg till att bli mer mogen att leva tillsammans med en annan person. Något jag förut tyvärr aldrig varit.

Jag kan ärligt berätta att jag alltid varit beroende av att ha någon där. Jag har alltid sökt bekräftelse att jag duger och ser bra ut trotts min psoriasis och allt annat skit jag dragit på mej under åren. Jag har många gånger börjat hålla på med personer för att inte bli lämnad helt ensam, det har varit den största rädslan för mej. Men jag insåg aldrig hur svartsjuk jag varit, hur många jag sårat och hur många vänskapsarmband jag slitit i stycken tack vare min rädsla att bli lämnad och ensam. Jag kan erkänna att en stor anledning till att jag inte har så många att umgås med längre är just för att jag haft en så konstig bild av mej själv att jag försökt få andra att göra mitt liv bra. Men det har bara slutat i spillror.

Det är länge jag tänkt på det här nu, det började efter jag fick höra av en kompis vän att jag var svartsjuk som fan. Då nekade jag det fullt ut men idag har jag faktiskt lärt mej att se vad jag gjort och ändra på det för att bli en bättre människa i MINA egna ögon och andras. Därför ska jag inte leva mot mina normer och enligt mej är inte så stark svartsjuka okej och speciellt inte i ett förhållande för där ska man lita på sin partner till 100% vilket jag aldrig har kunnat göra. Inte konstigt att alla förhållande jag haft slutat i katastrof.

Nu när jag kommit så långt att jag kunnat erkänna att jag varit en svartsjuk människa som alltid varit rädd att bli lämnad ensam. Kanske beror det mycket på min barndom, där fick jag alltid kämpa för att få vara med och ibland så fick jag vara med men dom jag skulle följa hade redan cyklat ifrån mej innan jag kom ut från gården.

Men som sagt nu har jag erkänt och jag har insett det för att längre tag sen. Nu är tiden mogen att verkligen ta tag i det här och göra något åt det. Jag vill inte ha rätt utan jag vill ha en förändring och det är bara jag som kan se till att det blir det.

Det som inte dödar, det stärker
Ensam är stark