Men nu ligger jag här och skriver i min säng. Zorro ligger bredvid och snarkar. Och ja, han sover i min säng, fast han inte ska och fast han inte får för mamma, men jag känner mej starkare när han är så nära, känner mej trygg. Han är trots allt min bästa vän och ofta känns det tyvärr som min ända.
Lite här dyker den där frågan upp i bilden igen. Frågan som lyder: ”Vems skull gör man vissa saker för?”
I ett års tid t.ex. har jag kämpat mej igenom skolan för att klara det och komma ifrån Drevdagen. Jag har slutat göra olika saker som jag har haft i mina intressen, så som ungdomsrådet, skriva olika saker och sist men verkligen inte minst, umgåtts med mina vänner. Jag har blundat för det och tänkt att jag har ett perfekt liv som det är och behöver inte allt de där jag la ner för att sköta skolan. Men när jag stod där på skolavslutningsdagen med mina (i mina ögon) perfekta betyg brydde jag mej inte så mycket. Det jag brydde mej mest om var mamma och pappas överlyckliga miner. Får såhär i efterhand vet jag att jag klarade skolan för deras skull, jag la ner mina intressen för deras skull, inte för min egen. Konstigt kan man tycka men så var det. Mina betyg gav jag till mina föräldrar som någon slags förlåtelse. Ett bevis på att jag har fått ett bra liv och att ja vill deras bäst. Och jag ångrar inte att jag presterade så bra i skolan. Men nu när det är sommarlov undrar man vart alla mina vänner tagit vägen. Men så insåg jag att min ända vän under det senaste året mer än Zorro va egentligen viljan att ge mamma och pappa den ända i mina ögon förlåtelsen för allt jag ställt till med under de senaste åren.
En annan sak är att jag måste ta min AD/HD medicin varje morgon. Men om jag hade bott själv och bara varit med mej själv skulle jag egentligen kunna låta bli. Men jag tar den för att min omgivnings skull. För att jag vill ge de personerna det lugnet och tryggheten att jag tagit den.
Och det är nu när jag skrev de här jag kom på vilket svar jag egentligen ville få fram i mitt skrivande. Det är såklart, först och främst en följdfråga. ”Vad gör jag för mej själv?”. Det är där svaret då kommer in, ”Jag kan tyvärr inte komma på något!”. Mycket har jag uppnått det här senaste året med blod, slit, tårar och svett. Och i det stora hela ser mitt liv ut att vara det mest underbara livet man kan ha. Men folk som tror det har egentligen väldigt fel. Allt är bra förutom mitt tankesätt om mej själv. Jag kan inte riktig se när jag gör något bra eller dålig för mej själv. För jag vill bara göra saker som är bra för andra, jag tror det är ett sett att be om förlåtelse för allt jag gjort. Kanske t.o.m. för de jag inte kände innan men det blir en vana och man tror att man sårat alla i hela världen fast man egentligen inte ens sårat så många som det bor i Borlänge kommun.
Så ett problem återstår efter ett år av kämparglöd och vinster. Det är även det svåraste, att lära mej att ta mej själv i första hand ibland och se till att jag inte gör för många saker för andras skull som sedan bryter ner mej. Jag kan inte spela att jag har ett bra självförtroende för andra ska bli nöjda, jag måste också ha ett.
Människor kan kanske inte se att jag lossas ha ett bra självförtroende men jag lovar att min fyrbenta vän som ligger här bredvid känner av de varje sekund. Så för hans skull måste ja få ett bra självförtroende...
Helvete, nu gjorde jag de igen, vad ska jag göra för min egen skull egentligen?
God natt <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar