Sofia vet inte vad hon ska säg -a, hon står bara där med telefonen i handen. Hon måste ha hört fel, det får inte vara sant. Hon känner sig tom, försöker få fram något att säga men det är omöjligt.
- Hallå, Sofie är du kvar? Hör hon i luren, sen lägger hon på.
Det är lunchrast och Sofia står ute på skolgården. Hon vet inte hur länge hon stått där när plötsligt Linda rycker tag i henne.
- Vad är det? Säger hon, ser ut som du sett ett spöke.
Sofia svarar inte, hon kollar inte ens på Linda, hon börjar bara springa, springa mot busstationen.
- Vart ska du?! Ropar Linda efter henne. Men hon har inte tid att svara, inte tid att stanna upp en sekund. Hon måste hinna till nästa buss.
När hon sitter på bussen funderar hon över om det verkligen var rätt val, alla hennes saker är kvar i skolan och ingen vet vart hon ska, det var ju bara Linda som såg henne innan hon sprang ifrån skolan. Men nu kan hon inte hoppa av, hon vill inte ångra sig. Men hon måste dit, hon vill se att det inte är sant med egna ögon.
- Jaha, vad ville du då min vän? Frågar hon med mjuk röst.
- Jag heter Sofia Lundström, jag söker David Eriksson.
- Okej, är du en anhörig till honom?
- Ja, jag är hans flickvän, jag måste bara få träffa han.
- Okej, jag förstår, han ligger på akuten, sal två, hans mamma är också där.
Sofia svarar inte ens, hon bara går, kollar efter skyltar för att hitta rätt.
När hon står utanför dörren till rummet tar hon tag i handtaget, blundar och tar några djupa andetag. Han ligger inte där inne, intalar hon sig själv innan hon öppnar dörren.
Inne i rummet ser hon Davids mamma Sara, sitta på en stol bredvid en säng, hon rör sig inte.Sofia går sakta fram till sängen, då reser Sara på sig.
- Men Sofia, är du här? Säger hon och går mot henne.
Sofia svarar inte, hon kollar bara på människan som ligger i sängen, de kan inte vara David, det får bara inte vara han.
- Han ligger i koma, säger Sara sen, läkarna vet inte om han klarar sig.
Då släpper det, allt hon stängt inne, hon var ju så säker på att det inte var sant. Tårarna börjar rinna, ångesten kryper upp och fyller det tomma hålet hon har inuti sig. Hon bara skriker, rakt ut, ramlar ner på knä, tystnar, slår i golvet med knytnävarna, det fick bara inte hända.
Sara drar upp henne från golvet, kramar om henne hårt, vägrar släppa.Hon sitter bredvid sängen och håller i Davids hand, eller det som är kvar av honom. Sara gick ut för att ringa Sofias mamma och berätta vad som hänt.
Hon kollar på David, han är inte lik sig själv, hans ansikte är svullet och skadat och hans högra ben är gipsat. Men tyvärr är det han.
Sofia känner att hon vill gråta, men tårarna kommer inte, känns som de tagit slut, så nu är det hennes själ som gråter, gråter osynliga tårar.
Hon vaknar med ett ryck, hon kollar upp på sjuksköterskan som står bredvid henne.
- Nej då jag vilar bara lite, jag är vaken, svarar Sofia så fort hon kan.
- Klockan är mycket, ska jag visa dig till ett rum där du kan sova?
- Nej tack, jag stannar här.
Sjuksköterskan nickar bara och går ut från rummet.
Sofia kollar upp på klockan som visar kvart över ett. Varför vaknar han aldrig? Tänker hon förtvivlat innan hon somnar om.
- David! Skriker Sofia och springer emot honom, precis när hon ska krama om David försvinner han bara. Hon kollar runt sig, vart tog han vägen?
Plötsligt känner hon en hand på sin axel och vänder sig om.
- Sofia, de är dags att vakna nu, så du kan få se mig för sista gången, säger David innan han försvinner igen.
Sofia börjar skrika, det skär i hennes öron men hon kan inte sluta, hon faller, längre och längre ner i mörkret.
Hon vaknar med ett ryck, kollar sig skräckslaget runt i rummet, men det är fortfarande bara hon och David där. Hon kollar på honom, sen på skärmen som visar hans hjärtslag, allt ser ut som förut så hon lugnar ner sig. Sen vänder hon sig mot klockan, redan sex.
Sen vänder hon tillbaka huvudet mot skärmen som i samma ögonblick blir en rak linje. Hon vet vad det innebär, hon vet att hon borde larma, men hon sitter där som en stenfigur, hon bara stirrar på linjen utan att blinka.
Plötsligt blir hon bortknuffad, hon ramlar ner på golvet, men än reagerar hon inte på vad som händer, fast hon ser, ser alla människor i läkarrockar som står runt sängen.
- Undan! Ropar en röst, och Sofia ser hur kroppen i sängen rycker till. Sen minns hon inte mer.
- Vad hände? Säger hon med tun röst.
- Du svimma, av vätskebrist, säger Sara och ler blekt.
- Hur är de med David? Klarade han sig?
- Ja, de gjorde han, men han var nära att stryka med.
- Har han vaknat än?
- Nej, tyvärr så har han inte det, men läkaren säger att hans tillstånd är stabilt.
Sofia sätter sig sakta upp och kollar på David, hans bröstkorg åker upp och ner. Han lever, tänker hon innan hon reser sig.
- Kom så går vi och äter, säger Sara och tar henne i handen och går.
Klockan är runt två på dagen, ingenting har förändrats. David har legat här i mer än ett dygn nu men har inte ens rört sig. Sara har åkt hem för att jobba och Sofias föräldrar hade ringt henne innan hon åkte och sa att om han inte vaknat innan imorgon skulle Sofia få lov att åka hem. Men hon vill inte lämna David själv, hon vill vara här tills han vaknar, eller dör.
En läkare kommer in i rummet strax innan klockan blivit sju.
- Sofia, han har legat i koma länge nu, jag är osäker om han klarar det här. Hans hjärta är inte så starkt som de behöver vara, säger han och sträcker fram en macka.
Sofia tar emot mackan men svarar inte, hon vägrar tro på honom. Men innerst inne vet hon att det kan vara sant.
- Hej älskling, du ser förstörd ut, Säger David och försöker le.
- Äntligen! Utbrister hon, jag har väntat så länge.- Jag är vaken nu, jag lovade dig ju att aldrig lämna dig, varför skulle jag då göra det nu?
(Vann skrivartävlingen 2011, tema skräck)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar