Det ringer ut från sista lektionen och alla börjar plocka ihop sina saker.
Ida är nästan sist ut av eleverna, det är bara Andreas kvar.
Han brukar alltid stanna kvar efter skolan slutat.
Ida fattar egentligen inte varför, han ligger inte direkt efter i något ämne.
Men Ida bryr sig inte ändå. Det är nästan aldrig någon av tjejerna som snackar med Andreas, kanske är det för att han har verkar så tillbakadragen och enstörig enda sen han kom till deras klass efter jullovet.
Ida går till sitt skåp och plockar ner allt i väskan som hon behöver ha hem över helgen. När hon kommer ut på skolgården står vårsolen högt på himmelen. Fåglarna kvittrar och solen har smällt bort den lila snön som var kvar när Ida gick till skolan i morse.
Nu kan hon äntligen ta den smala stigen igenom skogen när snön smält och det inte är så lerigt.
När hon kommer hem är dörren upplåst, Ida blir mycket förvånad.
Hennes mamma brukar jobba till klockan fem på fredagar och hennes lillebror brukar stanna på fritids tills hennes mamma hämta honom.
- Hallå ! ropar Ida när hon kommit innanför dörren.
Hon väntar och lyssnar men hon får inget svar, allt är tyst.
- Hallå ! Är det någon hemma, ropar Ida ännu en gång och går mot köket.
Vid köksbordet sitter hennes mamma och bläddrar i några papper.
Ida ser direkt att något är på tok och att hennes mamma har gråtit.
Hennes ansikte är rödrandigt och mascaran har runnit.
- Mamma vad är det som har hänt ? Undrar Ida och kramar om sin mamma.
Det dröjer ett tag innan hon får något svar.
- Nej, det är ingenting gumman. Kan du gå och hämta Marcus på fritids ?
- Vist kan jag det, säger Ida snällt och går ut i hallen.
- Tack Ida, hör hon innan hon stänger dörren efter sig.
På vägen till fritids tänker Ida på de hon nyss såg.
Varför kom hennes mamma med en sådan undanflykt ?
Vad är det som har hänt egentligen ?
Ida är nästan sist ut av eleverna, det är bara Andreas kvar.
Han brukar alltid stanna kvar efter skolan slutat.
Ida fattar egentligen inte varför, han ligger inte direkt efter i något ämne.
Men Ida bryr sig inte ändå. Det är nästan aldrig någon av tjejerna som snackar med Andreas, kanske är det för att han har verkar så tillbakadragen och enstörig enda sen han kom till deras klass efter jullovet.
Ida går till sitt skåp och plockar ner allt i väskan som hon behöver ha hem över helgen. När hon kommer ut på skolgården står vårsolen högt på himmelen. Fåglarna kvittrar och solen har smällt bort den lila snön som var kvar när Ida gick till skolan i morse.
Nu kan hon äntligen ta den smala stigen igenom skogen när snön smält och det inte är så lerigt.
När hon kommer hem är dörren upplåst, Ida blir mycket förvånad.
Hennes mamma brukar jobba till klockan fem på fredagar och hennes lillebror brukar stanna på fritids tills hennes mamma hämta honom.
- Hallå ! ropar Ida när hon kommit innanför dörren.
Hon väntar och lyssnar men hon får inget svar, allt är tyst.
- Hallå ! Är det någon hemma, ropar Ida ännu en gång och går mot köket.
Vid köksbordet sitter hennes mamma och bläddrar i några papper.
Ida ser direkt att något är på tok och att hennes mamma har gråtit.
Hennes ansikte är rödrandigt och mascaran har runnit.
- Mamma vad är det som har hänt ? Undrar Ida och kramar om sin mamma.
Det dröjer ett tag innan hon får något svar.
- Nej, det är ingenting gumman. Kan du gå och hämta Marcus på fritids ?
- Vist kan jag det, säger Ida snällt och går ut i hallen.
- Tack Ida, hör hon innan hon stänger dörren efter sig.
På vägen till fritids tänker Ida på de hon nyss såg.
Varför kom hennes mamma med en sådan undanflykt ?
Vad är det som har hänt egentligen ?
När hon kommit till fritids ser hon Andreas.
Han ser jätte ledsen ut och hans armar var fulla av blåmärken och sår, det hade inte Ida sett förut för Andreas gick alltid med luvtröja i skolan men nu hade han t-shirt på sig.
När Ida kommer närmare honom ser hon hur han tappar något på marken, men Ida orkar inte bry sig.
Hon har ju sina egna problem och varför bry sig om en pappersbit ?
Ida går istället in på fritids och hämtar Marcus.
När hon kommer ut igen ser hon att det som Andreas tappar fortfarande ligger kvar, hon kan inte låta bli att plocka upp det för att kolla vad det är för någonting.
Det är ett fotografi på en liten pojke som sitter i en kvinnas knä.
Kvinnan hade långt blont hår och var väldigt söt, hon var cirka tjugofem år gammal.
Pojken var lik kvinnan på många olika sätt.
Men det var något speciellt med pojkens små ögon.
Det var inte så glada som alla småpojkars ögon brukar vara.
Det var något svart där, något som pojken gömde undan, för hans mun log, men inte hans ögon.
Ida bestämmer sig efter att ståt och kollat på kortet ett tag att hon och Marcus ska ta vägen igenom parken hem i hop om att möta eller se Andreas.
När de precis gått förbi parken ser de Andreas.
Han såg arg och gick runt och kollade efter något på marken
- Andreas ! Ropar Ida för att han ska stanna, men det gör han inte så Ida ropar en gång till.
- Andreas vänta !
Nu stannar Andreas upp han blir mycket förvånad när Ida går emot honom.
- Här, du tappade det utanför fritids, säger Ida och ger över kortet till Andreas.
- Tt-tack, stammar Andreas tyst fram.
Ida kollar upp i Andreas ögon.
Hon får en chock, hans ögon är lika speciella som pojkens på bilden.
De skrämmer henne lite, men ändå blir hon mycket lugn av det.
Plötsligt bryts spänningen emellan Andreas och Ida när Marcus börjar bli otålig.
- Ida Jag vill hem nu, säger han och drar henne i armen.
- Ja, Ja jag kommer Marcus, säger Ida irriterat.
Sen vänder hon sig mot Andreas.
- Vill du hänga med mej hem ? Frågar Ida Andreas.
- Jag? Säger Han frågande och pekar på sig själv.
- Ja, du vem annars, flinar Ida.
När Ida, Marcus och Andreas väl kommer hem till Ida är det ingen hemma.
Men det låg en lapp på bordet.
Han ser jätte ledsen ut och hans armar var fulla av blåmärken och sår, det hade inte Ida sett förut för Andreas gick alltid med luvtröja i skolan men nu hade han t-shirt på sig.
När Ida kommer närmare honom ser hon hur han tappar något på marken, men Ida orkar inte bry sig.
Hon har ju sina egna problem och varför bry sig om en pappersbit ?
Ida går istället in på fritids och hämtar Marcus.
När hon kommer ut igen ser hon att det som Andreas tappar fortfarande ligger kvar, hon kan inte låta bli att plocka upp det för att kolla vad det är för någonting.
Det är ett fotografi på en liten pojke som sitter i en kvinnas knä.
Kvinnan hade långt blont hår och var väldigt söt, hon var cirka tjugofem år gammal.
Pojken var lik kvinnan på många olika sätt.
Men det var något speciellt med pojkens små ögon.
Det var inte så glada som alla småpojkars ögon brukar vara.
Det var något svart där, något som pojken gömde undan, för hans mun log, men inte hans ögon.
Ida bestämmer sig efter att ståt och kollat på kortet ett tag att hon och Marcus ska ta vägen igenom parken hem i hop om att möta eller se Andreas.
När de precis gått förbi parken ser de Andreas.
Han såg arg och gick runt och kollade efter något på marken
- Andreas ! Ropar Ida för att han ska stanna, men det gör han inte så Ida ropar en gång till.
- Andreas vänta !
Nu stannar Andreas upp han blir mycket förvånad när Ida går emot honom.
- Här, du tappade det utanför fritids, säger Ida och ger över kortet till Andreas.
- Tt-tack, stammar Andreas tyst fram.
Ida kollar upp i Andreas ögon.
Hon får en chock, hans ögon är lika speciella som pojkens på bilden.
De skrämmer henne lite, men ändå blir hon mycket lugn av det.
Plötsligt bryts spänningen emellan Andreas och Ida när Marcus börjar bli otålig.
- Ida Jag vill hem nu, säger han och drar henne i armen.
- Ja, Ja jag kommer Marcus, säger Ida irriterat.
Sen vänder hon sig mot Andreas.
- Vill du hänga med mej hem ? Frågar Ida Andreas.
- Jag? Säger Han frågande och pekar på sig själv.
- Ja, du vem annars, flinar Ida.
När Ida, Marcus och Andreas väl kommer hem till Ida är det ingen hemma.
Men det låg en lapp på bordet.
Hej Ida.
Jag har några ärenden att fixa.
Kommer hem rätt sent.
Sitt inte uppe och vänta på
Sen får du fixa middag till dig och Marcus, men vad du än gör ta inte nudlar.
// Mamma
// Mamma
Ida rotar runt i högen som ligger på bordet som hennes mamma kollade i när Ida kom hem från skolan. Det var bara en massa höga räkningar på pengar som hennes mamma skulle betala in. Ida suckar, hon vet att de har haft dålig ekonomi och att hennes mamma får för dåligt på sitt jobb.
Hon lägger alla papper åt sidan och går upp på sitt rum med Andreas.
Hon märker att han är nervös.
Men det är ju klart, han har ju aldrig nästan pratat med Ida förut, sen följer han med henne hem bara sådär.
Hon fattar inte egentligen varför hon frågade om Andreas ville följa.
Han har ju alltid varit tillbakadragen och osocial i skolan, undra hur han är egentligen.
Men det var något som hon fastnade för hos honom när hon lämnade över fotografit. Och han såg ju trotsallt bäst ut i klassen, och han var definitivt mognaste.
När de sitter uppe på Idas rum börjar de snacka om lite allt möjligt.
Ida känner att det är lätt att snacka med andreas.
Samtalet bara flytter på.
Men efter en stund frågar Ida försiktigt:
- Vad har du gjort på dina armar ?
- Nej, inget, säger han för att stötta bort hennes fråga.
Efter det blir det en pinsam tystnad och Ida vet inte vad hon ska göra.
Andreas blir lite generad men söker ögonkontakt med Ida.
Han lyckas och de sitter en halv meter ifrån varandra på Idas säng.
Ida blir trygg på något sätt när hon ser in i hans ögon, fast det är så svarta och det ser ut som han bär så många mörka hemligheter.
Andreas lutar sig framåt mot Ida för att kyssa hennes läppar.
Hon lägger alla papper åt sidan och går upp på sitt rum med Andreas.
Hon märker att han är nervös.
Men det är ju klart, han har ju aldrig nästan pratat med Ida förut, sen följer han med henne hem bara sådär.
Hon fattar inte egentligen varför hon frågade om Andreas ville följa.
Han har ju alltid varit tillbakadragen och osocial i skolan, undra hur han är egentligen.
Men det var något som hon fastnade för hos honom när hon lämnade över fotografit. Och han såg ju trotsallt bäst ut i klassen, och han var definitivt mognaste.
När de sitter uppe på Idas rum börjar de snacka om lite allt möjligt.
Ida känner att det är lätt att snacka med andreas.
Samtalet bara flytter på.
Men efter en stund frågar Ida försiktigt:
- Vad har du gjort på dina armar ?
- Nej, inget, säger han för att stötta bort hennes fråga.
Efter det blir det en pinsam tystnad och Ida vet inte vad hon ska göra.
Andreas blir lite generad men söker ögonkontakt med Ida.
Han lyckas och de sitter en halv meter ifrån varandra på Idas säng.
Ida blir trygg på något sätt när hon ser in i hans ögon, fast det är så svarta och det ser ut som han bär så många mörka hemligheter.
Andreas lutar sig framåt mot Ida för att kyssa hennes läppar.
Ida vill inget hellre än att det ska hända, hon har en så konstig känsla i bröstet. Kärlek vid första ögonkastet? Finns de verkligen.
Men precis innan de hinner snudda varandras läppar flygger Idas dörr upp till hennes rum och in hoppar Marcus.
- IDA ! Skriker han, Jag är hungrig, kan du göra mat åt mig nu?
Ida suckar högt och reser på sig.
- Jag kanske ska gå hem, säger Andreas förrvirat.
- Nej snälla, ber Ida och tar Andreas händer, stanna och ät middag med mig.
- Men... säger han innan Ida avbryter igen.
- Du kan ju få ringa hem och berätta att du stannar om det känns bättre, retas Ida.
Andreas tvekar ett tag.
- Okej, säger han efter en stund, jag stannar, men behöver inte låna någon telefon.
- Är du säker ? Retas Ida.
- Men ja, säger Andreas och flinar, gå ner nu så kan vi börja göra middag istället.
De hjälps åt att laga middag, de har mycket skoj tillsammans.
Efter de har ätit gå Marcus upp och lägger sig.
Ida och Andreas går in i vardagsrummet och sätter på en film.
Det är en skräckfilm som handlar enbart om att mörda folk och en massa blod.
Ida tycker den är äcklig så hon passar på att krypa närmare Andreas.
Kvällen går och när det är cirka en kvart kvar på filmen är klockan halv 2.
Ida och Andreas hör någon på trappan och bara en liten stund senare öppnas dörren.
Det är Idas mamma som kommer in.
Ida reser sig från sin mysiga plats i soffan bredvid Andreas och går mot sin mamma, Ida ser på henne att hon inte är nykter.
- Mamma, vad är det som är fel ?
- Din JÄVLA Unge ! Skriker Idas mamma. Du har bara ställt till med massa problem.
Ida märker att hennes mamma är mycket, mycket full.
Hon som aldrig brukar dricka en droppe alkohol sen deras pappa lämnade de.
- Mamma, men varför? Vad har du gjort ? säger Ida med gråten i halsen.
Hennes mamma går närmare Ida.
- Håll käften någon jävla gång ! Skriker hon och ger Ida en hård smäll över kinden.
Det är Ida inte beredd på det så hon faller handlöst ner på golvet.
- Du har bara skapat en massa jävla problem! Skriker Idas mamma igen.
Andreas, som legat i soffan och följt med i hela händelsen, hoppar ur soffan och springer fram till Ida som ligger gråtandes på golvet.
Han hjälper henne upp och håller henne i hans famn.
- Och vem fan är du då ? Skriker Idas mamma åt Andreas.
- Idas kille, säger Andreas med hård röst, och du ska fan få med mig att göra om du rör henne en gång till.
Idas mamma blir alldeles tyst, hon står bara där och glor.
Efter en stund vänder hon och går ut.
Andreas ser när en bil svänger in på trottoaren framför ingången till huset. Idas mamma öppnar bildörren och hoppar in.
Andreas känner igen bilen för väl, och han ser lite av manen som sitter vid ratten.
Men precis innan de hinner snudda varandras läppar flygger Idas dörr upp till hennes rum och in hoppar Marcus.
- IDA ! Skriker han, Jag är hungrig, kan du göra mat åt mig nu?
Ida suckar högt och reser på sig.
- Jag kanske ska gå hem, säger Andreas förrvirat.
- Nej snälla, ber Ida och tar Andreas händer, stanna och ät middag med mig.
- Men... säger han innan Ida avbryter igen.
- Du kan ju få ringa hem och berätta att du stannar om det känns bättre, retas Ida.
Andreas tvekar ett tag.
- Okej, säger han efter en stund, jag stannar, men behöver inte låna någon telefon.
- Är du säker ? Retas Ida.
- Men ja, säger Andreas och flinar, gå ner nu så kan vi börja göra middag istället.
De hjälps åt att laga middag, de har mycket skoj tillsammans.
Efter de har ätit gå Marcus upp och lägger sig.
Ida och Andreas går in i vardagsrummet och sätter på en film.
Det är en skräckfilm som handlar enbart om att mörda folk och en massa blod.
Ida tycker den är äcklig så hon passar på att krypa närmare Andreas.
Kvällen går och när det är cirka en kvart kvar på filmen är klockan halv 2.
Ida och Andreas hör någon på trappan och bara en liten stund senare öppnas dörren.
Det är Idas mamma som kommer in.
Ida reser sig från sin mysiga plats i soffan bredvid Andreas och går mot sin mamma, Ida ser på henne att hon inte är nykter.
- Mamma, vad är det som är fel ?
- Din JÄVLA Unge ! Skriker Idas mamma. Du har bara ställt till med massa problem.
Ida märker att hennes mamma är mycket, mycket full.
Hon som aldrig brukar dricka en droppe alkohol sen deras pappa lämnade de.
- Mamma, men varför? Vad har du gjort ? säger Ida med gråten i halsen.
Hennes mamma går närmare Ida.
- Håll käften någon jävla gång ! Skriker hon och ger Ida en hård smäll över kinden.
Det är Ida inte beredd på det så hon faller handlöst ner på golvet.
- Du har bara skapat en massa jävla problem! Skriker Idas mamma igen.
Andreas, som legat i soffan och följt med i hela händelsen, hoppar ur soffan och springer fram till Ida som ligger gråtandes på golvet.
Han hjälper henne upp och håller henne i hans famn.
- Och vem fan är du då ? Skriker Idas mamma åt Andreas.
- Idas kille, säger Andreas med hård röst, och du ska fan få med mig att göra om du rör henne en gång till.
Idas mamma blir alldeles tyst, hon står bara där och glor.
Efter en stund vänder hon och går ut.
Andreas ser när en bil svänger in på trottoaren framför ingången till huset. Idas mamma öppnar bildörren och hoppar in.
Andreas känner igen bilen för väl, och han ser lite av manen som sitter vid ratten.
- Sötnos, det är över nu. Jag finns här för dig. Det är över, säger han och kramar om henne.
Ida kollar upp på andreas med tårfyllda ögon.
Andreas böjer fram huvudet och kysser hennes mjuka läppar som är blöta av de salt tårarna.
- Det är över nu... säger han en gång till för att lugna ner henne.
Men innerst inne vet Andreas att det bara har börjat för han vet vem Idas mamma varit med den här natten.
Ida kollar upp på andreas med tårfyllda ögon.
Andreas böjer fram huvudet och kysser hennes mjuka läppar som är blöta av de salt tårarna.
- Det är över nu... säger han en gång till för att lugna ner henne.
Men innerst inne vet Andreas att det bara har börjat för han vet vem Idas mamma varit med den här natten.
Nästa morgon vaknar Ida av att Andreas reser sig från hennes sida i den varma sängen.
- Vart ska du då ? Undrar Ida sömnigt
- Jag måste nog hem nu.
- Men kommer du tillbaka?
- Ja då, klart jag gör. Jag kommer ikväll.
När Andreas försvinner ut ur Idas rum kollar hon på klockan.
Den är bara halv åtta så Ida somnar om.
Hon sover till klockan blir ungefär nio för då kommer Marcus in i hennes rum.
- Ida, Ida vart är mamma? Hon är inte hemma.
- Öhm... Ida kan ju inte berätta för Marcus att hon kom hem stup full igår och att hon sedan åkte, men Ida inte vet vart.
- Vart är hon då? Undrar Marcus igen.
- Hon har åkt på konferens, och hon vet inte när hon kommer hem. ljuger Ida.
- Men jaha när sa hon det?
- Hon kom hem igår när du gått och lagt dig och åkte lika snabbt, hon hade rätt bråttom så jag hann inte prata med henne så mycket.
- Okej, säger Marcus och skiner upp. När får jag frukost?
- Jag kommer om cirka 5 minuter typ, säger Ida med en tung suck.
- Okej, säger Marcus glatt och skuttar ut ur rummet
Ida suckar ännu tyngre och klivet upp ur sin varma säng.
"Vad är det som har hänt egentligen?" Undrar hon när hon klär på sig.
Dagen går och det börjar skymma ute. Men Ida har inte hört eller sett skymten av varesig Andreas eller hennes mamma.
Ida blir lite ledsen, inte för att hennes mamma inte har hört av sig utan att Andreas inte gjort det. Så Ida skickar iväg ett sms till honom.
Hej söt <3
Hur är det med dej?? Kommer du till
Mej ikväll?? Puss <3
Ida lagar mat åt henne och Marcus.
Det sätter sig vid tv:en och äter medans det kollar på en rolig film.
Men när klockan bilr halv tio går Marcus upp och lägger sig.
Ida följer med honom upp.
- Ida, kommer mamma hem imorron?
- Jag vet inte Marcus, jag vet inte. Ida suckar sorgset och strycker sin hand över Marcus hår. Marcus gäspar.
- Du Ida? säger han lite försiktigt.
- Ja Marcus vad är det?
- Jag älskar dig, du är världens bästa storasyster.
Ida säger ingenting hon bara ler mot han och efter en stund somnar Marcus.
Ida sitter och kollar på sin lillebror ett tag.
- Jag önskar för allt i världen att det inte händer någonting med dig. Jag ska göra allt jag kan för att få de så bra som möjligt för dig, säger Ida tyst till sin lillebror och pussar hans panna. Efter det går hon ner i köket.
Hon sätter sig och kollar ut igenom fönstret en stund. Hon rycket till när det plingar till i hennes mobiltelefon.
Hon tar sin mobil och hoppas på att det är Andreas.
Men hon blir mycket besviken när hon ser att det är från jossefin, Marcus och Idas moster.
Hej Ida!
Hoppas du är vaken och att allt är bra med dej och marcus.
Själv njuter jag av den varma våren som vi fått i år.
Jag undrar om du och Marcus ville komma hit till oss i några dagar.
Vi ska precis på lammungar och våran nya häst kommer på onsdag nästa vecka.
Skulle vara kul om ni kom, vi behöver mycket hjälp nu och vi har ju inte träffats på länge.
Hör av dig när du vet något och har pratat med mamma. Kramar från faster Jossan.
Ida är rätt besviken att det inte var Andreas men hon skickar iväg ett svar ändå för att inte verka så dum, men Ida kan inte hålla sig till saningen denhär gången så hon ljuger ihop nästan allt.
Hejhej Faster.
Det skulle vara så kul att komma hem till dej några dagar.
Men jag har så mycket prov i skolan nu innan vi slutar.
Så jag kan inte komma, men i sommar kanske.
Men jag ska prata med mamma om marcus kan ta tåget ner till er.
Men just nu är hon på utlandsresa till Kanada. Det var något med hennes jobb.
Men jag hör av mej så snabbt jag vet något.
Kramar från Ida.
När Ida skickat iväg smset går hon in i vardagsrumet och slår på tv:en.
Det är en triller. det handlar om CSI Miami. Det ska lösa ett mordfall på en 16 årig flicka som har blivit våldtagen just innan hon dog.
Ida ryser till av den tanken att bli våldtagen.
Vad förnedrande det skulle vara om man blev det.
Och om man inte blir mördad efteråt, fy vad hemskt ens liv skulle bli då.
Ida kan inte ens föreställa sig hur hemskt det skulle vara.
Hon fortsätter att kolla en stund tills sömnen tar över.
Hon somnar i soffan när det är några minuter kvar.
- Vart ska du då ? Undrar Ida sömnigt
- Jag måste nog hem nu.
- Men kommer du tillbaka?
- Ja då, klart jag gör. Jag kommer ikväll.
När Andreas försvinner ut ur Idas rum kollar hon på klockan.
Den är bara halv åtta så Ida somnar om.
Hon sover till klockan blir ungefär nio för då kommer Marcus in i hennes rum.
- Ida, Ida vart är mamma? Hon är inte hemma.
- Öhm... Ida kan ju inte berätta för Marcus att hon kom hem stup full igår och att hon sedan åkte, men Ida inte vet vart.
- Vart är hon då? Undrar Marcus igen.
- Hon har åkt på konferens, och hon vet inte när hon kommer hem. ljuger Ida.
- Men jaha när sa hon det?
- Hon kom hem igår när du gått och lagt dig och åkte lika snabbt, hon hade rätt bråttom så jag hann inte prata med henne så mycket.
- Okej, säger Marcus och skiner upp. När får jag frukost?
- Jag kommer om cirka 5 minuter typ, säger Ida med en tung suck.
- Okej, säger Marcus glatt och skuttar ut ur rummet
Ida suckar ännu tyngre och klivet upp ur sin varma säng.
"Vad är det som har hänt egentligen?" Undrar hon när hon klär på sig.
Dagen går och det börjar skymma ute. Men Ida har inte hört eller sett skymten av varesig Andreas eller hennes mamma.
Ida blir lite ledsen, inte för att hennes mamma inte har hört av sig utan att Andreas inte gjort det. Så Ida skickar iväg ett sms till honom.
Hej söt <3
Hur är det med dej?? Kommer du till
Mej ikväll?? Puss <3
Ida lagar mat åt henne och Marcus.
Det sätter sig vid tv:en och äter medans det kollar på en rolig film.
Men när klockan bilr halv tio går Marcus upp och lägger sig.
Ida följer med honom upp.
- Ida, kommer mamma hem imorron?
- Jag vet inte Marcus, jag vet inte. Ida suckar sorgset och strycker sin hand över Marcus hår. Marcus gäspar.
- Du Ida? säger han lite försiktigt.
- Ja Marcus vad är det?
- Jag älskar dig, du är världens bästa storasyster.
Ida säger ingenting hon bara ler mot han och efter en stund somnar Marcus.
Ida sitter och kollar på sin lillebror ett tag.
- Jag önskar för allt i världen att det inte händer någonting med dig. Jag ska göra allt jag kan för att få de så bra som möjligt för dig, säger Ida tyst till sin lillebror och pussar hans panna. Efter det går hon ner i köket.
Hon sätter sig och kollar ut igenom fönstret en stund. Hon rycket till när det plingar till i hennes mobiltelefon.
Hon tar sin mobil och hoppas på att det är Andreas.
Men hon blir mycket besviken när hon ser att det är från jossefin, Marcus och Idas moster.
Hej Ida!
Hoppas du är vaken och att allt är bra med dej och marcus.
Själv njuter jag av den varma våren som vi fått i år.
Jag undrar om du och Marcus ville komma hit till oss i några dagar.
Vi ska precis på lammungar och våran nya häst kommer på onsdag nästa vecka.
Skulle vara kul om ni kom, vi behöver mycket hjälp nu och vi har ju inte träffats på länge.
Hör av dig när du vet något och har pratat med mamma. Kramar från faster Jossan.
Ida är rätt besviken att det inte var Andreas men hon skickar iväg ett svar ändå för att inte verka så dum, men Ida kan inte hålla sig till saningen denhär gången så hon ljuger ihop nästan allt.
Hejhej Faster.
Det skulle vara så kul att komma hem till dej några dagar.
Men jag har så mycket prov i skolan nu innan vi slutar.
Så jag kan inte komma, men i sommar kanske.
Men jag ska prata med mamma om marcus kan ta tåget ner till er.
Men just nu är hon på utlandsresa till Kanada. Det var något med hennes jobb.
Men jag hör av mej så snabbt jag vet något.
Kramar från Ida.
När Ida skickat iväg smset går hon in i vardagsrumet och slår på tv:en.
Det är en triller. det handlar om CSI Miami. Det ska lösa ett mordfall på en 16 årig flicka som har blivit våldtagen just innan hon dog.
Ida ryser till av den tanken att bli våldtagen.
Vad förnedrande det skulle vara om man blev det.
Och om man inte blir mördad efteråt, fy vad hemskt ens liv skulle bli då.
Ida kan inte ens föreställa sig hur hemskt det skulle vara.
Hon fortsätter att kolla en stund tills sömnen tar över.
Hon somnar i soffan när det är några minuter kvar.
Ida vaknar av att någon stänger av tv:en.
Det är Marcus som vaknat.
- Hur mycket är klockan ? Undrar Ida.
- Nej klockan är sex tror jag, säger Marcus.
- Men hur kan du vara vaken klockan sex på en söndagsmorgon, gå och sov.
- Jag kan inte sova, säger Marcus och flinar.
- Men unge gå och sov, säger Ida och kastar soffkudden i huvudet på Marcus.
Men Marcus vägrar att lyssna på Ida så han kastar tillbaka kudden på henne.
De börjar med ett kuddkrig, de kastar kuddar, skrattar och skojar med varandra.
När klockan blir cirka 7 går det in i köket och äter frukost tillsammans.
Efter det spelar det tvspel.
Dagen går och de umgås med varandra hela dagen.
På eftermiddagen ringer telefonen och Marcus skyndar sig att svara.
Ida hör att det är faster Jossan.
Så hon går in i köket för att börja koka makaroner
Hon funderar över varför inte Andreas hör av sig, hon blir ledsen och får en känns av att han inte gillar henne.
Efter en stund kommer Marcus in i köket.
- Vet du, vet du? säger han så ivrig och glad.
- Nej vadå? undrar Ida fast hon nästan vet att det Marcus ska säga är att han vill åka till faster Jossan.
- Jo faster Jossan vill att jag ska komma hem till henne nästa vecka. Och jag får för mamma också för faster har pratat med henne.
Ida blir mycket förvånad över att Jossan redan pratat med deras mamma.
Men hon bestämmer sig för att inte bry sig så mycket.
Hennes mamma hade ju svikit henne igen.
Hon hade börjat dricka fast hon lovat så många gånger att låta flaskan vara efter att Idas pappa lämnade de.
- Men vad kul, säger Ida uppmuntrande.
- Ja och nu vill faster prata med dig. säger Marcus.
- Med mig?
- Ja med dig, hon väntar i telefonen i hallen.
Ida går ut och tar upp telefonen.
Hon pratar med Jossan i nästan en timme medans hon lagar mat.
Det bestämmer att Marcus ska ta tåget till landet imorgon efter skolan.
Jossan frågar Ida om inte hon också ska ta ledigt och åka med.
Men Ida säger att hon har 1 Nationellt prov kvar i skolan så hon kan inte.
Det är Marcus som vaknat.
- Hur mycket är klockan ? Undrar Ida.
- Nej klockan är sex tror jag, säger Marcus.
- Men hur kan du vara vaken klockan sex på en söndagsmorgon, gå och sov.
- Jag kan inte sova, säger Marcus och flinar.
- Men unge gå och sov, säger Ida och kastar soffkudden i huvudet på Marcus.
Men Marcus vägrar att lyssna på Ida så han kastar tillbaka kudden på henne.
De börjar med ett kuddkrig, de kastar kuddar, skrattar och skojar med varandra.
När klockan blir cirka 7 går det in i köket och äter frukost tillsammans.
Efter det spelar det tvspel.
Dagen går och de umgås med varandra hela dagen.
På eftermiddagen ringer telefonen och Marcus skyndar sig att svara.
Ida hör att det är faster Jossan.
Så hon går in i köket för att börja koka makaroner
Hon funderar över varför inte Andreas hör av sig, hon blir ledsen och får en känns av att han inte gillar henne.
Efter en stund kommer Marcus in i köket.
- Vet du, vet du? säger han så ivrig och glad.
- Nej vadå? undrar Ida fast hon nästan vet att det Marcus ska säga är att han vill åka till faster Jossan.
- Jo faster Jossan vill att jag ska komma hem till henne nästa vecka. Och jag får för mamma också för faster har pratat med henne.
Ida blir mycket förvånad över att Jossan redan pratat med deras mamma.
Men hon bestämmer sig för att inte bry sig så mycket.
Hennes mamma hade ju svikit henne igen.
Hon hade börjat dricka fast hon lovat så många gånger att låta flaskan vara efter att Idas pappa lämnade de.
- Men vad kul, säger Ida uppmuntrande.
- Ja och nu vill faster prata med dig. säger Marcus.
- Med mig?
- Ja med dig, hon väntar i telefonen i hallen.
Ida går ut och tar upp telefonen.
Hon pratar med Jossan i nästan en timme medans hon lagar mat.
Det bestämmer att Marcus ska ta tåget till landet imorgon efter skolan.
Jossan frågar Ida om inte hon också ska ta ledigt och åka med.
Men Ida säger att hon har 1 Nationellt prov kvar i skolan så hon kan inte.
När Marcus och Ida har ätit klart går det tillsammans upp och packar
Ida hjälper Marcus och efter cirka två timmar är det klara.
Klockan är då mycket så Marcus går och sover.
Ida går ner i köket för att städa upp efter middagen.
Ida hjälper Marcus och efter cirka två timmar är det klara.
Klockan är då mycket så Marcus går och sover.
Ida går ner i köket för att städa upp efter middagen.
Hon kollar på sin mobil. Men hon har inte fått något missat samtal eller sms.
Hon blir ledsen och fortsätter plocka ihop.
- Han vill inte ha mig, säger Ida tyst för sig själv.
Hon blir ledsen och fortsätter plocka ihop.
- Han vill inte ha mig, säger Ida tyst för sig själv.
När Ida har städat klart i köket funderar hon på om hon ska försöka ringa sin mamma. Hon tänker en stund innan hon lyfter telefonluren med tvekan och slår numret till hennes mamma.
Det går fyra toner och efter den femte är hon på väg att lägga på när någon svarar.
- Hallå, säger en djupt berusad röst.
Ida kommer inte på något att säga, i bakgrunden hör hon slammer och att det är två stycken som bråkar och slåss.
- HALLÅ!! skriker rösten höger och nu reagerar Ida på att det var hennes egna mamma som låter så full.
Ida är precis på väg att lägga på när hon hör en röst som skriker fula ord i bakgrunden, en glasflaska krossas och ännu ett skrik av smärta, efter det hör Ida en dörr som smälls igen.
Det börjar tuta, Idas mamma har lagt på.
Ida står där med tårar i ögonen och telefonen i andra handen.
Kunde hon hört rätt, kunde de varit Andreas röst i bakgrunden.
Ida blir förvirrad.
"Varför skulle Andreas vara och bråka med någon i hennes mammas närhet? Och isåfall, vem var det han bråkade med."
Ida blir bara mer ledsen och slutar tänka på det, de är ju omöjligt att det var Andreas.
Men pressen blir för stor, hon klarar inte att hålla bort tårarna längre.
De börjar strömma ner från hennes kinder.
Hon lägger sig på rygg i soffan, hon kan inte fatta varför allt blivit så fel och så konstigt.
Och vad har egentligen hänt med Idas mamma undre bara en helg.
Ida vet inte hur länge hon har legat där och tänkt när de knackar på dörren.
Hon blir förvånad varför någon kommer och knackar på så sent på kvällen.
Men hon kliver upp ur soffan. Innan hon öppnar dörren torkar hon bort tårarna och jämnar ut sitt smink.
Nu börjar knackningarna bli otåliga.
Det går fyra toner och efter den femte är hon på väg att lägga på när någon svarar.
- Hallå, säger en djupt berusad röst.
Ida kommer inte på något att säga, i bakgrunden hör hon slammer och att det är två stycken som bråkar och slåss.
- HALLÅ!! skriker rösten höger och nu reagerar Ida på att det var hennes egna mamma som låter så full.
Ida är precis på väg att lägga på när hon hör en röst som skriker fula ord i bakgrunden, en glasflaska krossas och ännu ett skrik av smärta, efter det hör Ida en dörr som smälls igen.
Det börjar tuta, Idas mamma har lagt på.
Ida står där med tårar i ögonen och telefonen i andra handen.
Kunde hon hört rätt, kunde de varit Andreas röst i bakgrunden.
Ida blir förvirrad.
"Varför skulle Andreas vara och bråka med någon i hennes mammas närhet? Och isåfall, vem var det han bråkade med."
Ida blir bara mer ledsen och slutar tänka på det, de är ju omöjligt att det var Andreas.
Men pressen blir för stor, hon klarar inte att hålla bort tårarna längre.
De börjar strömma ner från hennes kinder.
Hon lägger sig på rygg i soffan, hon kan inte fatta varför allt blivit så fel och så konstigt.
Och vad har egentligen hänt med Idas mamma undre bara en helg.
Ida vet inte hur länge hon har legat där och tänkt när de knackar på dörren.
Hon blir förvånad varför någon kommer och knackar på så sent på kvällen.
Men hon kliver upp ur soffan. Innan hon öppnar dörren torkar hon bort tårarna och jämnar ut sitt smink.
Nu börjar knackningarna bli otåliga.
Ida öppnar dörren, och utanför står Andreas.
Hon blir direkt arg och tänker precis skälla ut honom och fråga vad fan han gör här nu när han inte hört av sig.
Men Ida hejdar sig snabbt när hon ser att något är fel.
Hon drar in Andreas i ljuset inne i hallen.
I ljuset ser hon hur skadad Andreas verkligen är.
Han blöder näsblod och hans undreläpp är sprucken
Hans luvtröja har fläckar av blod och är sönderriven på högerarmen och där har tyget färgats ännu mer rätt än på något annat ställe.
Han håller vänsterhanden över magen och hans jeans har också fläckar av blod och är sönder på båda knäna. Och knäna är uppskrapade.
Ida får nästan panik och drar med han in i badrummet
Hon sätter honom ner på toaletten och hjälper honom av med tröjan.
Hon är nära tårar igen men hon kan inte börja gråta, hon har inte tid, hon kan bara inte.
Hon ger honom papper för att stoppa näsblodet.
Sen börjar hon tvätta det djupa skärsåret han har på armen.
Ida vill så gärna veta vad som har hänt men hon kan inte fråga.
Hon känner sig som om hon är stum och får inte fram ett enda ljud.
Hon lindra omsorgsfult om ett bandage runt hans arm sen springer hon upp på sitt rum för att hämta ett par mjukisbyxor år Andreas.
Han byter byxor sen hjälper Ida honom till soffan.
- Tack, viskar Andreas tyst.
Ida kan fortfarande inte säga ett enda ord.
Hon lägger en filt över Andreas och sätter sig själv på golvet bredvid soffan och smeker Andreas hand för att vissa att hon finns där.
Nu vill inte Ida veta vad som har hänt.
Det ända hon vill nu är att få Andreas bra igen.
Ida sitter vid Andreas sida hela natten.
Men hon slumrar till en stund.
När hon vaknar får hon nästan panik.
Men när hon hör Andreas lugna andetag och känner hans puls i handen slappnar hon av igen.
Men hon är så trött så hon kryper upp bredvid honom och somnar om.
Hon blir direkt arg och tänker precis skälla ut honom och fråga vad fan han gör här nu när han inte hört av sig.
Men Ida hejdar sig snabbt när hon ser att något är fel.
Hon drar in Andreas i ljuset inne i hallen.
I ljuset ser hon hur skadad Andreas verkligen är.
Han blöder näsblod och hans undreläpp är sprucken
Hans luvtröja har fläckar av blod och är sönderriven på högerarmen och där har tyget färgats ännu mer rätt än på något annat ställe.
Han håller vänsterhanden över magen och hans jeans har också fläckar av blod och är sönder på båda knäna. Och knäna är uppskrapade.
Ida får nästan panik och drar med han in i badrummet
Hon sätter honom ner på toaletten och hjälper honom av med tröjan.
Hon är nära tårar igen men hon kan inte börja gråta, hon har inte tid, hon kan bara inte.
Hon ger honom papper för att stoppa näsblodet.
Sen börjar hon tvätta det djupa skärsåret han har på armen.
Ida vill så gärna veta vad som har hänt men hon kan inte fråga.
Hon känner sig som om hon är stum och får inte fram ett enda ljud.
Hon lindra omsorgsfult om ett bandage runt hans arm sen springer hon upp på sitt rum för att hämta ett par mjukisbyxor år Andreas.
Han byter byxor sen hjälper Ida honom till soffan.
- Tack, viskar Andreas tyst.
Ida kan fortfarande inte säga ett enda ord.
Hon lägger en filt över Andreas och sätter sig själv på golvet bredvid soffan och smeker Andreas hand för att vissa att hon finns där.
Nu vill inte Ida veta vad som har hänt.
Det ända hon vill nu är att få Andreas bra igen.
Ida sitter vid Andreas sida hela natten.
Men hon slumrar till en stund.
När hon vaknar får hon nästan panik.
Men när hon hör Andreas lugna andetag och känner hans puls i handen slappnar hon av igen.
Men hon är så trött så hon kryper upp bredvid honom och somnar om.
Nästa morgon vaknar Ida vid sextiden.
Hon ser till att Andreas mår bra det första hon gör sen går hon och duschar.
När hon kommer ut ur duschen har Andreas vaknat.
Han ler världens finaste leende åt henne
Ida kysser Andreas sen går hon upp och hämtar sin DC tröja på sitt rum.
Sen går hon ner till Andreas igen och ger honom tröjan.
- Jävlar vilken snygg tröja, säger Andreas och drar på sig den.
- Nja den är snyggare på dig än på mej, fnissar Ida.
Andreas ställer sig upp och lägger hans händer på hennes höfter, de kysser varandra passionerat
- Ida, jag tror att jag älskar dej, viskar han i hennes öra.
- Och jag tror att ja älskar dej, svarar hon tillbaka.
- Jag kommer älska dig vad som än händer, säger han sen och kysser hennes hals.
När klockan blir sju vaknar Marcus och går ner till Ida och Andreas som fixar sig för att gå till skolan.
Han är glad och säger god morgon. Han frågar ingenting om Andreas.
Det verkar som att han tar det helt normalt att Andreas är där så tidigt på en måndagsmorgon.
Ida som aldrig brukar ha killar hemma hos sig.
När klockan blir kvart i åtta tar Ida cykeln och skjutsar Marcus till skolan på pakethållaren och när hon lämnat honom trampar hon hem till sig där Andreas antagligen satt och väntade fortfarande.
När hon kommer innanför dörren tar hon av sig sina joggingskor och går in i köket där Andreas sitter och spelar patiens.
Ida sätter sig på en stol mit emot honom.
Efter en stunds tvekan frågar hon:
- Vad var det som egentligen hade hänt igår när du kom hit.
- Nja småbråkade lite med pappa innan ja gick, sen snubblade jag på vägen hit, svarar han snabbt.
Ida fattar att Andreas inte vill prata om det så hon låter bli, hon vet fortfarande inte vad hon ska tro om hennes samtal till hennes mamma igår.
Ida bestämmer sig för att inte fråga något mer om de sakerna.
Men tiden rusar iväg så Ida fixar det sista, sen när klockan är halv nio går Andreas och hon till skolan tillsammans.
Skoldagen är som nästan alla andra dagar.
Ida och Andreas pratar inte så mycket alls under skoldagens gång.
Det är mest med sina egna kompisar som allt hade varit förra veckan innan de två började umgås.
När skoldagen är slut sitter det i soffan i korridoren och pratar med varandra.
Men Ida måste gå efter en stund eftersom hon ska hämta Marcus på fritids och åka med honom till tågstationen.
Ida ställer sig framför Andreas och lutar sig fram och viskar i hans öra.
- Jag är antagligen ensam ikväll, lust att hitta på något ?
Andreas bara flinar.
- Visst jag ska tänka på den saken viskar han tillbaka.
De kysser varandra och sedan går Ida till fritids och hämtar sin lillebror.
När Ida och Marcus kommer hem springer Marcus direkt upp på sitt rum och Ida går in i köket. Hon ser att någon varit hemma. Det ligger en massa papper utspritt på bordet.
Ida samlar ihop allt i en enda hög och börjar läsa lite gran.
Det var en massa räkningar och andra saker som Idas mamma har varit skyldig och som hon skulle ha lämnat in, men uppe i högra hörnet står det "Betalt" med en slarvig handstill.
Ida blir mycket förvånad när hon ser det, vart har hennes mamma fått pengar ifrån.
Hon som bara har varit full och druckit sedan i fredas natt.
Hon kan väl inte ha jobbat så hon fått alla dessa pengar.
Marcus kommer in i köket så Ida lägger ner papperna och följer han ut till bussen som ska ta de till tågstationen i stan.
När Ida har lämnat Marcus på tåget känner hon sig lättad.
Nu behöver inte han bli inblandad i denhär skiten iallafall tänker hon medans hon går tillbaka till busshållplatsen för att ta nästa buss hem igen.
Men på vägen dit möter hon Sofie och Anjelica ifrån hennes klass.
De stannar och pratar en stund.
Sen frågar Anjelica om Ida ville hänga med de in till stan och ta en fika.
Ida hänger på eftersom hon inte har någonting att göra innan bussen går. Och ingenting sen när hon kommer hem heller.
När de fikat färdigt går de mot busshållplatsen för att ta samma buss hem.
Medans de står där och väntar ser de Andreas på andra sidan vägen en bit bort.
- Vänta här, säger Ida till sina kompisar. Kommer snart tillbaka.
Hon går bort mot Andreas. När hon kommer fram kramar de om varandra.
- Vad ska du göra idag? Undrar Ida.
- Vet inte, säger Andreas. kanske plugga till svenskaprovet vi har på tisdag nästa vecka.
- Okej så du har inte tid att vara med mig?
- Jo klart jag har tid att vara med dig älskling, kommer till dig ikväll. säger han och ger henne ett busigt leende.
Det pirrar till i Idas kropp av glädje.
- Men när åker du hem då? undrar Ida, jag ska iallafall ta samma buss hem som Anjelica och Sofie nu om någon minut.
Andreas nickar
- Jo, börjar han, jag åker hem efter att jag fixat lite saker på stan som jag lovat.
Ida ser bussen komma längst ner på gatan så hon säger hej då till Andreas, kysser honom och springer tillbaka till Anjelica och Sofie som står och vänta på henne.
- Känner du honom ? undrar Anjelica när Ida kommer tillbaka.
- Ja det gör jag, säger Ida och flinar.
- Men vadå? säger Sofie, Är det något emellan er eller?
- Ja, säger Ida, vi är tillsammans typ.
- Är ni? Utbrister Sofie förvånande.
- Du borde vara glad Ida, säger Anjelica. Andreas är ändå den snyggaste killen i klassen lätt.
När Anjelica sagt det kliver de på bussen och de pratar inget mer om Andreas.
Hon ser till att Andreas mår bra det första hon gör sen går hon och duschar.
När hon kommer ut ur duschen har Andreas vaknat.
Han ler världens finaste leende åt henne
Ida kysser Andreas sen går hon upp och hämtar sin DC tröja på sitt rum.
Sen går hon ner till Andreas igen och ger honom tröjan.
- Jävlar vilken snygg tröja, säger Andreas och drar på sig den.
- Nja den är snyggare på dig än på mej, fnissar Ida.
Andreas ställer sig upp och lägger hans händer på hennes höfter, de kysser varandra passionerat
- Ida, jag tror att jag älskar dej, viskar han i hennes öra.
- Och jag tror att ja älskar dej, svarar hon tillbaka.
- Jag kommer älska dig vad som än händer, säger han sen och kysser hennes hals.
När klockan blir sju vaknar Marcus och går ner till Ida och Andreas som fixar sig för att gå till skolan.
Han är glad och säger god morgon. Han frågar ingenting om Andreas.
Det verkar som att han tar det helt normalt att Andreas är där så tidigt på en måndagsmorgon.
Ida som aldrig brukar ha killar hemma hos sig.
När klockan blir kvart i åtta tar Ida cykeln och skjutsar Marcus till skolan på pakethållaren och när hon lämnat honom trampar hon hem till sig där Andreas antagligen satt och väntade fortfarande.
När hon kommer innanför dörren tar hon av sig sina joggingskor och går in i köket där Andreas sitter och spelar patiens.
Ida sätter sig på en stol mit emot honom.
Efter en stunds tvekan frågar hon:
- Vad var det som egentligen hade hänt igår när du kom hit.
- Nja småbråkade lite med pappa innan ja gick, sen snubblade jag på vägen hit, svarar han snabbt.
Ida fattar att Andreas inte vill prata om det så hon låter bli, hon vet fortfarande inte vad hon ska tro om hennes samtal till hennes mamma igår.
Ida bestämmer sig för att inte fråga något mer om de sakerna.
Men tiden rusar iväg så Ida fixar det sista, sen när klockan är halv nio går Andreas och hon till skolan tillsammans.
Skoldagen är som nästan alla andra dagar.
Ida och Andreas pratar inte så mycket alls under skoldagens gång.
Det är mest med sina egna kompisar som allt hade varit förra veckan innan de två började umgås.
När skoldagen är slut sitter det i soffan i korridoren och pratar med varandra.
Men Ida måste gå efter en stund eftersom hon ska hämta Marcus på fritids och åka med honom till tågstationen.
Ida ställer sig framför Andreas och lutar sig fram och viskar i hans öra.
- Jag är antagligen ensam ikväll, lust att hitta på något ?
Andreas bara flinar.
- Visst jag ska tänka på den saken viskar han tillbaka.
De kysser varandra och sedan går Ida till fritids och hämtar sin lillebror.
När Ida och Marcus kommer hem springer Marcus direkt upp på sitt rum och Ida går in i köket. Hon ser att någon varit hemma. Det ligger en massa papper utspritt på bordet.
Ida samlar ihop allt i en enda hög och börjar läsa lite gran.
Det var en massa räkningar och andra saker som Idas mamma har varit skyldig och som hon skulle ha lämnat in, men uppe i högra hörnet står det "Betalt" med en slarvig handstill.
Ida blir mycket förvånad när hon ser det, vart har hennes mamma fått pengar ifrån.
Hon som bara har varit full och druckit sedan i fredas natt.
Hon kan väl inte ha jobbat så hon fått alla dessa pengar.
Marcus kommer in i köket så Ida lägger ner papperna och följer han ut till bussen som ska ta de till tågstationen i stan.
När Ida har lämnat Marcus på tåget känner hon sig lättad.
Nu behöver inte han bli inblandad i denhär skiten iallafall tänker hon medans hon går tillbaka till busshållplatsen för att ta nästa buss hem igen.
Men på vägen dit möter hon Sofie och Anjelica ifrån hennes klass.
De stannar och pratar en stund.
Sen frågar Anjelica om Ida ville hänga med de in till stan och ta en fika.
Ida hänger på eftersom hon inte har någonting att göra innan bussen går. Och ingenting sen när hon kommer hem heller.
När de fikat färdigt går de mot busshållplatsen för att ta samma buss hem.
Medans de står där och väntar ser de Andreas på andra sidan vägen en bit bort.
- Vänta här, säger Ida till sina kompisar. Kommer snart tillbaka.
Hon går bort mot Andreas. När hon kommer fram kramar de om varandra.
- Vad ska du göra idag? Undrar Ida.
- Vet inte, säger Andreas. kanske plugga till svenskaprovet vi har på tisdag nästa vecka.
- Okej så du har inte tid att vara med mig?
- Jo klart jag har tid att vara med dig älskling, kommer till dig ikväll. säger han och ger henne ett busigt leende.
Det pirrar till i Idas kropp av glädje.
- Men när åker du hem då? undrar Ida, jag ska iallafall ta samma buss hem som Anjelica och Sofie nu om någon minut.
Andreas nickar
- Jo, börjar han, jag åker hem efter att jag fixat lite saker på stan som jag lovat.
Ida ser bussen komma längst ner på gatan så hon säger hej då till Andreas, kysser honom och springer tillbaka till Anjelica och Sofie som står och vänta på henne.
- Känner du honom ? undrar Anjelica när Ida kommer tillbaka.
- Ja det gör jag, säger Ida och flinar.
- Men vadå? säger Sofie, Är det något emellan er eller?
- Ja, säger Ida, vi är tillsammans typ.
- Är ni? Utbrister Sofie förvånande.
- Du borde vara glad Ida, säger Anjelica. Andreas är ändå den snyggaste killen i klassen lätt.
När Anjelica sagt det kliver de på bussen och de pratar inget mer om Andreas.
När Ida kliver av bussen och kommer fram till dörren är den upplåst.
Ida går in i hallen och hör röster ifrån köken.
När hon tagit av sig skorna går hon dit.
I köket sitter hennes mamma med ett glas i sin hand.
Och mittemot henne sitter en man, han röker och de luktar rök över hela köket.
Ida hostar till när hon kommer in i köket.
- Vart fan är Marcus då? Undrar Idas mamma med hes röst när hon får syn på Ida i dörröppningen till köket.
Ida blir förbannad
- Men det vet du väl eller är du så jävla dum i huvudet att du super skallen av dig så du glömmer bort vart dina egna ungar är någonstans, skriker Ida och stirrar på hennes mamma som nästan ser lite ledsen ut.
Ida vänder sig mot manen som iakttar henne med en avskyvärd blick.
- Och du kan bara dra åt helvete du med, du kommer bara hit och förstör min mammas liv och förgiftar vårt hus med en massa jävla rök.
Manen bara kollar på henne med ett nedvärderande och smuts kastande leende.
Ida blir så irriterad att hon går ut från köket och springer upp på sitt rum och slänger sig på hennes säng.
Tårarna rinner ner för hennes kinder.
Hon vill inte att allt ska bli som förut.
Varför, varför skulle denhär äckliga manen komma och förstöra allt igen, allt som var så bra.
Ida är utmattad av alla tårar och tankar så hon somnar.
När hon vaknar igen har solen gått ner och det har redan blivit mörkt ute.
Ida hör klumpiga steg komma upp för trappan och närmare Idas rum.
Hon sitter tyst i sin säng och ser när handtaget till hennes dörr försiktigt trycks ner och att dörren öppnas.
När dörren är öppen kommer den där skumma mannen in i rummet
Ida ser att han inte är nykter, han går vinglande in på hennes rum medans han försöker smyga, men han stannar upp när han ser att Ida är vaken.
- Jag som trodde att du sov, säger han med grov skrovlig röst.
Ida säger ingenting, hennes puls börjar slå snabbare.
- Din mamma har somnat i soffan och det är bara du och jag vakna i hela huset för ingen annan är här, säger han sen och börjar gå närmare sängen med ett önskefult leende.
Ida börjar bli livrädd och bara kollar på manen som är bara några meter ifrån hennes säng.
- Ida, du behöver inte vara rädd, säger han lugnt. Om du bara gör som jag vill kommer det inte skada dig.
Men nu kan inte Ida sitta still längre.
Hennes ben skakar och hennes tårar börjar rinna, hon hoppar ur sängen och springer förbi manen som försöker ta tag i hennes arm men misslyckas.
Ida skyndar sig mot trappen.
Hon är nästa blind av tårar så hon snubblar till flera gånger.
Men hon lyckas snubblade ta sig ner för trappan in i vardagsrummet
Där ligger hennes mamma utslagen i soffan och på bordet framför står en nästan tom vodka flaska och bredvis står ett glas med en genomskinlig vätska i.
Ida vet att det är allt annat än vatten iallafall.
Plötsligt känner Ida två händer lägga sig på hennes höfter.
Hon reagera snabbt för rädslans skull och vänder sig om och slår till honom som står bakom.
När hon slagit märker hon till sin förskräckelse att den hon slagit till inte var den äckliga manen utan hennes egna pojkvän.
- Förlåt, jag trodde det var någon annan säger hon förskräckt.
- Vem skulle de då vara? undrar Andreas fundersamt.
Ida ser att den äckliga manen som var inne på hennes rum kommer ner för trappan.
- Den där, viskar Ida och nickar med huvudet mot trappan, sen tar hon Andreas hand och ställer sig bakom honom.
- Nej fy fan, säger Andreas och drar Ida med sig ut till hallen.
- Följ med mej hem istället, viskar han i Idas öra.
- Men är inte din pappa hemma då? undrar Ida som inte vill träffa Andreas pappa eftersom han gjort allt dumt mot Andreas.
- Nej det är han inte,
- Hur vet du de då ?
Andreas lägger han egna jacka över Idas axlar.
- För att han är ju...
Det sista hör inte Ida för Andreas drar med sig Ida ut igenom dörren medans den äckliga manen börjar rop förbannat på Andreas.
- Hur vet han vad du heter? undrar Ida men får inget svar.
När de lugnat ner sig och kommit ifrån huset en bit börjar de prata.
- Var är din riktiga pappa egentligen? Undrar Andreas och kollar på Ida.
- Nej, svarar Ida. jag vet inte, han blev alkoholist och misshandlade mamma och slog nästan sönder en snubbe på stan, så han åkte in i fängelse, sen kom han väl ut för något år sen. Han skaffa ny familj och skaffade sig ett nytt liv.
- Brukar du inte sakna honom ibland?
- Jo klart jag gör det, men jag saknar den pappan som ville lära mig att cykla och simma, den pappan som sa god natt till en när man skulle sova, den pappan som ringde och pratade med mig när han var borta, det är den pappan jag saknar.
Inte han som valde flaskan förre sin dotter.
- Tror du att han saknar dig ibland? Undrar Andres lite försiktigt.
- Nej, jag tror han bara vill glömma att jag finns, han vet inte ens att Marcus finns tror jag, fast det är hans egna barn.
Det blir tyst en stund.
- Men din mamma då? Undrar Ida försiktigt.
Andreas tar ett djupt andetag och kollar upp i himmelen.
- Hon tog livet av sig, säger han tyst.
- Förlåt att jag frågade, säger Ida beklagande.
- Nej det gör inget, ja vill inte ha några hemligheter för dig, för jag älskar dig så mycket.
- Varför gjorde hon det då ?
- Jo, börjar han, min pappa har misshandlat henne så länge jag kan minnas och dagen innan jag fyllde åtta år tog hon livet av sig, efter hennes död började jag och pappa flytta runt på alla möjliga och omöjliga ställen. Han började supa mer och började slå mig när han var full, sen började han slå mig hela tiden när han fattade att han inte kunde visa mej kärlek något mer. Vist nu kan jag slå tillbaka med det är ändå svårt. Jag har aldrig känt någon kärlek sen mamma dog den dagen.
Ida nickar bara och kramar om Andreas hand.
- Men om jag ska vara ärlig tror jag att pappa mördade henne men polisen orkade inte bry sig att ta reda på det.
De går tysta resten av vägen.
När de öppnar dörren hem till Andreas lägenhet slår en stank av rök och instängt emot de. De går in i hallen och där inne ligger det kläder och tidningar i en ända röra.
Andreas suckar och går igenom hallen med Ida tät bakom sig.
Längst in i lägenheten vid vardagsrummet öppnar Andreas en dörr.
Innanför dörren är det ett litet rum med en obäddad säng, en massa kläder och saker på golvet, sen står det ett skrivbord där med en cd-spelare och en massa olika skivor och böcker.
- Här är mitt rum, säger Andreas lite generat, ursäkta röran.
Ida fnissar bara och lägger hennes händer på Andreas höfter och tar ett steg närmare honom så hon är tät, tät intill. Hon kysser Andreas hals.
Andreas lägger villigt sina händer på Idas höfter och kysser henne han med.
Efter en stund viskar Ida i Andreas öra:
- Vill du?
Andreas fattar vad hon menar.
- Jag älskar dig Ida, viskar han tillbaka....
Ida går in i hallen och hör röster ifrån köken.
När hon tagit av sig skorna går hon dit.
I köket sitter hennes mamma med ett glas i sin hand.
Och mittemot henne sitter en man, han röker och de luktar rök över hela köket.
Ida hostar till när hon kommer in i köket.
- Vart fan är Marcus då? Undrar Idas mamma med hes röst när hon får syn på Ida i dörröppningen till köket.
Ida blir förbannad
- Men det vet du väl eller är du så jävla dum i huvudet att du super skallen av dig så du glömmer bort vart dina egna ungar är någonstans, skriker Ida och stirrar på hennes mamma som nästan ser lite ledsen ut.
Ida vänder sig mot manen som iakttar henne med en avskyvärd blick.
- Och du kan bara dra åt helvete du med, du kommer bara hit och förstör min mammas liv och förgiftar vårt hus med en massa jävla rök.
Manen bara kollar på henne med ett nedvärderande och smuts kastande leende.
Ida blir så irriterad att hon går ut från köket och springer upp på sitt rum och slänger sig på hennes säng.
Tårarna rinner ner för hennes kinder.
Hon vill inte att allt ska bli som förut.
Varför, varför skulle denhär äckliga manen komma och förstöra allt igen, allt som var så bra.
Ida är utmattad av alla tårar och tankar så hon somnar.
När hon vaknar igen har solen gått ner och det har redan blivit mörkt ute.
Ida hör klumpiga steg komma upp för trappan och närmare Idas rum.
Hon sitter tyst i sin säng och ser när handtaget till hennes dörr försiktigt trycks ner och att dörren öppnas.
När dörren är öppen kommer den där skumma mannen in i rummet
Ida ser att han inte är nykter, han går vinglande in på hennes rum medans han försöker smyga, men han stannar upp när han ser att Ida är vaken.
- Jag som trodde att du sov, säger han med grov skrovlig röst.
Ida säger ingenting, hennes puls börjar slå snabbare.
- Din mamma har somnat i soffan och det är bara du och jag vakna i hela huset för ingen annan är här, säger han sen och börjar gå närmare sängen med ett önskefult leende.
Ida börjar bli livrädd och bara kollar på manen som är bara några meter ifrån hennes säng.
- Ida, du behöver inte vara rädd, säger han lugnt. Om du bara gör som jag vill kommer det inte skada dig.
Men nu kan inte Ida sitta still längre.
Hennes ben skakar och hennes tårar börjar rinna, hon hoppar ur sängen och springer förbi manen som försöker ta tag i hennes arm men misslyckas.
Ida skyndar sig mot trappen.
Hon är nästa blind av tårar så hon snubblar till flera gånger.
Men hon lyckas snubblade ta sig ner för trappan in i vardagsrummet
Där ligger hennes mamma utslagen i soffan och på bordet framför står en nästan tom vodka flaska och bredvis står ett glas med en genomskinlig vätska i.
Ida vet att det är allt annat än vatten iallafall.
Plötsligt känner Ida två händer lägga sig på hennes höfter.
Hon reagera snabbt för rädslans skull och vänder sig om och slår till honom som står bakom.
När hon slagit märker hon till sin förskräckelse att den hon slagit till inte var den äckliga manen utan hennes egna pojkvän.
- Förlåt, jag trodde det var någon annan säger hon förskräckt.
- Vem skulle de då vara? undrar Andreas fundersamt.
Ida ser att den äckliga manen som var inne på hennes rum kommer ner för trappan.
- Den där, viskar Ida och nickar med huvudet mot trappan, sen tar hon Andreas hand och ställer sig bakom honom.
- Nej fy fan, säger Andreas och drar Ida med sig ut till hallen.
- Följ med mej hem istället, viskar han i Idas öra.
- Men är inte din pappa hemma då? undrar Ida som inte vill träffa Andreas pappa eftersom han gjort allt dumt mot Andreas.
- Nej det är han inte,
- Hur vet du de då ?
Andreas lägger han egna jacka över Idas axlar.
- För att han är ju...
Det sista hör inte Ida för Andreas drar med sig Ida ut igenom dörren medans den äckliga manen börjar rop förbannat på Andreas.
- Hur vet han vad du heter? undrar Ida men får inget svar.
När de lugnat ner sig och kommit ifrån huset en bit börjar de prata.
- Var är din riktiga pappa egentligen? Undrar Andreas och kollar på Ida.
- Nej, svarar Ida. jag vet inte, han blev alkoholist och misshandlade mamma och slog nästan sönder en snubbe på stan, så han åkte in i fängelse, sen kom han väl ut för något år sen. Han skaffa ny familj och skaffade sig ett nytt liv.
- Brukar du inte sakna honom ibland?
- Jo klart jag gör det, men jag saknar den pappan som ville lära mig att cykla och simma, den pappan som sa god natt till en när man skulle sova, den pappan som ringde och pratade med mig när han var borta, det är den pappan jag saknar.
Inte han som valde flaskan förre sin dotter.
- Tror du att han saknar dig ibland? Undrar Andres lite försiktigt.
- Nej, jag tror han bara vill glömma att jag finns, han vet inte ens att Marcus finns tror jag, fast det är hans egna barn.
Det blir tyst en stund.
- Men din mamma då? Undrar Ida försiktigt.
Andreas tar ett djupt andetag och kollar upp i himmelen.
- Hon tog livet av sig, säger han tyst.
- Förlåt att jag frågade, säger Ida beklagande.
- Nej det gör inget, ja vill inte ha några hemligheter för dig, för jag älskar dig så mycket.
- Varför gjorde hon det då ?
- Jo, börjar han, min pappa har misshandlat henne så länge jag kan minnas och dagen innan jag fyllde åtta år tog hon livet av sig, efter hennes död började jag och pappa flytta runt på alla möjliga och omöjliga ställen. Han började supa mer och började slå mig när han var full, sen började han slå mig hela tiden när han fattade att han inte kunde visa mej kärlek något mer. Vist nu kan jag slå tillbaka med det är ändå svårt. Jag har aldrig känt någon kärlek sen mamma dog den dagen.
Ida nickar bara och kramar om Andreas hand.
- Men om jag ska vara ärlig tror jag att pappa mördade henne men polisen orkade inte bry sig att ta reda på det.
De går tysta resten av vägen.
När de öppnar dörren hem till Andreas lägenhet slår en stank av rök och instängt emot de. De går in i hallen och där inne ligger det kläder och tidningar i en ända röra.
Andreas suckar och går igenom hallen med Ida tät bakom sig.
Längst in i lägenheten vid vardagsrummet öppnar Andreas en dörr.
Innanför dörren är det ett litet rum med en obäddad säng, en massa kläder och saker på golvet, sen står det ett skrivbord där med en cd-spelare och en massa olika skivor och böcker.
- Här är mitt rum, säger Andreas lite generat, ursäkta röran.
Ida fnissar bara och lägger hennes händer på Andreas höfter och tar ett steg närmare honom så hon är tät, tät intill. Hon kysser Andreas hals.
Andreas lägger villigt sina händer på Idas höfter och kysser henne han med.
Efter en stund viskar Ida i Andreas öra:
- Vill du?
Andreas fattar vad hon menar.
- Jag älskar dig Ida, viskar han tillbaka....
Nästa morgon vaknar Ida sent och solen står redan högt på himmelen.
Hon ser sig om i Andreas rum men han är inte där.
Hon sätter sig upp och drar täcket runt henne.
Hon reser sig upp och går fram till skrivbordet där det ligger en lapp från Andreas.
Hej min älskling!!
Hoppas du mår bra.
Jag har gått till skolan, jag tänkte väcka dej men jag tycker inte du behöver gå till skolan idag.
Jag kan komma hem till dej ikväll om du vill.
Saknar dej redan fast du ligger i min säng och sover när ja skriver de här...
Puss på min älskling<333
När Ida läst lappen blir hon glad. Hon lägger ner den på skrivbordet igen och letar reda på sina kläder som ligger lite utsprit på Andreas rum.
När hon hittat allt klär hon på sig och lägger ner lappen i fickan.
Hon öppnar dörren in till vardagsrummet.
Hela rummet luktar rök och tven är på med hög volym.
I soffan sitter det en man som Ida känner igen.
Hennes hjärta börjar slå hårdare.
Hon blir förvirrad och skakig i benen.
Hon är på väg att gå in i rumet igen, men nu vill Ida därifrån så fort som möjligt så hon smygger sig nära väggen mot hallen.
När hon sätter på sig skorna hör hon att teven stängs av och att manen går ut mot hallen.
Nu får Ida bråttom. Och när hon öppnar dörren för att springa ut hör hon manen ropa.
- Och vad fan gör du här din snorunge?
Ida har inte någon lust att stanna så hon springer ut och ner för trapporna.
Innan hon går ut ur dörren hör hon att han ropar.
- Du ska fan få igen för att du är med min unge.
Ida kan inte sluta springa, hon är trött men hennes ben vägrar att stanna.
Hon saktar in farten när hon komit så långt ifrån lägenheterna att hon inte ser de mer.
När hon kommer hem är hon trött och förvirrad.
Så de var alltså Andreas pappa som var inne i Idas rum igår, det var därför Andreas var så säker på att han inte var hemma.
Ida lägger sig på sin säng och borrar ner huvudet i kudden.
Hon kan inte sluta tänka på det som Andreas pappa skrek åt henne innan hon kom ut ur trapphuset.
Vad skulle han nu göra med Andreas ? eller var det Ida själv som skulle råka illa ut.
Efter en stund hör Ida lätta knakningar på dörren, hennes hjärta börjar slå snabbare men in genom dörren kommer bara hennes egna mamma.
Ida blir ledsen när hon ser henne, hennes ögon är röda och insjunkna precis som om hon inte sovit på flera dagar eller blivit gammal. Hennes ben skakar och hon vinglar.
För stunden tror Ida att hon är full men märker sen att hon vara är utsliten.
- Det var inte meningen att det skulle bli såhär, säger hennes mamma försiktigt.
Ida säger ingenting.
- Jag hade dåligt med pengar så jag var tvungen, fortsätter hon. Ida snälla säg något.
- Jaså! skriker Ida. Vi har dåligt med pengar och då super du upp det lilla vi har. Hur jävla dumt är inte det ??
- Men det kommer bli bra nu, säger Idas mamma och försöker hålla sig lugn.
NEJ! det kommer aldrig bli bra om du inte slutar dricka. Fattar du inte vad du utsätter mig och Marcus för. Varför tror du att jag skicka iväg honom?
Jo det gjorde jag bara för att han är sex år, precis lika gammal som jag var när allt hände med pappa. Ida är hysterisk och skriker åt sin mamma.
- Men Dennis har lovat att betala allt om jag gör som han vill och om han och hans son får bo här med oss.
- Men du är inte klok. Han slår sin egen son och hotar mig.
Idas mamma klarar inte av något mer, hon börjar gråtta.
- Men du fattar ju inte hur svårt det är, skriker Idas mamma som inte klarar av att vara lugn längre, Jag har ett dåligt jobb och är ensamstående med två jävla ungar.
- Men det finns hjälp att få, sök upp socialen för fan.
Idas mamma säger inget mer, hon vänder sig bara om och går ut ur Idas rum och smäller igen dörren.
Ida stirrar bara in i väggen, som vilken hjärndöd person som helst.
Det enda hon kan tänka på nu är att hennes mamma sa att hon hade två jävla ungar, två jävla ungar. Det var hon själv och Marcus.
Hon lägger sig ner i sängen igen, hennes tankar drar sig till minnen hon har, sen den tiden allt var så bra, den dagen hon cyklade ner till BB för att se Marcus.
Hennes enda lillebror som var så liten med så stora ögon.
Hon tänker på så roligt hon haft tillsammans med hennes mamma och Marcus denhär vintern.
Med den största tanken faller nog ändå på det som hände med Andreas igår.
Att hon älskar honom så mycket.
Men när hon legat och tänkt väldigt mycket somnar hon.
Hon sover någon timme men vaknar av ett ryck, hennes mobil piper till.
På hennes skärm står det att hon fått sms ifrån Andreas.
Hon blir lite gladare och hoppas att det står att han snart kommer till henne.
Men när hon läst smset bli något annan än glad.
Hej Älskling<3
Jag kan inte sluta att tänka på dig och det som hände igår.
Jag älskar dig verkligen.
Men...
Min pappa har förbjudut mig att träffa dig.
Han har hotat att slå ihjäl dig eller mig om vi träffas.
Och för en gångs skull är jag rädd Ida,
Jag måste nog göra som han säger.
Fast jag kommer alltid älska dig Ida,
Hoppas du vet det <33
När Ida läst smset tre gånger för att vara säker på att det verkligen står så som det gör börjar hon gråta.
Varför ska alla hon älskar försvinna från hennes liv.
Varför ska allt bara gå åt helvete.
Hon börjar fundera på enklaste sättet att få slut på alting, att bara försvinna.
Hennes huvud dunkar och kinderna bränner.
Ida lägger sig på rygg i sängen.
Tillslut soman Ida, det skulle bli hennes värsta största mardröm.
Hon skulle aldrig somnat om hon visste vilken svin Dennis verkligen var.......
Hon ser sig om i Andreas rum men han är inte där.
Hon sätter sig upp och drar täcket runt henne.
Hon reser sig upp och går fram till skrivbordet där det ligger en lapp från Andreas.
Hej min älskling!!
Hoppas du mår bra.
Jag har gått till skolan, jag tänkte väcka dej men jag tycker inte du behöver gå till skolan idag.
Jag kan komma hem till dej ikväll om du vill.
Saknar dej redan fast du ligger i min säng och sover när ja skriver de här...
Puss på min älskling<333
När Ida läst lappen blir hon glad. Hon lägger ner den på skrivbordet igen och letar reda på sina kläder som ligger lite utsprit på Andreas rum.
När hon hittat allt klär hon på sig och lägger ner lappen i fickan.
Hon öppnar dörren in till vardagsrummet.
Hela rummet luktar rök och tven är på med hög volym.
I soffan sitter det en man som Ida känner igen.
Hennes hjärta börjar slå hårdare.
Hon blir förvirrad och skakig i benen.
Hon är på väg att gå in i rumet igen, men nu vill Ida därifrån så fort som möjligt så hon smygger sig nära väggen mot hallen.
När hon sätter på sig skorna hör hon att teven stängs av och att manen går ut mot hallen.
Nu får Ida bråttom. Och när hon öppnar dörren för att springa ut hör hon manen ropa.
- Och vad fan gör du här din snorunge?
Ida har inte någon lust att stanna så hon springer ut och ner för trapporna.
Innan hon går ut ur dörren hör hon att han ropar.
- Du ska fan få igen för att du är med min unge.
Ida kan inte sluta springa, hon är trött men hennes ben vägrar att stanna.
Hon saktar in farten när hon komit så långt ifrån lägenheterna att hon inte ser de mer.
När hon kommer hem är hon trött och förvirrad.
Så de var alltså Andreas pappa som var inne i Idas rum igår, det var därför Andreas var så säker på att han inte var hemma.
Ida lägger sig på sin säng och borrar ner huvudet i kudden.
Hon kan inte sluta tänka på det som Andreas pappa skrek åt henne innan hon kom ut ur trapphuset.
Vad skulle han nu göra med Andreas ? eller var det Ida själv som skulle råka illa ut.
Efter en stund hör Ida lätta knakningar på dörren, hennes hjärta börjar slå snabbare men in genom dörren kommer bara hennes egna mamma.
Ida blir ledsen när hon ser henne, hennes ögon är röda och insjunkna precis som om hon inte sovit på flera dagar eller blivit gammal. Hennes ben skakar och hon vinglar.
För stunden tror Ida att hon är full men märker sen att hon vara är utsliten.
- Det var inte meningen att det skulle bli såhär, säger hennes mamma försiktigt.
Ida säger ingenting.
- Jag hade dåligt med pengar så jag var tvungen, fortsätter hon. Ida snälla säg något.
- Jaså! skriker Ida. Vi har dåligt med pengar och då super du upp det lilla vi har. Hur jävla dumt är inte det ??
- Men det kommer bli bra nu, säger Idas mamma och försöker hålla sig lugn.
NEJ! det kommer aldrig bli bra om du inte slutar dricka. Fattar du inte vad du utsätter mig och Marcus för. Varför tror du att jag skicka iväg honom?
Jo det gjorde jag bara för att han är sex år, precis lika gammal som jag var när allt hände med pappa. Ida är hysterisk och skriker åt sin mamma.
- Men Dennis har lovat att betala allt om jag gör som han vill och om han och hans son får bo här med oss.
- Men du är inte klok. Han slår sin egen son och hotar mig.
Idas mamma klarar inte av något mer, hon börjar gråtta.
- Men du fattar ju inte hur svårt det är, skriker Idas mamma som inte klarar av att vara lugn längre, Jag har ett dåligt jobb och är ensamstående med två jävla ungar.
- Men det finns hjälp att få, sök upp socialen för fan.
Idas mamma säger inget mer, hon vänder sig bara om och går ut ur Idas rum och smäller igen dörren.
Ida stirrar bara in i väggen, som vilken hjärndöd person som helst.
Det enda hon kan tänka på nu är att hennes mamma sa att hon hade två jävla ungar, två jävla ungar. Det var hon själv och Marcus.
Hon lägger sig ner i sängen igen, hennes tankar drar sig till minnen hon har, sen den tiden allt var så bra, den dagen hon cyklade ner till BB för att se Marcus.
Hennes enda lillebror som var så liten med så stora ögon.
Hon tänker på så roligt hon haft tillsammans med hennes mamma och Marcus denhär vintern.
Med den största tanken faller nog ändå på det som hände med Andreas igår.
Att hon älskar honom så mycket.
Men när hon legat och tänkt väldigt mycket somnar hon.
Hon sover någon timme men vaknar av ett ryck, hennes mobil piper till.
På hennes skärm står det att hon fått sms ifrån Andreas.
Hon blir lite gladare och hoppas att det står att han snart kommer till henne.
Men när hon läst smset bli något annan än glad.
Hej Älskling<3
Jag kan inte sluta att tänka på dig och det som hände igår.
Jag älskar dig verkligen.
Men...
Min pappa har förbjudut mig att träffa dig.
Han har hotat att slå ihjäl dig eller mig om vi träffas.
Och för en gångs skull är jag rädd Ida,
Jag måste nog göra som han säger.
Fast jag kommer alltid älska dig Ida,
Hoppas du vet det <33
När Ida läst smset tre gånger för att vara säker på att det verkligen står så som det gör börjar hon gråta.
Varför ska alla hon älskar försvinna från hennes liv.
Varför ska allt bara gå åt helvete.
Hon börjar fundera på enklaste sättet att få slut på alting, att bara försvinna.
Hennes huvud dunkar och kinderna bränner.
Ida lägger sig på rygg i sängen.
Tillslut soman Ida, det skulle bli hennes värsta största mardröm.
Hon skulle aldrig somnat om hon visste vilken svin Dennis verkligen var.......
*Hemsk Text I Detta Korta Kapitlet*
Ida vaknar av att någon tar på hennes kropp.
När hon försiktigt öppnar ögonen vill hon bara skrika.
Det gör hon, hon skriker och försöker slita sig lös från Dennis grep som han har om henne.
Han lägger en hand över Idas mun
- Om du är tyst och stilla kommer det inte göra ont, jag lovar.
Ida får panik och biter Dennis i handen så han drar bort den.
Ida skriker igen, hon vill verkligen inte. Kan ingen höra hennes rop på hjälp, för hon behöver verkligen hjälp nu från den värsta mardrömmen i hennes liv.
Dennis sätter sin andra hand över hennes mun.
Sen tar han fram en kniv. Han drar den framför Idas ögon.
- Bestäm dig själv, viskar Dennis tyst. Gör precis som jag vill eller så kommer du aldrig mer få se min son igen.
Ida vaknar av att någon tar på hennes kropp.
När hon försiktigt öppnar ögonen vill hon bara skrika.
Det gör hon, hon skriker och försöker slita sig lös från Dennis grep som han har om henne.
Han lägger en hand över Idas mun
- Om du är tyst och stilla kommer det inte göra ont, jag lovar.
Ida får panik och biter Dennis i handen så han drar bort den.
Ida skriker igen, hon vill verkligen inte. Kan ingen höra hennes rop på hjälp, för hon behöver verkligen hjälp nu från den värsta mardrömmen i hennes liv.
Dennis sätter sin andra hand över hennes mun.
Sen tar han fram en kniv. Han drar den framför Idas ögon.
- Bestäm dig själv, viskar Dennis tyst. Gör precis som jag vill eller så kommer du aldrig mer få se min son igen.
Ida gråter som aldrig för, efter en stund tar Dennis bort sin hand från Idas mun. Hon kan inte göra någonting längre, hon känner sig stum och kan inte säga ett knyst. Tillslut känns det som hon inte kan andas.
Dennis stryker den kalla kniven sakta, sakta vågrätt över Idas kropp. Hans händer på hennes kropp är som en brännande smärta och hennes tårar rinner som en flod.
Smärtan som sprider sig i hennes kropp är outhärdlig. Dennis stönar tungt.
Ida vill bara dö och försvinna, det var ju aldrig såhär det skulle bli.
Hon kan inte göra någonting, hennes kropp är som sten, helt förlamad.
Dennis ovanpå hennes som ett odjur, ett monster, en människa som inte borde finnas, och ännu mindre vara far till jordens mest undrebara person.
Ida fylls av en stark värme som hon aldrig gjort för. Men hon skulle inte vilja att det skulle hända.
Dennis stönar högre nu.
Sen reser han sig från hennes nakna kropp, Ida känner hur något varmt rinner ner för hennes ben.
Ida kan inte röra sig och hon har svårt att andas. kanske beror det på tårarna eller på ångesten som finns inom henne.
Dennis drar på sig sina byxor och sin t-shirt. Sen vänder han sig mot Ida igen.
Han lutar sig över henne och trycker knivens vassa egg mot hennes hals så hon får ännu svårare att andas.
- Om du berättar det här för någon är både du, Andreas och Marcus död innan nästa soluppgång.
Han lämnar henne sedan, hon är livrädd och tårarna rinner än.
Hon kan inte röra sig, och det värker i hela kroppen.
Efter cirka fem minuter fryser Ida så hon anstränger sig för att nå sitt täcke och när hon väl ligger under sitt varma täcke somnar hon gråtandes med en smärta som hon känner stark rädsla för, nu visste hon hur det var att inte bli mördad efteråt, nu fick hon svar på sin fråga. Men Ida önskade att hon slapp få veta det......
Ida vill bara dö och försvinna, det var ju aldrig såhär det skulle bli.
Hon kan inte göra någonting, hennes kropp är som sten, helt förlamad.
Dennis ovanpå hennes som ett odjur, ett monster, en människa som inte borde finnas, och ännu mindre vara far till jordens mest undrebara person.
Ida fylls av en stark värme som hon aldrig gjort för. Men hon skulle inte vilja att det skulle hända.
Dennis stönar högre nu.
Sen reser han sig från hennes nakna kropp, Ida känner hur något varmt rinner ner för hennes ben.
Ida kan inte röra sig och hon har svårt att andas. kanske beror det på tårarna eller på ångesten som finns inom henne.
Dennis drar på sig sina byxor och sin t-shirt. Sen vänder han sig mot Ida igen.
Han lutar sig över henne och trycker knivens vassa egg mot hennes hals så hon får ännu svårare att andas.
- Om du berättar det här för någon är både du, Andreas och Marcus död innan nästa soluppgång.
Han lämnar henne sedan, hon är livrädd och tårarna rinner än.
Hon kan inte röra sig, och det värker i hela kroppen.
Efter cirka fem minuter fryser Ida så hon anstränger sig för att nå sitt täcke och när hon väl ligger under sitt varma täcke somnar hon gråtandes med en smärta som hon känner stark rädsla för, nu visste hon hur det var att inte bli mördad efteråt, nu fick hon svar på sin fråga. Men Ida önskade att hon slapp få veta det......
Nästa morgon vaknar Ida kalsvettig.
Med stela steg kliver hon ur sin säng.
Hela hennes kropp värker och det gör ont, hon fattar egentligen inta varför, det var ju inte första gången hon gjorde det.
Det hade ju hänt kvällen innan med Andreas, Dennis son.
Det hugger till i Idas bröst när hon tänker den tanken.
Hur kan Andreas vara son till ett sånt svin ?
Med darrande händer lyckas hon dra på sig sina kläder, sedan går hon ner till toaletten.
I badrumsskåpet tar hon fram en termometer.
Hon har hög feber 40c¤
Ida går upp på sitt rum igen
Hon drar bort täcket från hennes säng, täcket som dolde blodfläckarna på dennes lakan. Blodfläckarna och de gula fläckarna som gör Ida äcklad.
Hon blundar och sliter bort lakanet från sängen lägger kuddarna på sin plats och kryper undre täcket.
Ida somnar fort och drömmer mardrömmen som hänt, om och om igen.
Ida vet inte hur länge hon sovit när hon vaknar med ett ryk och sätter sig upp i sängen, hennes tårar rinner och hon är helt varm.
Hon kollar ut igenom fönstret och solen har precis gått ner bakom skogen, den skogen Ida så många gånger gått igenom på väg hem och till skolan, den skogen hon lekte i som liten med hennes vänner, de vännerna som Ida saknar.
Har Ida verkligen någon äkta vän ?
Om hon nu har det, var har de tagit vägen ?
Nu när hon behöver de, när hon behöver stöd och hjälp.
Ida känner att allt är hopplöst, hon har inga äkta vänner som kan hjälpa henne nu.
Hon går fram till fönstret och kollar ut mot den rosa himlen.
Hon kollar länge på skogen som ligger neranför.
Nu är det sista gången jag ser skogen, sista gången jag ser gatan med alla bilder, sista gången jag ser ut igenom det här fönstret, tänker hon och går ner mot köket.
Hela huset är tyst och mörkt,
Ida förstår snabbt att ingen är hemma så hon ser sin chans att få sin sista önskan i uppfyllelse.
Ida öppnar första lådan i köket och kollar runt efter den vassaste kniven de har.
Hon tar upp en röd felkniv som hon fått utav sin pappa när hon fyllde sex år.
Ida bryts ifrån hennes tankar när hon hör att en bil svänger upp på infarten.
Nu får hon bråttom. Ida springer upp på sitt rum. När hon väl är där ställer hon hennes skrivbordsstol undre handtaget för att ingen ska komma in så lätt.
Hon går fram till sitt skrivbort och drar ut en låda, hon rotar runt lite tills hon hittar ett rätt tjockt snöre.
Hon går och sätter sig på sin säng.
Med darrande händer lägger snöret runt sin hals och knyter en knut så det sitter hårt runt, Ida får svårt att andas.
Hon andas snabbare och snabbare men det gör ont.
Men hon tar upp kniven som hon haft i fickan.
Hon trycker ner den vassa kniven så långt ner i hennes handled sen drar hon till, det bränner till i hela armen, skinnet delar sig och det sipprar ut blod snabbt.
Ida sätter kniven på samma ställe och trycker till och drar.
Nu är smärtan nästan outhärdlig och Ida får lust att skrika till, men skriket stannar inom henne.
Ida hör Dennis komma in i huset, han är högljud och bråkar med någon, Ida hör inte vem, hon hör bara att de är slagsmål nere i hallen.
Ida tar fram hennes mobil, hon känner sig yr och nu kan hon nästan inte andas alls.
Hon lyckas knappa in ett meddelande på mobilen.
"Jag älskar dej, fattar inte hur din pappa kan vara ett sånt svin,
När du är så undrebar.
Tack för att du finns och ta väl hand om dej,
Farväl för alltid min älskling<3"
Nu hör hon att någon skriker högt från nedervåningen.
Ida känner som hon vill spy nu.
Skriket kommer från hennes mamma.
Änu ett skrik änu ett slag.
Ida tar kniven och trycker den mot sin handled som nu nästan sprutar blod.
Hon drar snabbt och hårt en sista gång innan hon tappar kniven på golvet.
Pulsen är hög och nu kan hon inte andas alls.
Hon faller ner på golvet framför sängen.
Det sista hon hör är att hon får leveransrapport på meddelandet hon skickade till Andreas.
Sen bilr allt svart, Ida känner ingen smärta längre.
Och hon har omslutits av mörkret, de mörkret som kommer följa henne till graven......
Med stela steg kliver hon ur sin säng.
Hela hennes kropp värker och det gör ont, hon fattar egentligen inta varför, det var ju inte första gången hon gjorde det.
Det hade ju hänt kvällen innan med Andreas, Dennis son.
Det hugger till i Idas bröst när hon tänker den tanken.
Hur kan Andreas vara son till ett sånt svin ?
Med darrande händer lyckas hon dra på sig sina kläder, sedan går hon ner till toaletten.
I badrumsskåpet tar hon fram en termometer.
Hon har hög feber 40c¤
Ida går upp på sitt rum igen
Hon drar bort täcket från hennes säng, täcket som dolde blodfläckarna på dennes lakan. Blodfläckarna och de gula fläckarna som gör Ida äcklad.
Hon blundar och sliter bort lakanet från sängen lägger kuddarna på sin plats och kryper undre täcket.
Ida somnar fort och drömmer mardrömmen som hänt, om och om igen.
Ida vet inte hur länge hon sovit när hon vaknar med ett ryk och sätter sig upp i sängen, hennes tårar rinner och hon är helt varm.
Hon kollar ut igenom fönstret och solen har precis gått ner bakom skogen, den skogen Ida så många gånger gått igenom på väg hem och till skolan, den skogen hon lekte i som liten med hennes vänner, de vännerna som Ida saknar.
Har Ida verkligen någon äkta vän ?
Om hon nu har det, var har de tagit vägen ?
Nu när hon behöver de, när hon behöver stöd och hjälp.
Ida känner att allt är hopplöst, hon har inga äkta vänner som kan hjälpa henne nu.
Hon går fram till fönstret och kollar ut mot den rosa himlen.
Hon kollar länge på skogen som ligger neranför.
Nu är det sista gången jag ser skogen, sista gången jag ser gatan med alla bilder, sista gången jag ser ut igenom det här fönstret, tänker hon och går ner mot köket.
Hela huset är tyst och mörkt,
Ida förstår snabbt att ingen är hemma så hon ser sin chans att få sin sista önskan i uppfyllelse.
Ida öppnar första lådan i köket och kollar runt efter den vassaste kniven de har.
Hon tar upp en röd felkniv som hon fått utav sin pappa när hon fyllde sex år.
Ida bryts ifrån hennes tankar när hon hör att en bil svänger upp på infarten.
Nu får hon bråttom. Ida springer upp på sitt rum. När hon väl är där ställer hon hennes skrivbordsstol undre handtaget för att ingen ska komma in så lätt.
Hon går fram till sitt skrivbort och drar ut en låda, hon rotar runt lite tills hon hittar ett rätt tjockt snöre.
Hon går och sätter sig på sin säng.
Med darrande händer lägger snöret runt sin hals och knyter en knut så det sitter hårt runt, Ida får svårt att andas.
Hon andas snabbare och snabbare men det gör ont.
Men hon tar upp kniven som hon haft i fickan.
Hon trycker ner den vassa kniven så långt ner i hennes handled sen drar hon till, det bränner till i hela armen, skinnet delar sig och det sipprar ut blod snabbt.
Ida sätter kniven på samma ställe och trycker till och drar.
Nu är smärtan nästan outhärdlig och Ida får lust att skrika till, men skriket stannar inom henne.
Ida hör Dennis komma in i huset, han är högljud och bråkar med någon, Ida hör inte vem, hon hör bara att de är slagsmål nere i hallen.
Ida tar fram hennes mobil, hon känner sig yr och nu kan hon nästan inte andas alls.
Hon lyckas knappa in ett meddelande på mobilen.
"Jag älskar dej, fattar inte hur din pappa kan vara ett sånt svin,
När du är så undrebar.
Tack för att du finns och ta väl hand om dej,
Farväl för alltid min älskling<3"
Nu hör hon att någon skriker högt från nedervåningen.
Ida känner som hon vill spy nu.
Skriket kommer från hennes mamma.
Änu ett skrik änu ett slag.
Ida tar kniven och trycker den mot sin handled som nu nästan sprutar blod.
Hon drar snabbt och hårt en sista gång innan hon tappar kniven på golvet.
Pulsen är hög och nu kan hon inte andas alls.
Hon faller ner på golvet framför sängen.
Det sista hon hör är att hon får leveransrapport på meddelandet hon skickade till Andreas.
Sen bilr allt svart, Ida känner ingen smärta längre.
Och hon har omslutits av mörkret, de mörkret som kommer följa henne till graven......
Ida ser ett starkt ljus.
"Vart är jag", tänker hon för sig själv.
Ida tror att hon inte finns mer, att allt är slut.
Men vad händer nu ?
Ida slår upp ögonen
Det starka ljuset bländar henne så hon får blinka flera gånger innan hon vänjer sig.
När hon börjar bli van med det starka ljuset hör hon en röst.
Hon tror att det inte är sant.
Kan det verkligen vara...
- Hon är vaken, hör hon Andreas underbara röst säga.
Hon tror att hon drömmer, hon måste drömma
Lever hon verkligen?
När hon känner att Andreas varma händer tar upp hennes ena hand vet hon att hon inte drömmer.
Hon lever och Andreas är vid hennes sida.
Nu märker Ida att hon ligger i ett sjukhussäng.
Rummet är vitt och en stark lampa är riktad mot Idas ansikte.
- vad är de som har hänt? undrar Ida efter en stund.
- Ja det är bara så mycket älskling, svarar Andreas och kollar in i Idas ögon.
- Hur mår mamma? Vad hände efter att de bråka, hon och Dennis? Ida börjar fråga frågor i mängder och låter mycket upprörd.
Andreas tystar ner henne.
- Lugna dig, det är inte så bra om du stressar så, jag lovar att jag ska ta allt från början om du verkligen vill veta?
- Ja jag vill verkligen veta? säger Ida ivrigt.
Andreas börjar berätta allt från början...
- När jag läst ditt sms blev jag så orolig, det första jag gjorde var att ringa efter en ambulans.
Efter det skyndade jag mig att sätta på mig skorna och sprang ut från lägenheten.
Jag vet inte om jag stängde dörren till lägenheten ordentligt ens
Det ända jag hade i huvudet var att rädd dig.
Ja har aldrig sprungit så¨långt och snabbt någon gång i hela mitt liv.
Men det gäller ju på liv och död så ja kunde bara inte sluta springa.
När jag svängde in på din gata stod en polisbil utanför huset och ambulansen kom precis ifrån andra änden av gatan i full fart med syrenerna igång.
När jag kom fram till huset kom precis en polis ut med pappa i handbojor och förde han mot bilen.
Poliserna bara kollade på mig när jag sprang in i huset och på ambulansen som precis parkera framför huset.
När jag kom in i huset såg jag din mamma sitta på golvet gråtandes med en pistol bredvid sig och en polis som satt på huk bredvis.
Men jag kunde inte stanna och fråga vad som hänt, jag skyndade mej upp på ditt rum.
När jag äntligen kom upp på övervåningen skulle jag öppna din dörr men den var blockerad
Men jag knuffade på dörren och slog och sparkade.
Tillslut kom jag in.
Inne i rummet mötes jag av en bild som jag helst av allt bara vill glömma
Du låg bara där, blodet rann från din handled.
Ida hör att Andreas nästan börjar gråta och hans ögon är blanka.
Hon stryker fingrarna över hans hand, hon är själv mycket ledsen.
Hur kunde hon varit så dum, hur kunde hon ha gjort det mot Andreas ?
Andreas tar några djupa andetag och fortsätter...
- Jag sprang fram och tog upp dig i min famn.
Jag försökte känna din puls men mina händer bara skaka, och tårarna bara rann ner från mina kinder. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Tankarna på framtiden försvann som bortblåst, kunde inte tänka mig ett liv utan dig Ida.
Ida ser hur det rinner en tår ner för Andreas kind, men han torkar snabbt bort den.
- En kort stund efter kom två ambulansskötare in i rummet med en bår.
De la dig på den och sprang iväg.
Utan ett ord till mig, utan att de brydde sig om mig.
Jag kände mig så ensam.
Aldrig mer skulle jag få känna äkta kärlek.
Jag kunde inte röra mig, satt som fastspikad i golvet.
Det var inte förens en polis kom in i rummet och frågade om han skulle skjutsa mig till sjukhuset som jag rörde mig igen.
När jag ställde mig upp såg jag att mina kläder var blodiga och mina händer lika så.
Sen jag kom hit då, har jag inte lämnat sjukhuset.
Jag har bara suttit vid din sida Ida, jag ville inte att du skulle lämna mig.
Och om du skulle lämna mig ville jag inte att du skulle vara ensam.
Nu rinner tårarna oftare ner för Andreas kinder och han har gett upp att torka bort de för länge sen.
Ida kramar om hans hand för att trösta på något vis.
- Hur länge har jag legat här då? Undra Ida efter att Andreas lugnat ner sig.
- fem dygn snart, säger Andreas och suckar djupt.
- Men du har rena kläder på dig nu? Du sa ju att du inte lämnat huset.
- Nej Ida jag har inte det, en läkare kom in och gav mig de här kläderna bara, hon sa att det var en dam som lämnat de till henne och bad att hon skulle ge kläderna till mig.
Ida nickar en gång till.
- Men vad hände med mamma och din pappa då ? Undra Ida sen.
- Min pappa ska in på rättegång på fredag och jag ska vitna. säger Andreas och suckar. Jag skulle anmält den idioten för länge sen, säger han sen.
- Men mamma och Marcus då?
- Marcus fick stanna längre hos eran faster eller vad de var. Han kommer hem i morgon kväll.
- Men mamma då? undrar Ida lite tveksamt, Varför låg det en pistol bredvid henne?
- Det ända polisen sa till mig när de kom hit för att prata med mig var att när de kom in i huset stod din mamma och siktade en pistol mot pappa som stod med ett basebollträ i handen. De grep honom direkt och bad din mamma lägga er pistolen.
Hon släppte pistolen och föll ihop på golvet.
Efter det åkte hon in på psyket för att få prata ut, hon var helt förstörd.
Men hon skulle komma ut idag och då hade hon lovat att ta kontakt med soc och komma hit.
Ida bara nickar, hon är glad över att hennes mamma har tagit med soc men hon är ändå hemskt ledsen över det som hänt.
- Men Andreas, säger Ida sen, Om din pappa blir dömd, vart ska du då bo?
- Ida jag vet inte, kanske får flytta härifrån till en fosterfamilj eller något. Det är ju bara denhär terminen ut sen kan ja ju flytta till egen lägenhet.
Ida och Andreas sitter och pratar när det plötsligt knackar på dörren och en doktor kommer in i rummet.
- Jaså, du har vaknat nu, säger doktorn och kollar på Ida.
Ida kollar på Andreas som ser på doktorn med en arg blick.
sen vänder hon sig mot doktorn och säger:
- Ja det var ett tag sen.
Doktorn mumlar något om oförskämd ungdom och går.
- Vad va de med honom ? Undrar Ida när han stängt dörren.
- Idag ville doktorn stänga av apparaterna, han sa att de va de som höll dig vid liv. Men jag protesterade och bad doktorn om ett dygn till.
Tillslut gick han med på de men innan han lämnade rummet sa han att apparaterna var det ända livet du hade kvar och att du aldrig mer skulle vakna.
Men jag vägrade att tro på de, jag ville inte slutta hoppas...
"Vart är jag", tänker hon för sig själv.
Ida tror att hon inte finns mer, att allt är slut.
Men vad händer nu ?
Ida slår upp ögonen
Det starka ljuset bländar henne så hon får blinka flera gånger innan hon vänjer sig.
När hon börjar bli van med det starka ljuset hör hon en röst.
Hon tror att det inte är sant.
Kan det verkligen vara...
- Hon är vaken, hör hon Andreas underbara röst säga.
Hon tror att hon drömmer, hon måste drömma
Lever hon verkligen?
När hon känner att Andreas varma händer tar upp hennes ena hand vet hon att hon inte drömmer.
Hon lever och Andreas är vid hennes sida.
Nu märker Ida att hon ligger i ett sjukhussäng.
Rummet är vitt och en stark lampa är riktad mot Idas ansikte.
- vad är de som har hänt? undrar Ida efter en stund.
- Ja det är bara så mycket älskling, svarar Andreas och kollar in i Idas ögon.
- Hur mår mamma? Vad hände efter att de bråka, hon och Dennis? Ida börjar fråga frågor i mängder och låter mycket upprörd.
Andreas tystar ner henne.
- Lugna dig, det är inte så bra om du stressar så, jag lovar att jag ska ta allt från början om du verkligen vill veta?
- Ja jag vill verkligen veta? säger Ida ivrigt.
Andreas börjar berätta allt från början...
- När jag läst ditt sms blev jag så orolig, det första jag gjorde var att ringa efter en ambulans.
Efter det skyndade jag mig att sätta på mig skorna och sprang ut från lägenheten.
Jag vet inte om jag stängde dörren till lägenheten ordentligt ens
Det ända jag hade i huvudet var att rädd dig.
Ja har aldrig sprungit så¨långt och snabbt någon gång i hela mitt liv.
Men det gäller ju på liv och död så ja kunde bara inte sluta springa.
När jag svängde in på din gata stod en polisbil utanför huset och ambulansen kom precis ifrån andra änden av gatan i full fart med syrenerna igång.
När jag kom fram till huset kom precis en polis ut med pappa i handbojor och förde han mot bilen.
Poliserna bara kollade på mig när jag sprang in i huset och på ambulansen som precis parkera framför huset.
När jag kom in i huset såg jag din mamma sitta på golvet gråtandes med en pistol bredvid sig och en polis som satt på huk bredvis.
Men jag kunde inte stanna och fråga vad som hänt, jag skyndade mej upp på ditt rum.
När jag äntligen kom upp på övervåningen skulle jag öppna din dörr men den var blockerad
Men jag knuffade på dörren och slog och sparkade.
Tillslut kom jag in.
Inne i rummet mötes jag av en bild som jag helst av allt bara vill glömma
Du låg bara där, blodet rann från din handled.
Ida hör att Andreas nästan börjar gråta och hans ögon är blanka.
Hon stryker fingrarna över hans hand, hon är själv mycket ledsen.
Hur kunde hon varit så dum, hur kunde hon ha gjort det mot Andreas ?
Andreas tar några djupa andetag och fortsätter...
- Jag sprang fram och tog upp dig i min famn.
Jag försökte känna din puls men mina händer bara skaka, och tårarna bara rann ner från mina kinder. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Tankarna på framtiden försvann som bortblåst, kunde inte tänka mig ett liv utan dig Ida.
Ida ser hur det rinner en tår ner för Andreas kind, men han torkar snabbt bort den.
- En kort stund efter kom två ambulansskötare in i rummet med en bår.
De la dig på den och sprang iväg.
Utan ett ord till mig, utan att de brydde sig om mig.
Jag kände mig så ensam.
Aldrig mer skulle jag få känna äkta kärlek.
Jag kunde inte röra mig, satt som fastspikad i golvet.
Det var inte förens en polis kom in i rummet och frågade om han skulle skjutsa mig till sjukhuset som jag rörde mig igen.
När jag ställde mig upp såg jag att mina kläder var blodiga och mina händer lika så.
Sen jag kom hit då, har jag inte lämnat sjukhuset.
Jag har bara suttit vid din sida Ida, jag ville inte att du skulle lämna mig.
Och om du skulle lämna mig ville jag inte att du skulle vara ensam.
Nu rinner tårarna oftare ner för Andreas kinder och han har gett upp att torka bort de för länge sen.
Ida kramar om hans hand för att trösta på något vis.
- Hur länge har jag legat här då? Undra Ida efter att Andreas lugnat ner sig.
- fem dygn snart, säger Andreas och suckar djupt.
- Men du har rena kläder på dig nu? Du sa ju att du inte lämnat huset.
- Nej Ida jag har inte det, en läkare kom in och gav mig de här kläderna bara, hon sa att det var en dam som lämnat de till henne och bad att hon skulle ge kläderna till mig.
Ida nickar en gång till.
- Men vad hände med mamma och din pappa då ? Undra Ida sen.
- Min pappa ska in på rättegång på fredag och jag ska vitna. säger Andreas och suckar. Jag skulle anmält den idioten för länge sen, säger han sen.
- Men mamma och Marcus då?
- Marcus fick stanna längre hos eran faster eller vad de var. Han kommer hem i morgon kväll.
- Men mamma då? undrar Ida lite tveksamt, Varför låg det en pistol bredvid henne?
- Det ända polisen sa till mig när de kom hit för att prata med mig var att när de kom in i huset stod din mamma och siktade en pistol mot pappa som stod med ett basebollträ i handen. De grep honom direkt och bad din mamma lägga er pistolen.
Hon släppte pistolen och föll ihop på golvet.
Efter det åkte hon in på psyket för att få prata ut, hon var helt förstörd.
Men hon skulle komma ut idag och då hade hon lovat att ta kontakt med soc och komma hit.
Ida bara nickar, hon är glad över att hennes mamma har tagit med soc men hon är ändå hemskt ledsen över det som hänt.
- Men Andreas, säger Ida sen, Om din pappa blir dömd, vart ska du då bo?
- Ida jag vet inte, kanske får flytta härifrån till en fosterfamilj eller något. Det är ju bara denhär terminen ut sen kan ja ju flytta till egen lägenhet.
Ida och Andreas sitter och pratar när det plötsligt knackar på dörren och en doktor kommer in i rummet.
- Jaså, du har vaknat nu, säger doktorn och kollar på Ida.
Ida kollar på Andreas som ser på doktorn med en arg blick.
sen vänder hon sig mot doktorn och säger:
- Ja det var ett tag sen.
Doktorn mumlar något om oförskämd ungdom och går.
- Vad va de med honom ? Undrar Ida när han stängt dörren.
- Idag ville doktorn stänga av apparaterna, han sa att de va de som höll dig vid liv. Men jag protesterade och bad doktorn om ett dygn till.
Tillslut gick han med på de men innan han lämnade rummet sa han att apparaterna var det ända livet du hade kvar och att du aldrig mer skulle vakna.
Men jag vägrade att tro på de, jag ville inte slutta hoppas...
Ca En Vecka Senare...
- Ida, Ida, Marcus kommer uppspringande på Idas rum.
Ida och Andreas vaknar när Marcus ropar.
- Vad är det? Undrar Ida sömnigt och drar upp täcket till halsen.
- Det är telefon till Andreas, säger Marcus och ler.
- Varför ropade du då inte på honom? nödvändigt att skrika åt mig, säger Ida och flinar mot Marcus.
Marcus hoppar ut ur rummet.
Andreas reser sig från sin varma plats under Idas täcke.
Han drar på sig ett par jeans och en t-shirt och går ner.
Ida ligger kvar i sin säng.
Undra vem det var som ringde, tänker hon för sig själv.
Ida ligger där och tänker på veckan som varit sen hon kom ut från sjukhuset.
Många av hennes vänner hade ringt henne och smsat nästan varje dag.
Hon kanske hade vänner ändå.
Vänner som bryr sig om henne men som aldrig hann se vad de var som hände i Idas liv.
Hon kollar på sin handled.
Stygnen i handen syns än.
Det var igår Ida fick ta av bangaget om hennes hand.
Sen hon kom ut från sjukhuset har hon inte behövt gå till skolan och hon har pratat med en psykolog om allt det som hänt.
Hennes mamma hade tagit hjälp av socialen som varit och pratat med henne om vad hon måste göra för att få hjälp.
Polisen hade också varit hem till de.
De hade pratat om att Dennis hade blivit dömd för misshandel och våldtäkt.
Han hade fått fängelse i nio år.
Ida var glad över att han fick sitta inne så länge.
De enda hon oroade sig för var att Andreas kanske skulle få flytta till en släkting till honom som bodde nästan 50 - 60 mil ifrån Ida.
Om Andreas fick bestämma själv skulle han flytta till egen lägenhet inne i stan för han hade nästan aldrig pratat med sina släktingar.
Ida drar en filt runt sig och går ner för trappen nu är de hennes mamma istället som står och pratar i telefonen.
Och precis när Ida kommer ner från trappen lägger Idas mamma på luren och Ida ser att hon ler igenom spegeln som står på bordet till telefonen.
- Vem var det som ringde? Undrar Ida när hennes mamma vänder sig om.
- Det får du fråga Andreas, säger Idas mamma och ler.
Ida blir förvånad av hennes mammas svar.
Andreas kommer ut från köket och kollar på Idas mamma som ler mot han och nickar.
När Andreas ser det börjar även han le.
Ida står där som ett fån, vad var det här ?
Var det bara hon som inte visste vad som hade hänt.
Andreas går fram till Ida.
- Älskling, jag har något jag måste berätta för dig, säger Andreas och ler.
- Vadå ? säger Ida som är så nervös och vill höra vad det är som är på gång.
- Vet du vem det var som ringde? Frågar Andreas och hans ögon tindrar.
- Nej, säger Ida, snälla säg? ber hon.
- Det var soc och de...
Ida avbryter Andreas.
- Har du fått egen lägenhet i stan?
- Nej avbryt mig inte, säger Andreas och flinar, jag har fått en familj att bo hos.
Ida blir så förvånad att hon bara står där, vad menade han nu ?
Skulle han bo hos någon familj inne i stan.
- Vem då? frågar Ida efter en stund.
- Jag ska bo här till Augusti då jag får egen lägenhet.
Ida vet inte vart hon ska ta vägen hon står bara där helt chockad
- Ska du bo här? Här hos mig? stammar Ida fram till sist.
- Ja Ida, jag ska bo hos dig.
Ida vet inte vad hon ska säga, hon tror att det är en dröm.
De kysser varandra länge.
Ända tills Marcus kommer ut i hallen och utbrister.
- Men gud vad ni är snuskiga.
Ida och Andreas kollar upp på Marcus som ser helt förskräkt ut.
De bryter ut i skratt
Senare på kvällen när Ida ligger i sin säng och Andreas sovande vid hennes sida börjar hon fundera igen.
Socialen hade varit hem till de mitt på dagen.
Då hade hon fått frågan.
"Hur kommer din framtid nu bli?"
Ida hade bara svarat.
"Såren läker med tiden"
Och det är ju sant.
Ida ska fylla sexton i år och hon slutar grundskolan om bara någon vecka.
Hon har världens finaste pojkvän som hon verkligen älskar fast de inte känt varandra så länge.
Ida ser ljust på framtiden, bara hon har Andreas vid sin sida.
Ida pussar Andreas på kinden och kryper närmare honom för att kunna somna.
Utanför fönstret kvittrar fåglarna och solen syns nästan inte längre när den sakta går ner bakom skogen där Ida lekte som barn.
Och Ida hade rätt.
Såren läker med tiden.
Själva såren läker men det kommer ju alltid finnas kvar ett er
Kan kan ju aldrig glömma minnen.
Men man kan sluta tänka på de.
Och man kan ju hjälpa andra så inte de får samma er och sår som en själv.
För om alla hjälper alla och lyssnar på varandras åsikter skulle inte världen bli bättre då ?
Så mitt råd till världen är att lyssna på andra och ta åt dig av texten.
Hjälp andra och lyssna på din omgivning.
För en dag är det kanske du som ropar på hjälp men får ingen hjälp innan allt nästan är försent.
- Ida, Ida, Marcus kommer uppspringande på Idas rum.
Ida och Andreas vaknar när Marcus ropar.
- Vad är det? Undrar Ida sömnigt och drar upp täcket till halsen.
- Det är telefon till Andreas, säger Marcus och ler.
- Varför ropade du då inte på honom? nödvändigt att skrika åt mig, säger Ida och flinar mot Marcus.
Marcus hoppar ut ur rummet.
Andreas reser sig från sin varma plats under Idas täcke.
Han drar på sig ett par jeans och en t-shirt och går ner.
Ida ligger kvar i sin säng.
Undra vem det var som ringde, tänker hon för sig själv.
Ida ligger där och tänker på veckan som varit sen hon kom ut från sjukhuset.
Många av hennes vänner hade ringt henne och smsat nästan varje dag.
Hon kanske hade vänner ändå.
Vänner som bryr sig om henne men som aldrig hann se vad de var som hände i Idas liv.
Hon kollar på sin handled.
Stygnen i handen syns än.
Det var igår Ida fick ta av bangaget om hennes hand.
Sen hon kom ut från sjukhuset har hon inte behövt gå till skolan och hon har pratat med en psykolog om allt det som hänt.
Hennes mamma hade tagit hjälp av socialen som varit och pratat med henne om vad hon måste göra för att få hjälp.
Polisen hade också varit hem till de.
De hade pratat om att Dennis hade blivit dömd för misshandel och våldtäkt.
Han hade fått fängelse i nio år.
Ida var glad över att han fick sitta inne så länge.
De enda hon oroade sig för var att Andreas kanske skulle få flytta till en släkting till honom som bodde nästan 50 - 60 mil ifrån Ida.
Om Andreas fick bestämma själv skulle han flytta till egen lägenhet inne i stan för han hade nästan aldrig pratat med sina släktingar.
Ida drar en filt runt sig och går ner för trappen nu är de hennes mamma istället som står och pratar i telefonen.
Och precis när Ida kommer ner från trappen lägger Idas mamma på luren och Ida ser att hon ler igenom spegeln som står på bordet till telefonen.
- Vem var det som ringde? Undrar Ida när hennes mamma vänder sig om.
- Det får du fråga Andreas, säger Idas mamma och ler.
Ida blir förvånad av hennes mammas svar.
Andreas kommer ut från köket och kollar på Idas mamma som ler mot han och nickar.
När Andreas ser det börjar även han le.
Ida står där som ett fån, vad var det här ?
Var det bara hon som inte visste vad som hade hänt.
Andreas går fram till Ida.
- Älskling, jag har något jag måste berätta för dig, säger Andreas och ler.
- Vadå ? säger Ida som är så nervös och vill höra vad det är som är på gång.
- Vet du vem det var som ringde? Frågar Andreas och hans ögon tindrar.
- Nej, säger Ida, snälla säg? ber hon.
- Det var soc och de...
Ida avbryter Andreas.
- Har du fått egen lägenhet i stan?
- Nej avbryt mig inte, säger Andreas och flinar, jag har fått en familj att bo hos.
Ida blir så förvånad att hon bara står där, vad menade han nu ?
Skulle han bo hos någon familj inne i stan.
- Vem då? frågar Ida efter en stund.
- Jag ska bo här till Augusti då jag får egen lägenhet.
Ida vet inte vart hon ska ta vägen hon står bara där helt chockad
- Ska du bo här? Här hos mig? stammar Ida fram till sist.
- Ja Ida, jag ska bo hos dig.
Ida vet inte vad hon ska säga, hon tror att det är en dröm.
De kysser varandra länge.
Ända tills Marcus kommer ut i hallen och utbrister.
- Men gud vad ni är snuskiga.
Ida och Andreas kollar upp på Marcus som ser helt förskräkt ut.
De bryter ut i skratt
Senare på kvällen när Ida ligger i sin säng och Andreas sovande vid hennes sida börjar hon fundera igen.
Socialen hade varit hem till de mitt på dagen.
Då hade hon fått frågan.
"Hur kommer din framtid nu bli?"
Ida hade bara svarat.
"Såren läker med tiden"
Och det är ju sant.
Ida ska fylla sexton i år och hon slutar grundskolan om bara någon vecka.
Hon har världens finaste pojkvän som hon verkligen älskar fast de inte känt varandra så länge.
Ida ser ljust på framtiden, bara hon har Andreas vid sin sida.
Ida pussar Andreas på kinden och kryper närmare honom för att kunna somna.
Utanför fönstret kvittrar fåglarna och solen syns nästan inte längre när den sakta går ner bakom skogen där Ida lekte som barn.
Och Ida hade rätt.
Såren läker med tiden.
Själva såren läker men det kommer ju alltid finnas kvar ett er
Kan kan ju aldrig glömma minnen.
Men man kan sluta tänka på de.
Och man kan ju hjälpa andra så inte de får samma er och sår som en själv.
För om alla hjälper alla och lyssnar på varandras åsikter skulle inte världen bli bättre då ?
Så mitt råd till världen är att lyssna på andra och ta åt dig av texten.
Hjälp andra och lyssna på din omgivning.
För en dag är det kanske du som ropar på hjälp men får ingen hjälp innan allt nästan är försent.
(En gammal novell)
1 kommentar:
Oj jag kunde inte sluta läsa kändes som om man ville ha mer av den här berättelsen.
Ytterligare en bra berättelse av en super skribent.
Kram
Skicka en kommentar