En barndom som satt sina spår

Aldrig kommer tiden tillbaka men kommer alltid minnas och vara stolt över den jag blivit

Uppväxten i Drevdagen är den tryggaste jag någonsin kunnat få <3

Mina älskade syskon <3

Fjortis-jag och Ronja

Vandrar runt utan mål

Jag har tappat lust och ork. Hamnar efter i skolan, orkar inte göra något på lektionerna och efter skolan gömmer jag mej i min lägenhet. Dels för att hålla mej borta från cigg och dels för att jag inte längre har någon att umgås med. Känner mej ganska ensam, kanske får skylla mej själv när jag stöter bort de flesta i mitt liv. Men har faktiskt insett vad som får mej att må sämst, de är att umgås med falska personer som i mina ögon inte har någon plats i mitt liv. Därför har de blivit svårt att släppa in folk i mitt liv, jag är för rädd för att dras ner i skiten igen.

Senaste dagarna har varit jobbiga, dels för att jag försöker sluta röka och dels för jag har tappat fokus på att leva. Jag lever och går livets väg men jag har inte planerat min väg vilket resulterar i att jag går runt i cirklar och in på återvändsgränder för jag har ingen aning om vart jag ska. Med andra ord vet jag inte alls vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill utbilda mej till eller göra med mitt liv. Och bara för att jag inte har nå mål är de svårt att komma framåt.

Jag vill bara ge upp allt men jag vet att jag kommer ångra det...

Tårarna rullar ner

Jag erkänner min svartsjuka

Jag måste verkligen få bukt på mina känslor. Jag vet inte om jag kan lita på mej själv när det gäller känslor till andra. Jag har sårat så många i onödan och jag skulle aldrig vilja göra det igen. Jag vet ju att det är något hos mej själv som saknas som jag sökt hos andra. Jag måste komma på vad det är för att antingen skaffa de eller acceptera att jag inte har det.

Hur lång tid det än tar så ska jag försöka styra upp mej själv för att någon gång i framtiden kunna gå in helhjärtat i ett förhållande med en kille (elr tjej ;)) på riktigt. Redan nu när jag insett det här har jag tagit ett stort steg till att bli mer mogen att leva tillsammans med en annan person. Något jag förut tyvärr aldrig varit.

Jag kan ärligt berätta att jag alltid varit beroende av att ha någon där. Jag har alltid sökt bekräftelse att jag duger och ser bra ut trotts min psoriasis och allt annat skit jag dragit på mej under åren. Jag har många gånger börjat hålla på med personer för att inte bli lämnad helt ensam, det har varit den största rädslan för mej. Men jag insåg aldrig hur svartsjuk jag varit, hur många jag sårat och hur många vänskapsarmband jag slitit i stycken tack vare min rädsla att bli lämnad och ensam. Jag kan erkänna att en stor anledning till att jag inte har så många att umgås med längre är just för att jag haft en så konstig bild av mej själv att jag försökt få andra att göra mitt liv bra. Men det har bara slutat i spillror.

Det är länge jag tänkt på det här nu, det började efter jag fick höra av en kompis vän att jag var svartsjuk som fan. Då nekade jag det fullt ut men idag har jag faktiskt lärt mej att se vad jag gjort och ändra på det för att bli en bättre människa i MINA egna ögon och andras. Därför ska jag inte leva mot mina normer och enligt mej är inte så stark svartsjuka okej och speciellt inte i ett förhållande för där ska man lita på sin partner till 100% vilket jag aldrig har kunnat göra. Inte konstigt att alla förhållande jag haft slutat i katastrof.

Nu när jag kommit så långt att jag kunnat erkänna att jag varit en svartsjuk människa som alltid varit rädd att bli lämnad ensam. Kanske beror det mycket på min barndom, där fick jag alltid kämpa för att få vara med och ibland så fick jag vara med men dom jag skulle följa hade redan cyklat ifrån mej innan jag kom ut från gården.

Men som sagt nu har jag erkänt och jag har insett det för att längre tag sen. Nu är tiden mogen att verkligen ta tag i det här och göra något åt det. Jag vill inte ha rätt utan jag vill ha en förändring och det är bara jag som kan se till att det blir det.

Det som inte dödar, det stärker
Ensam är stark 

Är de här verkligheten vi lever i så vill jag inte leva kvar

Jag är frustrerad. Måste verkligen skriva av mej. Vart är dagens samhälle på väg? 

Lästa nyss om manen som kapade en skolbuss med jaktelever. Ingen blev skadad utom en hund som blev kvar i bilen när manen körde iväg, senare insåg jag att hundens ägare var en bekant till mej, och det var då jag insåg att såna här saker kan hända vem som helst, även om dom gjort nått eller är helt oskyldiga.

Jag frågar mej igen, vart är samhället på väg? Är de här verkligheten vi lever i?

När jag växte upp levde jag i en stor trygghet. Inga droger eller misshandel fanns i min vardag och för mej har det aldrig varit en verklighet. Efter jag flytta till Borlänge fick jag uppleva verkligheten på riktigt. Trodde aldrig att så många av de ja börja hänga med var både kriminella och höll på med droger. Jag tänkte för mej själv att de ljög när de berättade om olika för mej overkliga saker de gjort. Att de hade vapen och blaha, blaha. Jag trodde för gott om människor, jag kunde aldrig tänka mej att så unga människor hade gjort såna saker. Men med tiden insåg jag att det faktiskt var sant. Att jag umgicks med kriminellt folk. Folk som bara kunde misshandla någon utan egentligen fast grunder. Nu ska ja inte dra alla över en kam, de finns många jag umgicks med som inte höll på med sånt här skit också.

Jag insåg vad fel jag haft om saker, för mej fanns det inte 13-14åringar som höll på med droger. Men tyvärr finns det de och antalet är större än vad jag hade vågat trott.

Nu på senaste året har många bekanta till mej dött eller farit illa på annat sätt. Något jag aldrig varit van med och jag funderar över om jag var för liten för att förstå att sånt här händer och att de faktiskt hände runt om mej fast jag var ovetande om det eller om det blivit mer sånt här på senare år. Vist har det funnits mördare och knarkare i alla tider men min bild av det var att de aldrig händer mej. Jag skulle aldrig komma i kontakt med misshandel eller droger och inte några av mina anhöriga och vänner heller. Men helt plötsligt stod jag där med mycket folk runt mej som just höll på med droger och kriminallitet.

Jag har kommit så nära allt detta under senaste tiden att av att bara höra att någon blivit misshandlad eller någon snackar om droger gör att jag mår illa. Jag mår så dåligt över det jag trodde när jag var liten är helt fel. Att jag hade den bilden så länge att jag inte insåg att det finns så mycket ”dåligt” folk i min umgängeskrets.  

Idag vet jag att många jag umgicks med förut har testat droger eller liknande. Folk jag aldrig trodde skulle göra det. Det är därför samhället skrämmer mej. Dagens samhälle skapar sjuka människor och ingen vet när dom kan slå till. Det är lika gärna jag som kan få en kniv i ryggen när jag är ute och går med min hund som vilken annan som helst i Borlänge.

Det är inte konstigt att man blir paranoid och funderar över vad jag skulle gjort om någon överföll mej varje gång jag är ute och går med min hund. Jag känner ingen trygghet alls när jag är ute själv längre om kvällarna. Världen är så jävla sjuk att jag inte klarar av att se verkligheten längre och jag har inte levt i det här länge.

Vist har jag vant mej med känslan att vara orolig för att något ska hända mej eller mina vänner. Att någon jag faktiskt inte kan säga upp kontakten med ska ta en överdos med droger och kanske t.om dö. Men när jag väl får det svart på vitt att jag tillåtit mej själv att acceptera det skrämmer det mej ännu mer, jag accepterar att hela samhället är fruktansvärt och att jag valt att leva i det kaoset. 

Hur ska man få unga att inte begå brott?

Hur ska man få unga att inte börja med droger?

Det är frågor inte ens jag har svar på, men jag önska att jag hade. Jag har slutat vara ute så mycket, hänger inte så mycket på stan längre. Jag vet inte in eller ut längre. Det ända jag vet är att jag inte klarar av att möta verkligheten utan att den bryter ner mej.

Det sista jag har att säga är att ju mer jag lär känna människan desto mer tycker jag om hundar.

Är detta vår verklighet vill jag förevigt leva kvar i verkligheten jag hade som barn

Att Överleva Motgångar

Trotts att jag kommit långt med att tycka om mej själv får jag många motgångar. Idag är nog en av de värsta på länge. Jag känner mej hopplös och totalt hjärnrubbad, vi har en matte dag i skolan och att jobba med meningslösa uppgifter som jag HATAR gör ju inte hela situationen bättre.

Jag har tappat sugen att gå i skolan, tappat lusten till allt och de är där den jobbiga känslan kommer in att jag borde sälja iväg min hund. Jag älskar honom så himla mycket och han har hjälpt mej må bättre flera gånger genom att bara vara hund, lättsam, glömmer problem fort, lever i nuet och trogen så klart.

Jag känner att han inte får den tid av mej han förtjänar. Jag går ut med honom på morgonen innan jag går till skolan, sen får han sitta i sin bur (buren är väldigt stor) hela dagen tills jag slutar vid halv fyra. Då har jag ingen fritid alls för då måste jag vara med min hund för han är ensam så länge som det är. Och när jag kommer hem efter skolan är jag ofta trött och slut, då klarar jag inte av att ta en lång promenad med honom eller hitta på jobbiga aktiviteter med honom.

Han förtjänar en som har mer tid med honom, men jag vet även att han haft så många ägare att skulle jag sälja honom nu kanske han aldrig skulle klara av att anpassa sej i ytterligare en till familj. Vad finns det då för alternativ? Att avliva honom? Det skulle jag aldrig i hela mitt liv klara av att göra när han är frisk, fin och underbar som han är.

Idag känner jag att jag verkligen måste stanna upp och tänka på att jag är en duktig människa, jag är vacker som jag är och en bra ägare till Zorro. Men det är inte lätt att få in när de flyger ur huvudet nästan innan de kommit in, det vill bara inte stanna.

Jag måste verkligen komma på vad det verkliga problemet är, varför jag inte orkar, varför jag inte vill mer. Allt har sin lösning men det är bara svårt att hitta den.

Nu ska jag väl försöka avsluta detta inlägg med att berätta att trotts jag har dåliga dagar ÄR jag inte dålig. Fast jag GÖR fel ÄR jag inte fel. Jag är värd lycka, jag är värd kärlek, jag är bra, inte bättre än någon annan men jag är fortfarande bra.

Nu ska ja sitter och läsa det där tills vi får rast så kanske det fastnar.

Ha det bäst 

I Miss You

I dream about you at night when I sleep
I think of you every day when I'm awake
You are always in my mind
I miss you very much
But nothing in the world
would get me to ask you
if you could come back ♥

Mina framsteg - Självkänsla

Någonting har hänt med mej på senaste tiden. Jag sitter i min lägenhet helt ensam. Den person jag umgåtts mest med på sistone har flyttat ifrån Borlänge. Vist känns det tomt men jag kan inte riktigt vara ledsen. Jag vet att denna personen ändå finns där för mej hur långt ifrån varandra vi än är.

Skulle de mot förmodan visa sej att personen i frågan kommer förändras och inte vilja ha kontakt med mej är det väl så. Men det är inget jag tar ut i förskott som jag många gånger förut har gjort.

Boken jag fick av mamma
och pappa i julklapp

Känns som jag kan ta en dag i taget mer nu än vad jag kunde förut. 

Det känns skönt och jag kan le när jag tänker på hur långt jag kommit med att tränat upp min självkänsla. Kan verkligen tacka gud att mina föräldrar gav mej denna bok i julklapp. Den är verkligen värd att läsa. Fast man inte tror de så hjälper övningarna i den om man verkligen ger sej sjutton på att göra dem.

Jag började läsa Mia Törnbloms bok DU ÄGER för flera år sen men orkade inte göra övningarna och bestämde mej för att de inte funkade och det är klart att de inte gjorde de då. Men när jag fick Mias senaste bok av mamma o pappa i julklapp bestämde jag mej för att göra alla övningar och nu har det faktiskt visat resultat vilket är underbart.

Jag känner mej trygg i mej själv. Tar en dag i taget och oroar mej inte för saker som KAN hända i framtiden. Vi säger såhär, skulle min kompis flyttat tidigare hade jag nog brutit ihop och känt mej som världens mest ensamma människa och sen skulle ja va säker på att min vän aldrig mer skulle höra av sej och bli helt annorlunda.

Idag tar jag det lugnt. Vet ju att min kompis trivs bättre där h*n är nu. Jag vet även det att det inte behöver sluta med att vi tappar kontakten och gör vi de tar jag det bekymret då.

Jag har bestämt mej för att fortsätta med alla övningar i boken så jag verkligen kan börja tycka om mej själv på riktigt även om jag har en dålig dag. Jag har nu insett hur viktigt det är att tycka om sej själv, både i sin relation till just sej själv men även de i min omgivning.

Om jag börjar leva som jag lär och börjar acceptera mej precis som jag är så kommer hela mitt liv bli enklare, min kontakt med mina vänner kommer bli enklare och jag själv kommer må så mycket bättre. Men det viktigaste jag har att lära mej nu är att tycka om mej själv även om jag gör ett misstag. För bara för jag gör fel ÄR jag INTE fel. Det kan jag lätt säga nu men kommer jag verkligen vara så stark att kunna se de även när jag gör bort mej eller gör fel? Det vet jag inte. Men det är verkligen det jag vill uppnå. Jag är inte perfekt, men det är ingen annan heller. Men jag är bra, inte bättre än någon annan utan precis lika bra som alla andra. Vi alla är lika mycket värda och ingen är bättre än någon.

Tack för ni lästa mina små funderingar. Gör mej nu en tjänst och försök läs någon av Mias böcker om självkänsla och ge verkligen övningarna en chans. Du kommer få se resultat och det är verkligen värt det.

Inte läst

Läst början,
rekommenderar den för vuxna  

Inte läst

Inte läst

Hennes självbiografi
Kan starkt rekommendera den

Läst, HELT grym
perfekt för ungdomar och
är skapad för unga speciellt

Håller på att läsa den nu
Rekommenderar den om man  känner
sej för"gammal " för boken "du äger"

My Precious Angel

Wish I could be the owner you deserve.
You are wonderful in every way.
I love you, now and forever

♥

 ♥

♥

♥

♥

Steg för steg

Börjar få för mkt bakslag i min vardag just nu. Jag har känt på sistone att jag bara velat ge upp, hoppa av skolan och flytta hem. Men då kommer alla följd tankar, vad ska jag göra hemma hela dagarna? Hur ska jag ha råd att ha kvar min hund och hur bra kommer jag egentligen må av att missta allt jag kämpat för att uppnå?

Just nu vet jag att ända lösningen är att ta tag i mina problem och inte bara se ner på mej själv. Man måste ta en bit i taget. Långt har jag kommit men än har jag inte nått hela vägen till att må bra och det är något jag måste inse. 

Nu är det dax för mej att lära mej ta ansvar för mitt månde. Det ska jag göra genom att sätta upp små små mål för varje vecka. T.ex komma upp i tid till skolan iaf tre av fem dagar. Ta en långpromenad med Zorro minst två gånger i veckan. Sedan trappa upp dom smått så jag orkar med. Att sätta för stora krav på en gång är nästan dömt att misslyckas, därför måste jag hitta min egen takt så jag klarar av det, för detta är ett måste. Det får ta hur lång tid de vill. Jag vet vad som måste göras just nu.

Jag har även börjat träna upp min självkänsla igen. Det är en viktig bit i de hela, min största dröm just nu är att  vakna upp och känna att jag duger precis som jag är trots att någon säger något annat eller liknande. Men som jag sa, jag måste hitta en lösning nu istället för att ge upp. Jag har ju kommit så långt nu och vet på ett ungefär vad problemet är och börjar jag lösa problemet i min egen takt kommer jag ha lättare att hitta 

problemet när jag får ett bakslag. För det är något jag måste räkna med att jag kommer få. 

Ingen är ju perfekt, inte ens jag. Så varför spela perfekt? Jag mår inte bra och kan inte heller spela längre...