Är de här verkligheten vi lever i så vill jag inte leva kvar

Jag är frustrerad. Måste verkligen skriva av mej. Vart är dagens samhälle på väg? 

Lästa nyss om manen som kapade en skolbuss med jaktelever. Ingen blev skadad utom en hund som blev kvar i bilen när manen körde iväg, senare insåg jag att hundens ägare var en bekant till mej, och det var då jag insåg att såna här saker kan hända vem som helst, även om dom gjort nått eller är helt oskyldiga.

Jag frågar mej igen, vart är samhället på väg? Är de här verkligheten vi lever i?

När jag växte upp levde jag i en stor trygghet. Inga droger eller misshandel fanns i min vardag och för mej har det aldrig varit en verklighet. Efter jag flytta till Borlänge fick jag uppleva verkligheten på riktigt. Trodde aldrig att så många av de ja börja hänga med var både kriminella och höll på med droger. Jag tänkte för mej själv att de ljög när de berättade om olika för mej overkliga saker de gjort. Att de hade vapen och blaha, blaha. Jag trodde för gott om människor, jag kunde aldrig tänka mej att så unga människor hade gjort såna saker. Men med tiden insåg jag att det faktiskt var sant. Att jag umgicks med kriminellt folk. Folk som bara kunde misshandla någon utan egentligen fast grunder. Nu ska ja inte dra alla över en kam, de finns många jag umgicks med som inte höll på med sånt här skit också.

Jag insåg vad fel jag haft om saker, för mej fanns det inte 13-14åringar som höll på med droger. Men tyvärr finns det de och antalet är större än vad jag hade vågat trott.

Nu på senaste året har många bekanta till mej dött eller farit illa på annat sätt. Något jag aldrig varit van med och jag funderar över om jag var för liten för att förstå att sånt här händer och att de faktiskt hände runt om mej fast jag var ovetande om det eller om det blivit mer sånt här på senare år. Vist har det funnits mördare och knarkare i alla tider men min bild av det var att de aldrig händer mej. Jag skulle aldrig komma i kontakt med misshandel eller droger och inte några av mina anhöriga och vänner heller. Men helt plötsligt stod jag där med mycket folk runt mej som just höll på med droger och kriminallitet.

Jag har kommit så nära allt detta under senaste tiden att av att bara höra att någon blivit misshandlad eller någon snackar om droger gör att jag mår illa. Jag mår så dåligt över det jag trodde när jag var liten är helt fel. Att jag hade den bilden så länge att jag inte insåg att det finns så mycket ”dåligt” folk i min umgängeskrets.  

Idag vet jag att många jag umgicks med förut har testat droger eller liknande. Folk jag aldrig trodde skulle göra det. Det är därför samhället skrämmer mej. Dagens samhälle skapar sjuka människor och ingen vet när dom kan slå till. Det är lika gärna jag som kan få en kniv i ryggen när jag är ute och går med min hund som vilken annan som helst i Borlänge.

Det är inte konstigt att man blir paranoid och funderar över vad jag skulle gjort om någon överföll mej varje gång jag är ute och går med min hund. Jag känner ingen trygghet alls när jag är ute själv längre om kvällarna. Världen är så jävla sjuk att jag inte klarar av att se verkligheten längre och jag har inte levt i det här länge.

Vist har jag vant mej med känslan att vara orolig för att något ska hända mej eller mina vänner. Att någon jag faktiskt inte kan säga upp kontakten med ska ta en överdos med droger och kanske t.om dö. Men när jag väl får det svart på vitt att jag tillåtit mej själv att acceptera det skrämmer det mej ännu mer, jag accepterar att hela samhället är fruktansvärt och att jag valt att leva i det kaoset. 

Hur ska man få unga att inte begå brott?

Hur ska man få unga att inte börja med droger?

Det är frågor inte ens jag har svar på, men jag önska att jag hade. Jag har slutat vara ute så mycket, hänger inte så mycket på stan längre. Jag vet inte in eller ut längre. Det ända jag vet är att jag inte klarar av att möta verkligheten utan att den bryter ner mej.

Det sista jag har att säga är att ju mer jag lär känna människan desto mer tycker jag om hundar.

Är detta vår verklighet vill jag förevigt leva kvar i verkligheten jag hade som barn