Barn ska inte ha barn!

Jag är förbannad, eller nej, men jag är irriterad. Irriterad på unga tjejer som inte tar sitt jävla ansvar när de ligger med folk. Egentligen borde jag inte säga så mycket men jag har alltid varit noga med att skydda mej från att bli gravid i alla fall. För jag kan ärligt inte förstå mej på 15-17åringar som ”råkar” bli gravid med sin pojkvän som de typ varit tillsammans med i mindre än en månad och sen vägrar göra abort bara för man är rädd för att inte kunna bli gravid sen eller för att man är mogen nog till att ha barn. Men SNÄLLA! Det är inte många i den åldern som är mogen nog till att vara förälder, det är ett stort ansvarstagande och de är inte direkt som ett djur som man kan sälja när man tröttnar (inte för att man ska skaffa djur för att sälja de men förstå likheten iaf)

Och vill man inte göra abort bara för att man är rädd för att inte kunna bli gravid sen så skulle man väl kunna tänkte på de innan! Är de så jävla svårt att skaffa p-piller eller använda en kondomjävel! (nu vet ju även jag att man kan bli gravid iaf fast man använder olika preventivmedel så jag pratar inte om dessa fall)

Jag tänker inte dra alla över en kam så känner ni att ni inte vill ta åt er så gör för guds skull inte det för jag pratar inte om alla som får barn i tidig ålder. Känner en del som är unga och har barn och klarar sej riktigt bra.

Men jag undrar om dessa personer som är så unga och blir gravid och ska behålla barnet tänker på hur de ska försörja barnet. För ja blir så irriterad på folk som bara ”Men min mamma och pappa ska hjälpa mej att försörja mitt barn”. Vist de skulle väl funka men ska man lägga ansvaret på sina egna föräldrar hur länge som helst? Ska man ha barn ska man veta att man själv ska kunna försörja ungen. Och i dagens samhälle måsten man nästan ha utbildning för att få jobb och får man unge så man inte kan utbilda sej blir det ju skapligt svårt att få jobb. Sen när barnet föds är de flesta ens inte tillsammans med pappan till barnet och pappan till barnet kanske inte alls har lust att ta sitt ansvar och då får man stå där själv med en unge.

Sen kan man inte göra allt som en ungdom brukar göra, för man kan inte bara lämna iväg barnet till någon annan hela tiden eftersom man MÅSTE TA SITT ANSVAR. De som blir gravida måste tänka på vad som är bäst för barnet och inte det som de tkr är bäst. Ett barn borde växa upp i en trygg miljö med båda sina föräldrar och inte med ett ”barn”/ungdom som inte är mogen eller kapabel till att sköta hand om ett barn.

Men egentligen vet jag inte varför jag blir så upprörd. Folk får väl göra som de vill men jag blir bara så jävla trött på folks värderingar och syn på livet.

Nej, barn ska inte ha barn! Barn/ungdomar ska först leva och vara en ungdom och inte gå från barn till vuxen för det är inte bra för varken den som blir gravid eller ungen! 

Ängeln Med Fjädervingar - Novell

Förvandlingen

Lina kollar ut genom den smutsiga fönsterrutan på tåget som åker sakta över glesbygderna. Den regntunga grå himlen sänker sig långt ner vid trädens toppar och en skrovlig röst ropar ut nästa hållplats i tågets skrapiga högtalare.

Linas trötta ansikte speglar sig i rutan, hon ser tydligt de mörka påsarna under ögonen och hennes sönderspruckna läppar. Aldrig förr har hon känt sig så sliten som nu, men inte är det så konstigt efter allt som hänt, efter allt hon gått igenom och all oro för framtiden. Hon sluter sina ögon, hon vill inte se på sig själv, vill inte minnas varför hon sitter där ensam på tåget. Om hon bara kunde skulle hon hoppa av vid nästa station och bara rymma från verkligheten men innerst inne vet hon att hon inte kan rymma längre. Hon måste stanna kvar och göra som hon blivit tillsagd annars kommer hon hamna på en sluten ungdomsvård.

Lina hoppar av tåget på en gammal perrong på glesbygden. Regnet öser ner och vinden tar i med all sin kraft så Linas hår fladdrar vilt. Längst bort på perrongen kan hon urskilja en tant som står och vinkar. Lina lyfter sin väska och mot sin vilja börjar hon gå mot slutet av perrongen.

-          Det är du som är Lina va? Säger tanten glatt när Lina kommit fram. Lina nickar bara och kollar ner i perrongens spruckna stenar.

-          Bra, jag har väntat så länge på dig, jag heter Maria och ska ta väl hand om dig. Fortsätter tanten och ler men Lina svara inte, hon kollar inte ens upp.

På kvällen ligger Lina i sin säng på sitt nya rum och stirrar upp i taket. Alla tankar bara snurrar i hennes huvud och hon kan inte få någon ordning på någonting. Familjen hon kommit till är trevliga och lättsinnade men allt blir ändå jobbigt. Hon längtar hem, fast hon vet att hon inte har något kvar där hemma. Lina hoppas på en förvandling men den känns så långt bort. Känns som hon aldrig kommer klara av att ta tag i sina problem. Hon suckar djupt och känner en ensam tår rinna sakta, sakta ner för kinden.

Dennis

Det var nästan tre veckor sen Lina besökte Dennis gravsten, hon hade köpt två rosor i stadens finaste blomsteraffär som hon lade framför en liten ängel med vingar av vita fjädrar som hon ställt där några dagar efter begravningen. Lina satt där i flera timmar och bara tänkte.

Hon minns än så väl den kvällen hon kom hem till honom. Dennis hade lett åt henne och hon minns hur hans tindrande ögon slog rakt in i hennes hjärta. Lina hade gjort sig fin och var på bra humör, hon hade inte träffat Dennis på några dagar och eftersom han betydde mycket för henne hade hon så klart saknat honom.

De satt och pratade om allt möjligt när plötsligt hans blick fastnade på ett föremål ovanför kylskåpet. Lina försökte få kontakt med honom men när hon inte fick det gick hon till sin jacka för att hämta en cigarett för att sedan ställe sig i fönstret i hans lilla lägenhet och röka. När hon kom tillbaka från hallen upptäckte hon att Dennis hade börjat skaka. Hela hans kropp skälver och fradga börjar tränga fram mellan hans läppar. Lina fick panik, slängde ciggpaketet och skyndade sig fram till Dennis.

Hon viste att han varit på fest och att han tagit droger, men inte vad han tagit eller hur mycket. När Dennis slutat skaka fick Lina fortfarande ingen kontakt med honom. Hon fick panik, måste ringa ambulans tänker hon snabbt. Lina tog upp sin telefon men hejdade sig. Hon viste att han hade droger i blodet, ambulanspersonalen skulle se det och han skulle hamna på behandlingshem då. Lina tänkte att han skulle nog aldrig förlåta henne så hon ringde till Dennis bästa killkompis i stället.

Lina satt på soffan och höll Dennis i sina armar och försökte lugna ner honom när hans epilepsiattacker kom. Hon grät, tårarna bara strömmar där hon satt helt maktlös och väntade på att Oskar skulle komma. Oskar hade gett henne order om att hålla honom kall och att hon inte skulle ringa någon annan alls. Lina kollade på klockan, hade nästan gått tre timmar sen hon pratade med Oskar sist.

Ett dygn gick, Oskar och Lina kontrollerade Dennis i olika skift, alltid var det någon vaken med Dennis för att hålla koll på hans andning och puls. Lina stod i fönstret och rökte en cigarett från sitt tredje ciggpaket när Dennis började skaka igen. Hon gick fram till honom och tog hans puls, när Dennis blev still igen upptäckte hon förskräckt att pulsen slutat slå. Lina slet upp sin mobil och ringde alarmcentralen, innan hon väckte Oskar.

Lina gick inte på begravningen, hon ville inte förstå att Dennis var död och att det var hennes fel. Hennes skola hade erbjudit olika psykologer och stödpersoner till henne men hon vägrade, det fanns inget att prata om, det var hennes fel och hade det inte varit för henne skulle Dennis levt i dag.

Mardrömmarna väckte henne om natten och hennes enda lugnande medel var alkoholen och alla tabletter. Efter hennes sista besök vid gravstenen började hon med tyngre droger, försökte döva smärtan och ångesten. Lina gick inte till skolan längre och åt nästan ingenting, hennes föräldrar börja inse vad som pågick. Det var då de kontaktade socialtjänsten som till en början inte gjorde någonting men när en gammal tant hitta Lina utanför mataffären nästan medvetslös tog socialen beslutet att tvångsflytta henne till en annan ort.

Återfallet

Lina vaknar upp med ett ryck, det tar en stund innan hennes syn blir klar. Hon känner att hennes kinder är helt våta och hennes kropp lika så, det är inte varmt i rummet men hon har svettats i stora mängder. Lina sätter ner fötterna på det gamla trägolvet och torkar hennes ömmande kinder med baksidan av handen. Hon känner klumpen i magen och ser svaga bilder ifrån den hemska drömmen hon precis vaknade ifrån. Hon ställer sig upp och går på det knarrande golvet bort mot sin väska. Lina river ut allt innehåll för att komma åt den lilla burken som hon gömt längst ner i fodret på sin väska. När hon känner den lilla burken med fingrarna drar hon en lättad suck, äntligen skulle allt bli bra igen tänker hon innan hon med darrande fingrar tar den ena tabletten efter den andra.

Lina sitter på sängen innan hon bestämmer sig för att gå ut och röka, försiktigt tar hon sig över det knarrande golvet och bort mot dörren. Hennes ben är skakiga och hon har svårt att sätta fötterna rätt för att inte snubbla. Hon stannar till efter hon gått ner för den gamla trappen och lyssnar för att höra så Maria och hennes man, Olle fortfarande sover. När hon inte hör något travar hon efter väggen med hennes högra hand bort mot ytterdörren.

Hon vet inte hur länge hon suttit ute när hon rycker till när det prasslar till nere vid skogskanten. Lina kan urskilja en suddig gestalt som närmar sig henne, hon ställer sig upp i ren panik och skyndar sig in på darrande ben. Allt snurrar men hon vill bara in, vill inte stanna kvar ute med odjuret. Dörren smäller igen bakom henne och hon skyndar sig upp för de första trappstegen men missar ett och faller handlöst ner och slår i näsan innan allt svartnar.

Lina vaknar på badrumsgolvet, en ung kvinna står lutad över henne. Hon har en grön dräkt på sig och lyser Lina i ögonen med en lampa.

-          Kan du höra mig Lina? Frågar hon lugnt. Lina nickar som svar och blundar igen, hon känner smärtan i hennes näsa och huvudet som fortfarande snurrar.

-          Vilket år är du född? Frågar sen kvinnan igen.

-          1995 viskar Lina innan hon somnar igen.

Ängeln från det blå

Lina ligger i sängen på det lokala sjukhuset när Maria kommer in med ett paket och en bukett blommar. Hon går leende fram till sängen och sätter sig på stolen som är framställd bredvid sängen.

-          Fick höra att du hade vaknat så ville köpa en present till dig, säger Maria och räcker fram det lilla paketet med rosa papper och vita snören.

-          Tack, säger Lina och ler. Hon öppnar paketet med darrande händer men när hon ser vad det innehåller brister hon ut i gråt. Maria blir helt förtvivlad när hon ser hur Lina reagerar. Lina ser ner på ängels med vita fjädervingar som hon precis fått.

-          Men flicka lila, inte behöver du gråta heller, försöker Maria tröstande men Lina fortsätter gråta en lång stund innan hon lyckas samla kraft.

-          En sådan här ängel har jag ställt vid Dennis grav, snyftar hon fram.

-          Vem är Dennis? Frågar Maria lugnt och lägger sin hand på Linas darrande arm.

-          Han dog, säger Lina och tar en kort paus, och allt är mitt fel. Maria tar ängeln och ställer den nedanför blombuketten på bordet bredvid sängen och kramar om Lina.

-          Inte är det ditt fel mitt barn, berätta för mig vad som egentligen hänt så jag kan förstå, säger Maria lugnt och Lina börjar berätta. Allt bara kommer och hon kan inte sluta prata. Maria sitter bara där vid sängkanten, lyssnar och nickar.

Slutets början

Maria och Lina sitter i Marias gamla blåa Ford som glider fram över landsbygden. Lina kollar ut genom rutan på de gröna ägarna och den strålande solen som står högt på himlen.

-          Maria, jag vet inte om jag kommer klara av det här, det var nästan ett halvt år sen jag var där sist nu.

-          Det är klart du kommer klara det här, jag är med dig hela tiden och vi har klarat mycket tillsammans den senaste tiden, svarar Maria och ler mot Lina. Det smyger upp ett leende även på Linas läppar. Jag klarar det här, jag behöver det här, tänker Lina och håller hårt i blombuketten när dem svänger upp på parkeringen till kyrkogården.

Det här är början på mitt nya liv, tänker hon när hon hoppar ur bilen tillsammans med Maria.

Mitt svenska tal i nationella 2012

Vem är viktigast i ditt liv?

Om jag skulle ge alla här inne en uppgift som gick ut på just att skriva ner tre personer som betyder mycket i ert liv skulle många skriva ner tre namn på personer som står er nära men jag tror att ingen skulle skriva ner ert eget namn.

Det är därför jag valt att prata om den viktigaste relationen i våra liv vilket är den till oss själv eftersom vi ofta glömmer bort att vårda den.

Självkänsla och Självförtroende

En dålig relation till sej själv grundar ofta i dålig självkänsla men många blandar tyvärr ihop begreppet självförtroende och självkänsla vilket inte är samma sak.

Om jag kort ska förklara dessa två begrepp så är självförtroende något man gör, till exempel ett avgörande mål i en fotbollsmatch, men självkänsla handlar om att man fortfarande tycker om sej själv om man missar en avgörande målchans i en fotbollsmatch.

Dålig självkänsla

Därför är det viktigt att alla lär sej om självkänsla och lär sej ta hand om relationen till sej själv. Allt för många ungdomar idag har komplex över sin kropp och det kan leda till olika sorter av ätstörningar och träningsmani för att de själv inte har lärt sej att vara nöjd med deras utseende eller liknande.

Detta beror mycket på att samhället ofta bara visar upp de där perfekta kropparna i reklamer som vi dagligen ser. Kolla bara på t.ex. babie dockor, även dom har smala midjor och små lår så redan i tidig ålder blir man drabbad av medians size 0 ideal.

En annan orsak är gamla oskrivna regler som Jante lagen som handlar om att man inte ska tycka om sej själv och aldrig tro att man är bättre än någon alls. Jante lagen anser att man är egoist bara för att man tycker om sej själv men att ha en bra självkänsla handlar inte om att trycka ner andra utan det handlar om att man accepterar sej själv och tycker man är bra, inte bättre än någon annan men inte heller sämre.

Hur många här inne har inte någon gång känt att man ser riktigt bra ut eller är riktigt rolig ända tills det kommer in någon i rummet som man anser är snyggare eller roligare än en själv. Då känner man plötsligt att man är värdelös och man gör nästan allt för att hitta fel på denna person i sina egna tankar för att själv må bättre igen. Detta är ett vanligt problem för de som inte är trygga i sej själv och vet sitt eget värde.

Självkänsla och att vårda sin relation till sej själv borde vara ett obligatoriskt ämna i både grundskolor och gymnasieskolor för detta är ett ämna som ALLA drar nytta av. Jag anser att det borde vara lika självklart att lära sina barn om självkänsla som det är att lära dom borsta tänderna.

Alla skulle må bättre av att lära sej att även om jag gör ett misstag i tillexempel skolan är jag inte ett misstag och om alla blir medvetna om att alla är lika mycket värda och att man själv kan göra misstag har man lättare att acceptera andras felsteg och personligheter.

Jag tror att detta skulle leda till mindre mobbning i skolor och arbetsplatser eftersom mår man bra i sej själv, tycker man är bra och att man duger behöver man aldrig stäva efter att vara bättre än andra för då vet man att alla är lika mycket värda.

Mobbning grundar oftast i osäkerhet, rädslor och dålig självkänsla.

Inspiration

Min största inspirationskälla inom detta ämne har varit Mia Törnblom som tidigare varit narkoman men idag är hon en känd föreläsare och författare.

Hennes böcker handlar om självkänsla och hur man lär sej att tycka om sej själv precis som man är med alla sina fel och svagheter. Jag rekommenderar starkt boken ”DU ÄGER” som är skriven just för ungdomar, den har inspirerat mej mycket och hjälpt mej att acceptera bland annat min AD/HD diagnos.

Jag hoppas att du fått inspiration och mod till att bli den viktigaste personen i ditt liv för du är en underbar person, och glöm aldrig att det högsta är inte att aldrig falla utan att ta sej upp efter varje fall.

En barndom som satt sina spår

Aldrig kommer tiden tillbaka men kommer alltid minnas och vara stolt över den jag blivit

Uppväxten i Drevdagen är den tryggaste jag någonsin kunnat få <3

Mina älskade syskon <3

Fjortis-jag och Ronja

Vandrar runt utan mål

Jag har tappat lust och ork. Hamnar efter i skolan, orkar inte göra något på lektionerna och efter skolan gömmer jag mej i min lägenhet. Dels för att hålla mej borta från cigg och dels för att jag inte längre har någon att umgås med. Känner mej ganska ensam, kanske får skylla mej själv när jag stöter bort de flesta i mitt liv. Men har faktiskt insett vad som får mej att må sämst, de är att umgås med falska personer som i mina ögon inte har någon plats i mitt liv. Därför har de blivit svårt att släppa in folk i mitt liv, jag är för rädd för att dras ner i skiten igen.

Senaste dagarna har varit jobbiga, dels för att jag försöker sluta röka och dels för jag har tappat fokus på att leva. Jag lever och går livets väg men jag har inte planerat min väg vilket resulterar i att jag går runt i cirklar och in på återvändsgränder för jag har ingen aning om vart jag ska. Med andra ord vet jag inte alls vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill utbilda mej till eller göra med mitt liv. Och bara för att jag inte har nå mål är de svårt att komma framåt.

Jag vill bara ge upp allt men jag vet att jag kommer ångra det...

Tårarna rullar ner

Jag erkänner min svartsjuka

Jag måste verkligen få bukt på mina känslor. Jag vet inte om jag kan lita på mej själv när det gäller känslor till andra. Jag har sårat så många i onödan och jag skulle aldrig vilja göra det igen. Jag vet ju att det är något hos mej själv som saknas som jag sökt hos andra. Jag måste komma på vad det är för att antingen skaffa de eller acceptera att jag inte har det.

Hur lång tid det än tar så ska jag försöka styra upp mej själv för att någon gång i framtiden kunna gå in helhjärtat i ett förhållande med en kille (elr tjej ;)) på riktigt. Redan nu när jag insett det här har jag tagit ett stort steg till att bli mer mogen att leva tillsammans med en annan person. Något jag förut tyvärr aldrig varit.

Jag kan ärligt berätta att jag alltid varit beroende av att ha någon där. Jag har alltid sökt bekräftelse att jag duger och ser bra ut trotts min psoriasis och allt annat skit jag dragit på mej under åren. Jag har många gånger börjat hålla på med personer för att inte bli lämnad helt ensam, det har varit den största rädslan för mej. Men jag insåg aldrig hur svartsjuk jag varit, hur många jag sårat och hur många vänskapsarmband jag slitit i stycken tack vare min rädsla att bli lämnad och ensam. Jag kan erkänna att en stor anledning till att jag inte har så många att umgås med längre är just för att jag haft en så konstig bild av mej själv att jag försökt få andra att göra mitt liv bra. Men det har bara slutat i spillror.

Det är länge jag tänkt på det här nu, det började efter jag fick höra av en kompis vän att jag var svartsjuk som fan. Då nekade jag det fullt ut men idag har jag faktiskt lärt mej att se vad jag gjort och ändra på det för att bli en bättre människa i MINA egna ögon och andras. Därför ska jag inte leva mot mina normer och enligt mej är inte så stark svartsjuka okej och speciellt inte i ett förhållande för där ska man lita på sin partner till 100% vilket jag aldrig har kunnat göra. Inte konstigt att alla förhållande jag haft slutat i katastrof.

Nu när jag kommit så långt att jag kunnat erkänna att jag varit en svartsjuk människa som alltid varit rädd att bli lämnad ensam. Kanske beror det mycket på min barndom, där fick jag alltid kämpa för att få vara med och ibland så fick jag vara med men dom jag skulle följa hade redan cyklat ifrån mej innan jag kom ut från gården.

Men som sagt nu har jag erkänt och jag har insett det för att längre tag sen. Nu är tiden mogen att verkligen ta tag i det här och göra något åt det. Jag vill inte ha rätt utan jag vill ha en förändring och det är bara jag som kan se till att det blir det.

Det som inte dödar, det stärker
Ensam är stark 

Är de här verkligheten vi lever i så vill jag inte leva kvar

Jag är frustrerad. Måste verkligen skriva av mej. Vart är dagens samhälle på väg? 

Lästa nyss om manen som kapade en skolbuss med jaktelever. Ingen blev skadad utom en hund som blev kvar i bilen när manen körde iväg, senare insåg jag att hundens ägare var en bekant till mej, och det var då jag insåg att såna här saker kan hända vem som helst, även om dom gjort nått eller är helt oskyldiga.

Jag frågar mej igen, vart är samhället på väg? Är de här verkligheten vi lever i?

När jag växte upp levde jag i en stor trygghet. Inga droger eller misshandel fanns i min vardag och för mej har det aldrig varit en verklighet. Efter jag flytta till Borlänge fick jag uppleva verkligheten på riktigt. Trodde aldrig att så många av de ja börja hänga med var både kriminella och höll på med droger. Jag tänkte för mej själv att de ljög när de berättade om olika för mej overkliga saker de gjort. Att de hade vapen och blaha, blaha. Jag trodde för gott om människor, jag kunde aldrig tänka mej att så unga människor hade gjort såna saker. Men med tiden insåg jag att det faktiskt var sant. Att jag umgicks med kriminellt folk. Folk som bara kunde misshandla någon utan egentligen fast grunder. Nu ska ja inte dra alla över en kam, de finns många jag umgicks med som inte höll på med sånt här skit också.

Jag insåg vad fel jag haft om saker, för mej fanns det inte 13-14åringar som höll på med droger. Men tyvärr finns det de och antalet är större än vad jag hade vågat trott.

Nu på senaste året har många bekanta till mej dött eller farit illa på annat sätt. Något jag aldrig varit van med och jag funderar över om jag var för liten för att förstå att sånt här händer och att de faktiskt hände runt om mej fast jag var ovetande om det eller om det blivit mer sånt här på senare år. Vist har det funnits mördare och knarkare i alla tider men min bild av det var att de aldrig händer mej. Jag skulle aldrig komma i kontakt med misshandel eller droger och inte några av mina anhöriga och vänner heller. Men helt plötsligt stod jag där med mycket folk runt mej som just höll på med droger och kriminallitet.

Jag har kommit så nära allt detta under senaste tiden att av att bara höra att någon blivit misshandlad eller någon snackar om droger gör att jag mår illa. Jag mår så dåligt över det jag trodde när jag var liten är helt fel. Att jag hade den bilden så länge att jag inte insåg att det finns så mycket ”dåligt” folk i min umgängeskrets.  

Idag vet jag att många jag umgicks med förut har testat droger eller liknande. Folk jag aldrig trodde skulle göra det. Det är därför samhället skrämmer mej. Dagens samhälle skapar sjuka människor och ingen vet när dom kan slå till. Det är lika gärna jag som kan få en kniv i ryggen när jag är ute och går med min hund som vilken annan som helst i Borlänge.

Det är inte konstigt att man blir paranoid och funderar över vad jag skulle gjort om någon överföll mej varje gång jag är ute och går med min hund. Jag känner ingen trygghet alls när jag är ute själv längre om kvällarna. Världen är så jävla sjuk att jag inte klarar av att se verkligheten längre och jag har inte levt i det här länge.

Vist har jag vant mej med känslan att vara orolig för att något ska hända mej eller mina vänner. Att någon jag faktiskt inte kan säga upp kontakten med ska ta en överdos med droger och kanske t.om dö. Men när jag väl får det svart på vitt att jag tillåtit mej själv att acceptera det skrämmer det mej ännu mer, jag accepterar att hela samhället är fruktansvärt och att jag valt att leva i det kaoset. 

Hur ska man få unga att inte begå brott?

Hur ska man få unga att inte börja med droger?

Det är frågor inte ens jag har svar på, men jag önska att jag hade. Jag har slutat vara ute så mycket, hänger inte så mycket på stan längre. Jag vet inte in eller ut längre. Det ända jag vet är att jag inte klarar av att möta verkligheten utan att den bryter ner mej.

Det sista jag har att säga är att ju mer jag lär känna människan desto mer tycker jag om hundar.

Är detta vår verklighet vill jag förevigt leva kvar i verkligheten jag hade som barn

Att Överleva Motgångar

Trotts att jag kommit långt med att tycka om mej själv får jag många motgångar. Idag är nog en av de värsta på länge. Jag känner mej hopplös och totalt hjärnrubbad, vi har en matte dag i skolan och att jobba med meningslösa uppgifter som jag HATAR gör ju inte hela situationen bättre.

Jag har tappat sugen att gå i skolan, tappat lusten till allt och de är där den jobbiga känslan kommer in att jag borde sälja iväg min hund. Jag älskar honom så himla mycket och han har hjälpt mej må bättre flera gånger genom att bara vara hund, lättsam, glömmer problem fort, lever i nuet och trogen så klart.

Jag känner att han inte får den tid av mej han förtjänar. Jag går ut med honom på morgonen innan jag går till skolan, sen får han sitta i sin bur (buren är väldigt stor) hela dagen tills jag slutar vid halv fyra. Då har jag ingen fritid alls för då måste jag vara med min hund för han är ensam så länge som det är. Och när jag kommer hem efter skolan är jag ofta trött och slut, då klarar jag inte av att ta en lång promenad med honom eller hitta på jobbiga aktiviteter med honom.

Han förtjänar en som har mer tid med honom, men jag vet även att han haft så många ägare att skulle jag sälja honom nu kanske han aldrig skulle klara av att anpassa sej i ytterligare en till familj. Vad finns det då för alternativ? Att avliva honom? Det skulle jag aldrig i hela mitt liv klara av att göra när han är frisk, fin och underbar som han är.

Idag känner jag att jag verkligen måste stanna upp och tänka på att jag är en duktig människa, jag är vacker som jag är och en bra ägare till Zorro. Men det är inte lätt att få in när de flyger ur huvudet nästan innan de kommit in, det vill bara inte stanna.

Jag måste verkligen komma på vad det verkliga problemet är, varför jag inte orkar, varför jag inte vill mer. Allt har sin lösning men det är bara svårt att hitta den.

Nu ska jag väl försöka avsluta detta inlägg med att berätta att trotts jag har dåliga dagar ÄR jag inte dålig. Fast jag GÖR fel ÄR jag inte fel. Jag är värd lycka, jag är värd kärlek, jag är bra, inte bättre än någon annan men jag är fortfarande bra.

Nu ska ja sitter och läsa det där tills vi får rast så kanske det fastnar.

Ha det bäst 

I Miss You

I dream about you at night when I sleep
I think of you every day when I'm awake
You are always in my mind
I miss you very much
But nothing in the world
would get me to ask you
if you could come back ♥

Mina framsteg - Självkänsla

Någonting har hänt med mej på senaste tiden. Jag sitter i min lägenhet helt ensam. Den person jag umgåtts mest med på sistone har flyttat ifrån Borlänge. Vist känns det tomt men jag kan inte riktigt vara ledsen. Jag vet att denna personen ändå finns där för mej hur långt ifrån varandra vi än är.

Skulle de mot förmodan visa sej att personen i frågan kommer förändras och inte vilja ha kontakt med mej är det väl så. Men det är inget jag tar ut i förskott som jag många gånger förut har gjort.

Boken jag fick av mamma
och pappa i julklapp

Känns som jag kan ta en dag i taget mer nu än vad jag kunde förut. 

Det känns skönt och jag kan le när jag tänker på hur långt jag kommit med att tränat upp min självkänsla. Kan verkligen tacka gud att mina föräldrar gav mej denna bok i julklapp. Den är verkligen värd att läsa. Fast man inte tror de så hjälper övningarna i den om man verkligen ger sej sjutton på att göra dem.

Jag började läsa Mia Törnbloms bok DU ÄGER för flera år sen men orkade inte göra övningarna och bestämde mej för att de inte funkade och det är klart att de inte gjorde de då. Men när jag fick Mias senaste bok av mamma o pappa i julklapp bestämde jag mej för att göra alla övningar och nu har det faktiskt visat resultat vilket är underbart.

Jag känner mej trygg i mej själv. Tar en dag i taget och oroar mej inte för saker som KAN hända i framtiden. Vi säger såhär, skulle min kompis flyttat tidigare hade jag nog brutit ihop och känt mej som världens mest ensamma människa och sen skulle ja va säker på att min vän aldrig mer skulle höra av sej och bli helt annorlunda.

Idag tar jag det lugnt. Vet ju att min kompis trivs bättre där h*n är nu. Jag vet även det att det inte behöver sluta med att vi tappar kontakten och gör vi de tar jag det bekymret då.

Jag har bestämt mej för att fortsätta med alla övningar i boken så jag verkligen kan börja tycka om mej själv på riktigt även om jag har en dålig dag. Jag har nu insett hur viktigt det är att tycka om sej själv, både i sin relation till just sej själv men även de i min omgivning.

Om jag börjar leva som jag lär och börjar acceptera mej precis som jag är så kommer hela mitt liv bli enklare, min kontakt med mina vänner kommer bli enklare och jag själv kommer må så mycket bättre. Men det viktigaste jag har att lära mej nu är att tycka om mej själv även om jag gör ett misstag. För bara för jag gör fel ÄR jag INTE fel. Det kan jag lätt säga nu men kommer jag verkligen vara så stark att kunna se de även när jag gör bort mej eller gör fel? Det vet jag inte. Men det är verkligen det jag vill uppnå. Jag är inte perfekt, men det är ingen annan heller. Men jag är bra, inte bättre än någon annan utan precis lika bra som alla andra. Vi alla är lika mycket värda och ingen är bättre än någon.

Tack för ni lästa mina små funderingar. Gör mej nu en tjänst och försök läs någon av Mias böcker om självkänsla och ge verkligen övningarna en chans. Du kommer få se resultat och det är verkligen värt det.

Inte läst

Läst början,
rekommenderar den för vuxna  

Inte läst

Inte läst

Hennes självbiografi
Kan starkt rekommendera den

Läst, HELT grym
perfekt för ungdomar och
är skapad för unga speciellt

Håller på att läsa den nu
Rekommenderar den om man  känner
sej för"gammal " för boken "du äger"

My Precious Angel

Wish I could be the owner you deserve.
You are wonderful in every way.
I love you, now and forever

♥

 ♥

♥

♥

♥

Steg för steg

Börjar få för mkt bakslag i min vardag just nu. Jag har känt på sistone att jag bara velat ge upp, hoppa av skolan och flytta hem. Men då kommer alla följd tankar, vad ska jag göra hemma hela dagarna? Hur ska jag ha råd att ha kvar min hund och hur bra kommer jag egentligen må av att missta allt jag kämpat för att uppnå?

Just nu vet jag att ända lösningen är att ta tag i mina problem och inte bara se ner på mej själv. Man måste ta en bit i taget. Långt har jag kommit men än har jag inte nått hela vägen till att må bra och det är något jag måste inse. 

Nu är det dax för mej att lära mej ta ansvar för mitt månde. Det ska jag göra genom att sätta upp små små mål för varje vecka. T.ex komma upp i tid till skolan iaf tre av fem dagar. Ta en långpromenad med Zorro minst två gånger i veckan. Sedan trappa upp dom smått så jag orkar med. Att sätta för stora krav på en gång är nästan dömt att misslyckas, därför måste jag hitta min egen takt så jag klarar av det, för detta är ett måste. Det får ta hur lång tid de vill. Jag vet vad som måste göras just nu.

Jag har även börjat träna upp min självkänsla igen. Det är en viktig bit i de hela, min största dröm just nu är att  vakna upp och känna att jag duger precis som jag är trots att någon säger något annat eller liknande. Men som jag sa, jag måste hitta en lösning nu istället för att ge upp. Jag har ju kommit så långt nu och vet på ett ungefär vad problemet är och börjar jag lösa problemet i min egen takt kommer jag ha lättare att hitta 

problemet när jag får ett bakslag. För det är något jag måste räkna med att jag kommer få. 

Ingen är ju perfekt, inte ens jag. Så varför spela perfekt? Jag mår inte bra och kan inte heller spela längre...

Min kamp mot mej själv

Denna text handlar om min kamp mot mej själv, att lära sej acceptera den man är och att kunna leva med en diagnos utan att känna det som en sjukdom. Jag har AD/HD, jag är stolt över det och jag ser det som en gåva. Men så har det inte alltid varit…

Jag har nästan alltid känt mej annorlunda, jag funkade inte som alla andra i min omgivning och i nästan varje text jag skrev handla den om att jag måste ha en sjukdom för jag var inte som mina syskon.

Jag hade mycket problem, både i skolan och hemma. Jag kunde få utbrott för ingenting och göra saker eller slänga ut ord som bara kom, som jag inte kunde hindra. Nästan varje dag var jag ner till rektorn för något jag gjort eller blev hämtad från skolan av mina föräldrar för att lärarna ansåg sej själv att inte klara av situationen som uppstod med mej.

Hemma var det inte heller bra, mina syskon ville inte komma hem på helgerna för de ville verkligen inte träffa mej. Jag bråkade konstant med min mamma och min pappa. Det fanns ingen respekt kvar, jag såg vuxna människor som oförstående idioter som bara förstörde mitt liv.

Mina lärare som sett mej lugn kunde inte fatta varför jag inte kunde sköta mej, de sa hela tiden ”du kan om du vill”, men det de inte fatta var att jag ville så gärna sköta mej, ville så gärna klara skolan och inte få utbrott men det gick inte och varför kunde jag inte svara på. Jag ville alltid få min vilja igenom och gav mej inte. Fick jag inte som jag ville kunde jag göra allt för att förstöra eller provocera.

På lektionerna hade jag det svårt att koncentrera mej, tankarna flög lätt iväg när lärarna pratade om någon som för mej var helt ointressant, men de gångerna vi faktiskt gjorde något som intresserade mej kunde jag sitta koncentrerad hur länge som helst och bara jobba och jobba utan större problem.

När jag började i åttonde klass börja allt spåra ur, det tog inte lång tid innan jag inte fick vara på alla lektionen med min klass, jag fick sitta i ett eget rum med en assistent och göra det flesta skoluppgifterna. Lärarna ansåg att jag störde för mycket på lektionerna att jag inte kunde få vara kvar. En del lektioner fick jag vara med min klass men då satt min assistent bredvid mej, vilket irriterade mej rejält många gånger. Det ledde till fler utbrott och sedan att jag fick vara med på färre lektioner. Innan jullovet i åttan hade det gått så långt att jag redan tröttat ut tre assistenter och att jag hade en bara för att den skulle se till att alla andra skulle kunna jobba i min närhet.

Det var även innan jullovet som en anmälan till soc kom från skolan. Längst ner i anmälan stod det ”Även fast Elin sköter sig på lektionerna påverkar hon andra negativt genom sin blotta närvaro, ingen känner sej trygg och det finns ingen trygget heller för Elin.”

I början av vårterminen i åttan fick jag reda på att jag skulle på utredning av AD/HD. I början tänkte jag överdriva på alla tester för att få en diagnos, jag viste att jag hade ett fel och ville bara veta vad, men efter att ha tänkt igenom mitt beslut bestämde jag mej för att prestera så bra jag kunde på testerna. Jag ville verkligen veta vad mitt ”fel” var och skulle jag överdriva på testerna och sedan på diagnosen skulle jag ändå aldrig tro på att det var diagnosen som var mitt ”fel”.

När jag gjort alla tester och gått igenom alla samtal kunde min utredare med säkerhet konstatera att jag led av diagnosen men även en svår depression. Känslan inom mej var obeskrivlig, jag var så glad över att ha fått reda på vad jag hade för ”fel” och varför jag inte var som mina syskon. Men samtidigt hade man känslan att man aldrig kunde bli ”frisk” och att man skulle få leva med det här hela livet ut.

Efter utredningen fick jag inte återvända till skolan, det var ingen som ville ha mej där. Jag fick istället gå på en annan skola i två veckor innan påsk. Runt påsk kom även min födelsedag. Det var även då hela min familj skulle åka och träffa mina kuratorer på BUP, min utredare och mina kontaktpersoner från SOC för att få det fastställt på papper att jag hade en diagnos.

Nu hade jag fått diagnosen på papper och jag trodde att allt skulle lösa sej av sej själv och att jag skulle få börja i skolan igen, men allt blev tvärt om. Jag fortsatte bråka med mina föräldrar och syskon, fick inte återvända till skolan och jag drack mer alkohol än jag tidigare gjort för att rymma från min situation.

Nu gick hela min vardag ut på att tycka synd om mej själv. Jag brydde mej bara om mina egna känslor och körde över alla andra. Jag såg mej själv som ett jävla misslyckat missfoster och det gjorde att jag drack alkohol för att glömma.

Efter några veckor blev jag inlagd på barnpsyk i Falun. Läkarna sa att det var p.g.a. att jag skulle få medicin mot AD/HD men jag intala mej själv att det var för att alla såg mej som ett psykfall. När jag kom in i Falun vägrade jag äta, vägrade göra som personalen sa och satt på mitt rum och hade massa utbrott. Jag ville inte ha medicin, hur skulle den kunna hjälpa? Skulle jag inte kunna bli normal utan massa tabletter?

Efter två veckor fick jag komma ut ifrån psyket. Jag hade då ett SOC möta och fick reda på att skulle ja missköta mej hemma skulle jag bli tvångsflyttad till fosterhem. Jag hade detta i åtanken när jag åkte hem och den kvällen bråkade jag inte med någon. Jag satt för mej själv hemma vid datorn tills jag gick och la mej. Morgonen därpå vaknar jag av att SOC ringer mej och säger att jag ska packa väskorna för jag skulle bli flyttad till fosterfamilj Avesta. Jag blev förbannad och kände mej så sviken, jag hade inte gjort något men ändå skulle jag bli flyttad på en gång till ett ställe där jag inte kände någon, viste inte vilka jag skulle flytta till eller något.

Tillslut efter mycket bråk med mamma och hot om polis och LVU åkte vi mot Älvdalen för att därifrån åka med mina kontaktpersoner från SOC ner till Avesta. Innan jag åkte hade jag lagt upp en plan, jag skulle rymma ifrån min fosterfamilj i Avesta, planen var så planerat in i minsta detalj att jag var säker på att den skulle lyckas.

När vi var framme i Avesta och min mamma och SOC skulle åka hem berättade jag för min mamma hur mycket hon hatade mej, hur hon kunde vara så känslokall att lämna sin dotter hos för henne och mej helt främmande människor. Jag övertygade t.o.m. mej själv om att hon tyckte jag var sjuk i huvet som hade AD/HD och därför hon inte älskade mej längre.

Nu i efterhand vet jag att mamma grät i bilen ända hem, att hon kände sej hemsk som förälder och det var ju de jag ville åstadkomma men idag kan jag förstå vilken jobbig situation som SOC satt oss i.

Efter första natten i Avesta skulle ja rymma som planerat. Min fostermamma fråga om jag ville åka till stan vilket jag gärna ville, eftersom det var därifrån jag skulle rymma. I bilen på väg till stan började jag fundera på hur jag skulle komma undan min fostermamma för att sedan ta tåget men när hon släppte av mej och sa att jag skulle ringa när jag ville bli hämtad och sedan åkte hade jag inte hjärta till att rymma. Det förtroendet hon gav mej hade jag inte fått på flera år så efter några timmar ringde jag efter skjuts hem.

Jag blev kvar i Avesta i fyra månader och om man ser över det stora hela var det en otrolig sommar och jag är glad att jag stannade kvar där. Det var en underbar familj som verkligen trodde på mej.

Jag började ta min medicin ordentligt och plötsligt insåg jag själv hur mycket lättare allt gick, hur mycket energi jag hade eftersom jag inte la all energi på bråk. Hur snäll jag blev mot mej själv och min omgivning. Det var här jag började acceptera medicinen, den hjälpte mej faktiskt. Vist var det inte så kul att ha i tanken att den här medicinen måste jag äta för att fungera normalt men så ser jag det inte idag.

Jag ser medicinen som ett hjälpmedel, precis som handikappade har rullstol eller döva hörselapparat så har jag min medicin för att hjälpa mej att klara vardagen. Jag vet även att jag inte behöver gå på medicin hela livet ut, men just nu hjälper den mej att tänka i andra banor när saker händer vilket kommer leda till att jag kan tänka så utan medicinen en vacker dag. Utan medicinen hade jag inte klarat mej hit jag är idag.

När sommarlovet tog slut flyttade jag hem igen. Jag skulle börja skolan igen och träffa alla gamla vänner och lärare som jag tidigare haft problem med. Jag kan lova att det inte var lätt alla gånger. Trots min medicin fick jag många gånger kämpa, men som jag sa innan den var till stor hjälp. Jag mådde mycket bättre psykiskt och hela min vardag blev lättare. Vist fanns det de som vänta på att jag skulle få massa utbrott igen men tack vare min envishet bestämde jag mej för att visa motsattsen och choka alla som inte trodde på mej.

Hela nian gick jag i skolan och kan med stolthet säga att jag gick ut med 210p till sommaren. Det var hela 200p mer än vad jag hade när jag gick ut åttan. Detta hade inte varit möjligt om jag inte fått min diagnos, all hjälp och min medicin.

Idag går jag på den gymnasieutbildning som jag alltid velat gå på och jag har bra kontakt med min familj och värdesätter dem högst av allt. Jag kan prata med dem om allt och jag vet att vad som än händer så är det dem som står där när jag behöver stöd.

Hade jag aldrig accepterat min diagnos och min AD/HD hade jag heller aldrig kommit så här långt. Det finns ingen som är normal, inte heller jag men det är inte onormal att ha AD/HD, det är många som har det och en del får inte ens veta att dem har det. Så att jag fått min diagnos är jag glad för och jag tycker även att alla andra som fått diagnosen och hjälp ska vara nöjda. För lär man sej hantera sin AD/HD och acceptera den kan man gå hur långt som helst. Vi är ofta mycket envis av oss och har mycket energi så lär vi oss att lägga detta på något vi gillar kommer vi kunna gå hur långt som helst. Det är inget fel att ha AD/HD, tänk istället att det är något fint. Utan denna diagnos hade man inte varit den man är och fast allt skit som hänt i mitt liv kan jag idag säga att jag är stolt över den jag är, jag är stolt över att kunna säga till vem som helst att jag har AD/HD.

Det är inget man ska skämmas för, inte heller att man behöver medicin. Det är kanske inget som alla behöver veta men det finns situationer där det underlättar när folk vet varför det kan gå snett ibland, som i skolan t.ex. Fast jag lärt mej hantera min diagnos innan jag börja gymnasiet valde jag att berätta för mina lärare att så här är fallet, jag har AD/HD och jag står för det. Det har underlättat för mej i många situationer så varför dölja det?

Jag ser min AD/HD som en gåva för utan den skulle jag aldrig varit den jag är idag. Sen finns det alltid dem som försöker vara elaka och säga att man är dum i huvet eller liknande för att man har AD/HD men sånt struntprat ska man inte lyssna på. Dem har antagligen ingen aning om vad AD/HD är eller innebär. Den som har AD/HD och ger sej fan på att lära sej hantera den kommer komma mycket länge än de som försöker trycka ner en för det.

Så mitt råd är att vara stolt för att du är du, du är unik och du är älskad vad du än har för diagnos. Du måste bara acceptera att du är du.

Ge alla en andra chans!

Har du tänkt på varför det finns så många ungdomar som hamnar i kriminalitet, alkohol och droger i tidig ålder? Tror du att det är för att denna person bränt alla sina chanser? Att det inte längre är någon som bryr sig?

Jag har varit där, jag har varit den ungdomen som alla såg som en jobbig belastning för samhället. Det är därför jag valt att berätta detta för er idag, så ni verkligen kan förstå hur viktigt det är att se människor i nuet och ge dem en andra chans.

Jag har varit den som stökat, bråkat och varit våldsam, men jag har också alltid haft folk som trott på mig. Folk som vet att långt inne i mig finns något gott, ett varmt hjärta. Det var de som sett mig när jag varit lugn och sansad och inte dem som bara sett mig i min vanliga vardag.  

Alla såg mig som den som bråkade, den som förstörde och den som skulle misslyckas. Mina lärare viste att jag var smart men inte varför jag inte kunde visa det. Så många gånger har jag fått höra saker som ”du kan om du vill”, men så enkelt var det inte. Jag ville så gärna sköta mig, ville så gärna kunna prata med mina syskon utan att börja bråka, ville så gärna fixa skolan, men allt var omöjligt.

Mina syskon ville inte komma hem på helgerna för de ville inte träffa mig, min mamma grät varje dag, min pappa jobbade så mycket han kunde för att inte vara hemma och allt detta berodde på att jag inte kunde tänka utan direkt fick ett utbrott.

Tillslut, när jag haft kontakt med BUP och SOC under en längre tid fick jag en utredning om AD/HD. Utredningen visade på att jag hade den diagnosen. När diagnosen var satt trodde jag allt skulle lösa sig av sig själv men jag hade så fel. Jag fortsatte bråka i skolan, fortsatte dricka alkohol och umgås med fel folk. Det gick så lång att mina föräldrar föll och kunde inte ta hand om mig mer. Jag blev skickad till en fosterfamilj i Avesta.

Skulle du personligen våga ge en människa som mig, som jag var då en till chans? Om du blivit sviken, om jag berättat flera gånger för dig hur avskyvärd du var? Jag tror inte det, jag själv skulle nog inte ens gjort det då, men idag vet jag bättre.

Det var inte många som ansåg att jag var värld en till chans, jag hade redan bränt den ena efter den andra. Men när jag kom ner till Avesta la min fostermamma ett så stort förtroende till mig att jag inte hade hjärta att svika henne eller hennes familj. Jag stannade där och började lösa alla problem steg för steg. Jag höll mig nykter, jag kunde bete mig bland folk och jag fungerade som vilken tonåring som helst.

Sen kom den svåra biten, att flytta hem igen. Att möta alla mina ”suparkompisar”, att möta alla mina lärare och att bo tillsammans med min familj igen. Det är här de flesta faller tillbaka. När de kommer tillbaka igen i den valiga vardagen, när de tvingas välja andra beslut.

Jag kan stolt säga att jag klarade mig, jag sitter nu här på den utbildning jag vill, har bra kontakt med min familj och värdesätter dem högst av allt, men så lätt är det inte för alla. Det är inte alla fick inte den chansen som jag fick.

Det fanns många som fortfarande trodde på mig där hemma, men det finns dem som aldrig får en ny chans, som ingen börjar tro på igen.

Varför kan man undra, men jag anser att människorna är trångsynta, har dem fått en uppfattning om en person tar det lång tid innan dem kan ändra sig och så var det även för mig. Det var många som försökte dra ut mig på styva linan igen, många som försökte få mig att gå i taket, få ett utbrott och misslyckas, men tack vare alla som trodde på mig och stod bakom mig lyckades jag kämpa mig igenom det sista året uppe i Idre. Vist fick jag kämpa och ge tårar och svett, jag fick även lära mig att acceptera mina återfall och acceptera att leva med mitt förflutna.

Det jag vill förmedla är att försöka ge folk fler chanser, att man ska se vem de verkligen är och inte dem de försöker vara eller den fasaden de gömmer sig bakom. Vi alla skulle kunna hjälpa så många fler om vi slutade blunda. Tänk att varje dag du vaknar ska allt bli nytt, se dina nära med nya ögon, se personal eller klasskompisar på skolan på nytt. Då kanske du upptäcker att gårdagens sura mattant kanske är hur artig som helst idag, men det är fortfarande samma person.

Tror du fortfarande att alla unga ”bråkstackar” har bränt alla sina chanser så ge dem en och visa att du faktiskt bryr dig. Det är en så liten gärning att göra men det kan rädda en ungdoms framtid. 

Glöm aldrig det!

(Skolarbete i svenskan)